Den italienska tränarcirkusen
En genomgång kring tränarkarusellen som pågått under sommaren.
En ny upplaga av Serie A står för dörren och i upptakten till denna säsong har åskådare bjudits på ett händelserikt spektakel till mercato. Men det har inte som i mer vanliga fall handlat om nya stjärnspäckande värvningar och försäljningar utan tränarbänkarna är snarare vad som har stått i fullt fokus. Det har skett hela 13 nya tränaranställningar inför den kommande säsongen så här kommer en liten genomgång kring varje anställning(undantaget Rino Gattuso).
Maurizio "Big Mo" Sarri, Lazio.
Fördelar:
En skyhög högstanivå - Alla Calcio-entusiaster minns Maurizio Sarris Napoli med klarhet. Ett lag som presterade en fotboll som inte borde varit möjlig sett till kvalitén som spelarna besatt på pappret. Det handlade inte bara om resultaten där Sarri tog Napoli från den position Lazio just nu befinner sig i och utan några större resurser till hands förvandlade dem till en utpräglad scudetto-kandidat utan det var sättet han gjorde det på. Fotbollen Napoli spelade när de var som bäst kunde liknas vid en magisk orkester ledda av en genialisk dirigent och kompositör och det var knappt att en not föll fel. Napoli var under Sarri det mest underhållande laget i Europa att bevittna både vid seger som vid förlust. Sarri är när allt kommer omkring en fotbollsvisionär.
En spelutvecklare - "Big Mo" är duktig på att utveckla spelare det är en sak som är säker. Halva hans Empoli gick från anonyma Serie B-spelare och oprövade Serie A-spelare till att hamna på storklubbarnas radar. I Napoli var det många spelare som fick sig ett rejält uppsving men störst av alla blev Kalidou Koulibaly som gick från en lovande mittback i Genk till att växa ut till en av världens främsta mittbackar. I Lazio finns det flertalet spelare där det är enkelt att visualisera att de med tiden kommer nå upp i en ny nivå under Sarris guidning.
Ett stort namn - Rabaldret i Inter slog ned som blixt och dunder under den sena våren. Champagnen efter ligaguldet hade knappt hunnit konsumeras innan Antonio Conte tackade för sig och knappt några veckor senare var Simone Inzaghi klar som ny tränare i den svartvita delen av Milano. Detta tog givetvis hårt på Lazios trogna supportrar. Besvikelse och förtvivlan präglade laziali runtom i världen och känslan där och då var att Lazio skulle ersätta lillebror Inzaghi med ett mindre beprövat namn. Men istället gjorde Claudio Lotito för en gångs skull exakt det omvända. In rider Maurizio Sarri, den italienska fotbollsfilosofen som spenderat de senaste åren med att bli trakasserad i storklubbarna som inte hade förmågan att uppskatta hans unika konst då allt man bryr sig om där är ytligheter. Nu är det inte förtvivlan och besvikelse som präglar laziali inför den här säsongen utan snarare glädje och entusiasm.
Nackdelar
Hans fotboll kräver tålamod - För att Sarris fotboll ska kunna nå sin högsta kaliber krävs det tålamod. Bitarna tar tid att få på plats, den här tiden fick inte Sarri hos storklubbarna. Men Lazio är en lite annan klubb. Det är en klubb med mindre resurser än dem som de har som avsikt att konkurrera med och förväntningarna är därefter. Laziali känner till Sarris styrkor också och kommer inte kräva hans avgång efter en knackig start så detta är ingenting jag skulle oroa mig för.
Sarris tålamod - Det var ju relationen mellan Sarri och De Laurentiis och konflikten mellan dem som ledde till Sarris utgång från Neapels stolthet. Sarri är ju en väldigt speciell människa, knappast en karismatisk diplomat som fungerar med alla. Claudio Lotito är även han en president som inte är jättenkel att ha att göra med. Men Samtidigt känns inte Claudio riktigt lika konfliktsökande och överdramatisk som De Laurentiis ger intryck av att vara.
