Den italienska soppan kokas ner?
Nyligen kom besked från FIGC-presidenten Giancarlo Abete som öppnar upp för en reducering av lagen i Serie A och B. Förslaget ämnar reducera högstadivisionen till 18 lag medan Serie B ämnas reduceras till 20.
Den officiella förklaringen bakom detta sägs vara för att göra de italienska lagen mer slagkraftiga i Europa genom att minska antalet matcher. Förslaget ämnas träda i kraft till säsongen 2014/2015, men Lega Serie A har fortfarande inte tagit något beslut i frågan.
Men frågan är vad det egentligen skulle få för effekter. Vad händer om man kokar ner den soppa vi kallar italiensk ligafotboll? Som jag ser det beror det på vem du frågar och i vilken del av näringskedjan lagen befinner sig.
För storlagens del kommer det säkert som en befrielse att slippa fyra extra matcher mot svagt motstånd per år, som stör eventuell uppladning inför Europaspel och sliter onödigt på spelartruppen. Även de mindre klubbarna gynnas säkerligen av färre matcher då de av uppenbara skäl inte har råd att skaffa sig en bred trupp. På det sättet blir förslaget ett ekonomiskt beslut för både större och mindre klubbar.
Samtidigt kan fyra matcher färre enligt mig låta oerhört lite över en säsong. Det skulle även kunna innebära att pressen minskar på lagen att hålla sig med en trupp som klarar av påfrestningen. Frågan är om den minskade pressen också riskerar att minska behovet av och viljan till en satsning på spelartruppen.
Man får hoppas att nedflyttningsrisk och de hägrande Europaplatserna för vissa lag ändå är incitament nog.
Färre lag i Serie A och även i B anses innebära att kravbilden höjs på de lag som är där. Det är för mig oklart hur det kommer att se ut med antal platser för ned- respektive uppflyttning. Men om de tre platser som gäller idag står fast, höjs ju även som jag ser det ribban för att kunna hålla sig kvar i Serie A eller för den delen Serie B. Det hänger samman med en mer konkurrensutsatt liga där de värsta blåbären rensas bort.
Poängskörden som anses krävas för den befriande ”salvezzan” kanske blir i paritet med förändringen, men resan för att nå dessa poäng blir tuffare och mer oförutsägbar. De ”enkla trepoängarna” finns helt enkelt inte på samma sätt. Men jag kan ju så klart ha helt fel här.
Exempel ser vi ju annars i Allsvenskan där lagen historiskt sett har bytt poäng med varandra och ingen har seglat iväg på riktigt. Skiktningen i tabellen blir inte lika tydlig på ett tidigt stadium. Men detta har ju också att göra med att skillnaden på lagens kvalitet inte är så stor som i andra europeiska ligor. Allsvenskan är i mitt tycke mer jämndålig än jämnbra.
Men detta kan ju som sagt i det italienska fallet göra att det blir mer spännande både i toppen och i botten, då det utifrån den ökade jämnheten blir mer ovisst i matcherna. Detta uppskattar man ju både som neutral och som supporter och det skulle stärka den dramatik som redan finns idag.
Men en reducerad liga brukar annars anses vara det första steget mot en så kallad stängd liga. Resan mot att lyckas ta sig upp blir svårare för de lag som kommer underifrån. Men rent darwinistiskt kan man tycka att de då inte har i högstaligan att göra. Romantiken om att allt ska vara möjligt, även för de mindre klubbarna om de sköter sina kort rätt, grusas således. Skyltfönstret för spelarna i de små lagen blir mindre och det blir svårare för dem att ta en plats i ett lag på den högsta nivån seriemässigt.
Detta minskar också möjligheten för unga talanger att via lån ändå få chans till matchspel på högre nivå. För frågan är om lagen skulle våga att hålla sig med unga och oerfarna spelare om kravbilden höjdes generellt i ligorna. Det kan i sådana fall bli en välgärning för ungdomarna som kan kosta klubben dess plats och position i seriesystemet.
Men vi får helt enkelt se vilken väg vår älskade italienska fotboll tar. Den blir säkerligen spännande oavsett eventuella förändringar.
