Dags att vakna
Under onsdagskvällen tog Juventus sin fjärde seger för säsongen i Serie A. Trots maximal utdelning med tre poäng på bortaplan var segern långt ifrån odiskutabel. Det är inte första gången den här säsongen det händer och man ställer sig frågan: Är det ett tecken på styrka att laget vinner utan att imponera eller är det oroväckande att spelet inte flyter på lika bra som vanligt?
Egentligen borde man inte klaga. 13 poäng efter fem spelade omgångar är bra. Riktigt bra. Det är ett facit som är snarlikt fjolårets där laget inledde med fyra raka segrar innan man kryssade borta mot Fiorentina. Alla vet hur det slutade sen. Scudetton bärgades redan mot Palermo hemma med tre omgångar kvar att spela. Vi har förstärkt laget på alla positioner sen dess och har mer erfarna spelare. Därför borde det inte finnas anledning att känna oro? Eller?
Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det känns inte lika smidigt i år. Det är för tidigt in på säsongen för att dra några slutsatser, jag vill inte kalla mig själv pessimist och vet att spelarna har en högre växel att lägga i. Trots det känns det ändå som att spelarna fortfarande inte har vaknat. Att de bara går på halvfart.
Inledningsvis utstrålar försvaret inte samma lugn och beslutsamhet som tidigare. När Théréau prickade in 1-0 för Chievo igår var det fjärde matchen i rad som Juve hamnade i underläge. Det var ett scenario som knappt existerade under fjolåret, nuförtiden är det vardagsmat. Chiellini har slarvat mer än vanligt, Ogbonna ser ut att behöva tid på sig för att kunna bli varm i kläderna och Bonucci visar stundtals prov på svagt närkampspel. Den enda som uppträder lika stabilt som vanligt är Barzagli. Det visar återigen vilken betydelse han har för backlinjen.
Det smärtar att skriva det men Buffon är en annan som också sett sömnig ut under säsongsinledningen. Först returen som resulterade i ett baklängesmål mot Lazio, därefter den dåliga utsparken som Chievo tog tillvara på och byggde upp målet kring igår. Hade inte linjedomaren på ett mirakulöst sätt hittat en offside igår hade Superman fått stå ansvarig för sin tredje målgivande tavla. Det på bara fyra ligamatcher. Jag räknar inte ut Buffon. Det tror jag inte att någon med svartvitt hjärta gör. Det går däremot inte att blunda för det faktum att han inte är immun mot kritik längre.
När det största hindret för säsongen utvärderades under sommaren var de flesta Juventini eniga. Även om konkurrenterna i serien hade förstärkt sina lag var dem fortfarande inte det största hotet. Det största hotet stavades mättnad. Efter två raka scudetti kände många supportrar oro för spelarnas motivation. Skulle de orka plocka fram drivkraften som krävs för att arbeta lite hårdare än vanligt även när motståndet stavas Hellas Verona och Chievo?
I mina ögon är det glöden som har saknats under säsongsinledningen. Vi vinner majoriteten av matcherna men det främst tack vare rutin och individuell briljans. Det är givetvis ett gott tecken att vinna även när spelet inte är perfekt men det räcker inte i längden. Det ska inte behöva krävas underlägen för att spelarna ska inse allvaret och börja spela fotboll. Vi är fortfarande favoriter till titeln men det får inte stiga spelarna åt huvudet. Jag klagar inte på utdelningen. Jag klagar på inställningen.
I derbyt mot Torino vill jag se hur spelarna tar kommandot direkt. Inga fler underlägen, visa vilka bestämmer redan från start. Varför inte låta Turinsönerna Marchisio och Giovinco starta? Dem om några känner till innebörden Derby della mole.
Vill avsluta med att hylla både Campedelli och Sannino. Det är bittert att få ett korrekt mål bortdömt, i synnerhet när det var så uppenbart att det borde godkänts. Därför är det bara att ta av hatten för Chievoduon som uppträdde som äkta gentlemän när de vägrade lägga skulden på domaren. Respekt!