Sarri behöver sina nyckelpjäser - Sarri behöver vissa spelartyper för att hans fotboll inte ska krampa och det gäller för Lotito och Igli Tare att ge honom dessa pusselbitar om man vill ha maximerad chans till framgång. Det positiva är att Sarri inte är den typen som ställer krav på världsspelare nödvändigtvis. Han har förmågan att utveckla spelare, det är en aspekt han tycker mycket om. Här handlar det mer om att hitta spelare med rätt egenskaper och att de sedan kanske inte är fullt redo för att gå in och briljera på en gång är mindre viktigt, det kan Sarri se till kommer hända med tiden.
Omdöme
Går man på vad Lazio behöver för att ta sista steget och vad denna man kan tillföra är det svårt och till och med kanske omöjligt att hitta någonting negativt med anställandet av Maurizio Sarri. Det är en väldigt bra tränare som på grund av sin opolerade personlighet passar mycket bättre i en klubb som Lazio än i klubbar som Juventus. I Lazio kommer de inte tvinga Sarri att käka nikotintuggummin och dra på sig begravningskostymen inför varje ny omgång. Sarri kommer tillåtas få vara Sarri och redan där är mycket vunnet. Jag tycker detta är den bästa anställningen i Serie A den här säsongen och den får högsta betyg. Betyg: 10/10.
Massimilliano "Mad Max" Allegri, Juventus
OBS! Tre år gammal bild.
Fördelar
En mästarstrateg - Många tränare kan besegra Allegri i individuella möten men otroligt få har förmågan att besegra honom över 38 omgångar. Få tränare är så otroligt bra på att planera ut säsongerna som Mad Max och se till att ens lag är som bäst när det gäller som mest. Om Juventus är med i titelracet mot slutet av säsongen är det väldigt lite som talar emot att scudetton och Serie A-tronen inte återvänder till Turin.
Den taktiska flexibiliteten - Juventus erövrade tronen i Italien genom att prioritera det sportsliga över allting annat. Beppe Marotta värvade med funktionalitet som huvudsyfte och som resultat hade Juventus under många år ett väldigt funktionellt och välfungerande lagbygge där alla bitar var kompatibla. Sedan infann sig hybrisen och Agnelli frångick detta tänk. Spelare började värvas av kommersiella syften snarare än sportsliga sådana. Klubbens marknadsvärde var prioritet nummer ett. Och som resultat sitter nu Juventus på ett material fyllt med kvalité men utan röd tråd. Det saknas kompabilitet mellan många spelare och vissa spelare har ingen naturlig roll att fylla då de passar i helt olika system. Att då ta in en taktiker som Allegri vars styrka ligger i mångkunskap snarare än i en specialiserad förmåga är väldigt klokt. Allegri är raka motsatsen till ideolog. Han har förmågan till många olika sorters fotboll. Han kom fram i Cagliari som en Roberto De Zerbi liknande tränare som blev hyllad som en offensiv revolutionär för att sedan slå om och bli en defensiv pragmatist i Milan när han ledde dem till scudetton. Allegri rättar alltid fotbollen efter spelarmaterialet och om någon ska få ihop detta på bästa möjliga sätt så är det "Mad Max".
Nackdelar
Skadad prestige - Detta är nog ingenting som supportrar lägger någon större vikt på vilket de heller inte bör göra. Men förtroendet för Juventus ledning får sig ju en törn när de nu vänder tillbaka till den tränaren de valde att kasta åt gamarna på grund av att han inte predikade en tillräckligt kommersiellt bärande fotboll. Man kan se framför sig hur Agnelli står ute i regnet med hatten ödmjukt i handen och plingar på Allegris dörr och ber honom att återvända. Sagan om det Turinska imperiets förfall är densamma som alla imperium genom historien. Det var inte något yttre hot som ledde till deras fall från toppen utan hotet kom inifrån. Och nu står man där och hoppas att den legendariska generalen som ledde armén när riket stod på topp och som blev utmanövrerad av giriga senatorer nu ska leda dem tillbaka till ära och berömmelse.
