De bortglömda spelarnas seger
Ord räcker inte till för att kunna beskriva vad vi just har fått uppleva. Det finns inte tillräckligt med superlativ i svenska akademiens ordbok för att beskriva Lulics retligt enkla mål. Men bakom alla dessa spelare som firade framför Curva Nord i kväll fanns det flera spelare som i högsta grad låg bakom den största triumfen sedan Scudetton. Spelare som vi inte får glömma.
Vi får inte glömma Juan Pablo Carrizo, målvakten som kom till Lazio som en räddande ängel, men som inte levde upp till förväntningarna. Han var den starkast bidragande orsaken till att vi i dag kan fira vår sjätte cuptitel. Utan hans insats i åttondelsinalen mot Siena skulle Roma kanske haft en silverstjärna på bröstet den kommande säsongen. Gång efter gång räddade Carrizo Lazio i matchen. Den ena räddningen var svettigare än den andra. Man bara väntade på att Siena skulle utöka ledningen som man hade tagit efter ett självmål av Cana. Men argentinaren storspelade. Inte bara i matchen, utan även under straffsparksläggningen. Han räddade två straffar av fyra. Han har en enorm del i denna triumf.
Luis Pedro Cavanda. Killen som slog det perfekta inlägget till Ciani mot Siena. Ciani kunde kraftfullt nicka in bollen i matchens 95:e minut. Tänk om belgaren hade fått en felträff när han skulle slå in inlägget? Tänk om det bara hade varit fyra minuters tillägg istället för fem? Då hade Lazio aldrig fått stå framför Curva Nord och firat.
Sergio Floccari. I en av säsongens mest gastkramande matcher, hemma mot Juventus i returen, var det Sergio som nickade in bollen på tilläggstid för att säkerställa avancemanget. Ett extra tack till Marchisio som inte satte bollen i det öppna målet i anfallet efter.
Sedan får vi inte glömma alla de andra spelarna som i dagens match kämpade och slet för klubbmärket. Hela veckan har varit en pina för mig. Endast en tanke har florerat i mitt huvud: Vi kommer förlora. Jag var helt övertygad om att Roma i nästa derby skulle ha en glittrande silverstjärna på bröstet som för alltid skulle påminna oss om dagen då Roma vann Coppa Italia mot Lazio. En liten silverstjärna som för alltid skulle symbolisera ett av de värsta nederlagen i den ljusblå historien. Vinst fanns inte på kartan. Förlust var det enda som existerade.
Men all denna nervositet släppte när kameran innan matchen zoomade in Lazio, ett Lazio som stod i en ring. När man såg Hernanes blick så kände man att kanske inte allt var skulle bli så dåligt. Man såg en hunger i laget som man aldrig sett förr.
Matchen i sig var bland de tråkigare under denna säsong, men likväl satt man där utan nagelband en kvart in i matchen. Man visste vad som stod på spel och vad man kunde förlora i denna match. Båda lagen visste också det, och det speglade sig på matchen.
Lazialita
När domare Orsato blåste i pipan var det ett hav av känslor som svämmade över hos både mig och hos spelarna som jag lärt mig älska. Det är om dagar som denna man berättar för barnbarnen om. När man sedan ser spelare som Brocchi, den underbare gladiatorn som jag kommer sakna oerhört mycket, fira framför pokalen, då finns det ingen ondska kvar i världen längre. Man ser ett lag som agerar som just ett lag. Det finns bara en sak som existerar hos våra krigare: Lazialita. Man ser det i ögonen på Radu. Man ser det i Kloses beslutsamhet. Man ser det i Hernanes volter framför pokalen. Man ser det framförallt i klubbmärket. Dagens Lazio kanske inte är den bästa upplagan av Lazio. Det kanske inte är den kändaste eller mest sympatiska, men det är utan tvekan den upplagan som brinner för klubbmärket mest. När man ser en spelare som Lulic ta en maxlöpning i matchens slutskede, kan man inte bli annat än stolt. Man ser den oerhörda glädjen i spelarnas ögon. Spelare som Cana, Radu, Carrizo, Marchetti, Biava, Dias, Hernanes, Lulic, Candreva och alla andra som har varit en del av denna oförglömliga resa, kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. De vet, vi vet, att vi tillsammans har fått uppleva något som man inte kommer få uppleva någon mer gång: En vinst i Coppa Italia mot ens största antagonister.
Det kommer bli så skönt att slippa få se den där glittrande silverstjärnan på Romas bröst för all framtid. Den kommer säkert komma någon gång, men inte i dag. I dag var det Lazio som visade att man är störst, bäst och vackrast.
Tack för att du existerar, Lazio.