Omdöme
Det är intressant nu när Allegri är tillbaka att se nya bilder av honom dyka upp på sociala medier. För man inser att varenda bild av honom som dykt upp under hans treåriga exil när han kopplats samman med varenda storklubb i världen har varit gamla bilder från 2015/16. För dagens Allegri ser härdad ut. Faktum är att hans yttre nu äntligen växt ikapp hans smeknamn. Han har transformerats från "The mildly inconvenient Max" till en karaktär som faktiskt skulle kunna existera i en post-apokalyptisk värld. Han har nu blivit "Mad Max" på riktigt. Men i alla fall Allegri är en av världens bästa tränare och en tränare som har förmågan att lyckas i alla klubbar. Detta är en anställning som inte kräver någon kontext eller sammanhang, den är bra oavsett hur man ser på saken. Betyg: 9/10.
Alessio Dionisi, Sassuolo
En Dionisi i bild, dock Federico och inte Alessio.
Fördelar
Rätt fotbollsfilosofi - Sassuolo är en ideologisk driven klubb där det prioriteras att ha en tränare som predikar rätt sorts filosofi och fotboll. Det ska vara ett försök till bollförande fotboll i högt tempo och med ett framträdande presspel. Detta är just den fotbollen som Dionisi anser sig stå för och hans Empoli under fjolåret var på många sätt snarlika De Zerbis Sassuolo. Man vann Serie B i mångt och mycket på grund av sin formidabla offensiv som pulvriserade allt mostånd och som även kompenserade för att man emellanåt släppte till lite väl enkla chanser på omställningar från motståndarna.
Matchar klubbens gimmick - Givetvis en punkt som är snarlik den ovanstående men Sassuolo har gjort det till sin grej att nalla den nya, unga tränaren som gjort sig ett namn i Serie B genom att spela offensiv fotboll. Sassuolo var den mest uppenbara platsen för Dionisi att hamna på efter fjolårssäsongen och klubbledningen är nog väldigt nöjda med sig själva efter denna anställning. Med Dionisi så behåller Sassuolo sin status som en av Serie A:s stora hipsterklubbar som kommer stjäla rubriker i media därför att journalister anser att det är gångbart att skriva om. Detta känns som någonting som klubben värderar väldigt högt.
Nackdelar
Tapp av nyckelspelare - Manuel Locatelli verkar i skrivande stund vara så gott som klar för Juventus. Det existerar också alltid rykten runt Domenico Berardi varje sommar med och skulle man förlora några spelare av den kalibern förändras ju förutsättningarna rätt så rejält för Dionisi. Men å andra sidan är Sassuolo en trygg och stabil klubb som ofta ser till det långsiktiga. Roberto De Zerbi såg under de första säsongerna ut att vara inkapabel att lotsa Sassuolo bortanför de anonyma mittenplaceringarna men klubben visade tålamod och tillät honom att växa och utvecklas på tränarbänken. Man kommer att ge Dionisi samma möjlighet.
Roberto De Zerbi - De Zerbi var en färgglad karaktär och en av hans stora styrkor var sättet han kontrollerade omklädningsrummet på. Han inspirerade sina spelare som hade ett enormt förtroende och tillit till honom. Jag skulle till och med hävda att det emellenåt blev destruktivt. För ibland var Sassuolo sin egna värsta fiende där De Zerbis fotboll inte matchade motståndet och laget hade då mått bra av en eller flera spelare som hade vågat ta egna initiativ och lämnat det taktiska ramverk och system som De Zerbi hade satt upp men istället joggade man mot förlust. Detta är i alla fall någonting som Dionisi måste brottas med. Han måste vinna över spelarna som är väldigt förtjusta i sin förra coach.
Omdöme
Detta är en väldigt klok flytt för Dionisi eftersom Sassuolo har börjat etablerat ett rykte som den ultimata platsen för unga italienska tränare som har intressanta offensiva idéer. Här finns tålamodet och resurserna för att testa sina teorier i en stabil och bekväm miljö. Dionisi är den uppenbara ersättaren till De Zerbi och var Sassuolos förstaval så det är svårt att inte ge denna anställning ett högt betyg. Med tiden så kommer nog Dionisi lotsa Sassuolo mot respektfulla placeringar han med precis som hans föregångare. Betyg: 8/10.
Simone Inzaghi, Inter
Lite mer galna utbrott och gestikulerande och Interisti kommer känna sig som hemma.
Fördelar
Fotbollsfilosofiskt besläktad med Conte - En nyckelanledning till varför Inzaghi anställdes eftersom Inter inte har resurserna till en rejäl omstuvning av spelartruppen så därför krävdes det en tränare som passar det existerande spelarmaterialet och det gör Simone Inzaghi. Det går att dra tydliga paralleller mellan sättet Lazio har spelat under Simone och hur Inter har spelat under Antonio Conte.
Etablerat namn i Italien - Ytterligare en anledning till varför Inzaghi rekryterades. Inters inriktning kommande säsonger är enbart kortsiktig. Man är ute efter att sanera ekonomin samtidigt som man någorlunda lyckas bibehålla platsen man nu tagit sig till inom den italienska fotbollshierarkin, det vill säga den utav en utpräglad scudetto-kandidat. Inzaghi är ett etablerad namn som inte kommer behöva någon inskolningsperiod som många av de övriga kandidaterna som kopplades samman med Interjobbet hade behövt.
Billig och utan några större krav - Simone Inzaghi sitter på en lön som är ungefär en tredjedel av den lön som Antonio Conte fick. Detta är givetvis en annan anledning till varför Inzaghi kändes attraktiv för Interledningen då klubben har blivit tvingade att prioritera nedskärningar på lönefronten. Inzaghis anseende gör också att han inte kan ställa samma höga krav som Antonio Conte gjorde under sin tid i Milano.
Förmågan till silvertejpslösningar - Simone Inzaghi är ingen hipsterideolog med stora fanclubs på sociala medier. Han har sitt klara system och sina idéer givetvis men att vara en ideolog som vägrar kompromissa är en lyxig situation. Pep Guardiola kan göra detta då han coachar i ett Manchester City som har råd att bränna miljarder på nya spelare varenda säsong. Men om du ska lyckas i en klubb som Lazio där Claudio Lotito ogärna spenderar i onödan så fungerar inte detta tänk. Inzaghi är ingen främling för lite okonventionella lösningar på problem och detta är en tacksam egenskap att besitta nu när han ska ta sig an Inter. Detta eftersom Inter inte kommer vara villiga eller ha råd att köpa in nya spelare så fort någonting inte fungerar på planen.
Nackdelar
Antonio Contes skugga - Det kan inte finnas många tränare man hellre inte vill ersätta än explosiva ryttaren från Lecce. Antonio Conte har cementerat sin status inom den italienska fotbollshistorien som en legendar. Det var han som lotsade Juventus mot totaldominans och sedan efter ett äventyr i England och i landslaget återvänder han och blir mannen som störtar det imperium han en gång i tiden var med om att få på plats. Från kejsarens favoritundersåte till rebelledare. Spelarna i Inter avgudade Antonio Conte och det blir en rejäl utmaning för den mer timide och sansade Simone Inzaghi att vinna över spelargruppen.
En tendens till övertänk i viktiga matcher - Detta kan framstås som gammal kritik eftersom Inzaghi har bättrat sig på den här punkten allt eftersom men jag har klara minnesbilder av hur Inzaghis matchcoachande i Lazio ibland har präglats av att vara tagen av stundens allvar. Hur han emellanåt har råkat coachat bort sitt egna lag genom att övertänka beslut och bli lite för feg. Inter är en ännu större piazza än Lazio och den ökade pressen kan riskera leda till att Inzaghi faller tillbaks i gamla synder.
Omdöme
Man kan givetvis sadla in sig på att det är Antonio Conte som Inzaghi ersätter. Conte är en tränare av sann världsklass, en av världens främsta och där är inte Inzaghi ännu och därför summerar många honom säkert som en ersättare i kategorin "mellanmjölk". Men man kan inte ignorera de tämligen unika förutsättningarna och sammanhanget som Inter nuförtiden befinner sig i. Den ekonomiska situationen begränsade alternativen en aning och jämför man Inzaghi med de andra kandidaterna som var aktuella så är han ett objektivt bättre alternativ. Lägg därtill att mästarsportchefen Beppe Marotta har gjort ett bra jobb med att försöka underlätta för Inzaghi. Istället för att falla i den klassiska fällan som många klubbar gör när en tränare av Contes kaliber försvinner, det vill säga att processen drar ut på tiden och man förhandlar med flera olika tränare så såg Marotta till att blixtsnabbt få Inzaghi på plats. Spelarna i Inter vet om att Inzaghi var förstavalet och har ledningens förtroende vilket gör den pyskologiska utmaningen lättare att överkomma. Tar man i akt de förutsättningarna som Inter numera befinner sig under så är detta en vettig anställning. Betyg: 8/10.
Vincenzo Italiano, Fiorentina
" I got the da Vinci right here..."
Fördelar
Ett intressant namn - Måste kännas skönt för de trogna violetterna ändå att ett intressant tränarnamn sitter på posten kommande säsong istället för en trött Beppe Iachini eller gammal Cesare Prandelli. Det andas liv och framåtanda i Italiano, någonting som Fiorentina som klubb desperat behöver efter flertalet säsonger i det gråa ingenmanslandet.
Fräckhet och finurlighet - Italiano gick på vatten ifjol i Spezia i mitt tycke. Det var en tränarbravad som förtjänade att bli nominerad som en av de främsta under fjolåret. Spezia hade seriens tunnaste trupp men var i princip aldrig riktigt involverade i nedflyttningsstriden utan låg hela tiden behagligt i tabellen. Man spelade också väldigt bra, det var en fräck inställning hos spelarna där de visade mod och offrade sig för varandra. Spezia spelade dessutom väldigt smart och utplanerat. Italiano visste om begränsningarna och att Spezia inte hade möjlighet att dominera hela matchbilderna utan han var detaljstyrd och satsade på att vara som bäst under matchens viktigaste skeenden. Spezia rivstartade ofta i matcherna och kunde ta tidiga ledningar, inledningen även under den andra halvleken prioriterades. Just i starten på de bägge halvlekarna var Spezia ofta väldigt farliga och hade ett bra presspel på plats. Men man försvarade sig riktigt väl i vissa matcher med, jag minns en del matcher mot de absoluta topplagen däribland skalpen mot Milan där Spezia var riktigt svårspelade.
Kan göra mycket med väldigt lite - Fiorentina har ju känts som en klubb som underpresterat lite grann de senaste säsongerna. Systemet och kollektivet som helhet har sällan fungerat fullt ut och mycket frustration har utspelat sig på Artemio Franchi. Italiano visade i Spezia att han kan höja spelare, han kan lägga system baserat på vad han har tillgodo och han är inte överdrivet komplicerad heller. Förmodligen är detta varför han ännu inte riktigt fått någon större hajp omkring sig. Folk är väldigt ytliga och gillar när någonting framstår som intellektuellt överdrivet. Italiano kör inga trebackslinjer eller fyrmannaanfall utan det är en relativt "rak på spåret" 4-3-3. Men den taktiska tydligheten och innovationen i detaljerna kan enbart göra Fiorentinas spelare gott är min känsla.
Nackdelar
Rocco Commisso - Jag hade svårt att komma på några utpräglade nackdelar så jag väljer att lista alla Fiorentina-supportrars favoritpresident som en egen nackdel. Detta är ju dock inte någon nackdel specifikt sammankopplad med Italianos anställning bör sägas. Man kan i alla fall tänka sig ett scenario där Commisso står för någon slags aktion som gör det mycket svårare för Italiano att kunna navigera tillvaron i renässansens inofficiella huvudstad. Till exempel kanske man säljer några nyckelspelare om det skulle gå alldeles för bra, det gör man nog ändå där Vlahovic aktivt ryktas till många klubbar. Man kan även se Commisso spä på förväntningarna alldeles för mycket och orsaka ett alldeles för jobbigt psykologiskt klimat.
Omdöme
Det är otroligt märkligt på något sätt att Vincenzo Italiano alltså var Fiorentinas nödlösning och backupplan. Han var tränaren man vände sig till när relationen mellan Gattuso och Commisso föll samman redan innan säsongen hade startat. Hade jag varit supporter till Fiorentina så hade jag dragit en lättnadens suck. Inte för att Gattuso är en dålig tränare på något sätt men Fiorentina mår bra när de framstås som sympatiska eller charmiga. När de får stråla på ett estetiskt sätt. Fiorentina är en klubb av konstnärssjälar för konstnärssjälar. Italiano faller mycket mer väl in i klubbens ideal på så sätt. Att man sedan slapp sluta ett avtal med fotbollsdemonen Jorge Mendes är givetivs en enorm bonus. Detta är en väldigt spännande tränaranställning som gör Fiorentina till ett intressant lag att följa kommande säsong. Man har trots allt många talangfulla spelare och mitt intryck är att Italianos fotboll borde kunna passa dem relativt väl. Betyg: 8/10.
Luciano Spalletti, Napoli
He's the devil in disguise, ooh yes he is...
Fördelar
Hög lägstanivå - Spalletti är många saker men en sak han inte är så är det ojämn och oförutsägbar. Han representerar det klassiska uttrycket "man vet vad man får". Han lotsade Udinese mot Champions League och sedan gjorde han flera hyggliga säsonger i Roma där de etablerade sig i toppen men aldrig riktigt lyckades nå enda fram, aldrig lyckades lyfta det sista steget. Sedan hamnade han i exil i Ryssland för att sedan återvända till Roma för att i princip återupprepa exakt samma resa och resultat som gången innan han var i Rom. Sedan bar det av till Inter där kravbilden var att ta klubben åter till Champions League, en turnering de då inte hade deltagit i på sju säsonger. Och visst blev det lite överdrivet dramatiskt när allt avgjordes i slutomgången men den gode Luciano lyckades trots allt återigen infria kravbilden. Och sedan gjorde hans något bristfälliga högstanivå sig påmind när målet blev att blanda sig i scudettostriden på allvar. Den nivån besitter inte riktigt Spalletti, han tar klubbar mot toppen men aldrig enda fram. Men nu är ju inte De Laurentiis ett dugg intressant av att vinna några titlar, att prenumerera på CL-platser är Napolipresidentens våta dröm, en dröm Spalletti mycket väl kan infria under tiden han sitter på posten.
Universal fotboll - Detta faller egentligen in på första punkten eftersom detta förmodligen är förklaringen till Spallettis relativt jämna prestationer som tränare. Hans fotboll är väldigt universal och skulle i teorin kunna fungera överallt oavsett klubb och liga. Man kan se Spalletti hamna i Sevilla och lira sitt 4-2-3-1 och sluta på 4:e plats och man kan se honom göra samma sak i Tottenham i England. Det är som sagt förmodligen anledningen till hans relativa framgång som tränare samtidigt som det nog också är anledningen till att han aldrig vunnit de stora titlarna. Spalletti hade förmodligen behövt grottat ned sig mer i detaljerna och bli lite mer unik i fotbollen han predikar. Han är i alla fall som skapt för att lotsa en klubb mot bättre resultat kortsiktigt i och med att hans fotboll sällan kräver någon längre inskolningsperiod. Spalletti skulle definitivt kunna försörja sig som en slags brandman för storklubbarna om han så ville det.
Nackdelar
Luciano Spalletti VS Aurelio De Laurentiis: It's time to rumble! - Luciano Spalletti må ha ett sympatisk skimmer över sig. En kort liten syditalienare med ett snett leende som kör runt på sin lilla traktor ute på vingården sin. Men bakom detta ytliga skimmer döljer sig ett mörker. Det existerar en stereotyp kring syditalienare och det är att de besitter ett hett temperament och få människor lever upp till denna stereotyp lika mycket som den gode Luciano Spalletti. Han är den sortens människa som kan kliva in i ett tomt rum och sedan slutar det med att hela kåken står i brand för att han störde sig på tapeten. Spalletti är närmast överdrivet konfliktbenägen. När han var i Roma förklarade han krig mot självaste Francesco Totti av anledningar som kändes diffusa. Ärligt talat tror jag att han gjorde det därför att han får en kick av att göra det man inte ska göra. Det bor en djävul i hans ögon. I Inter letade han febrilt efter en boxningsrival och fann den i Mauro Icardi och dennes livspartner vars namn jag har förträngt. Och väldigt mycket av Spallettis tid i Inter handlade om hans konflikt med Icardi vilket tog upp enormt mycket tid och energi och med största sannolikhet påverkade de sportsliga resultaten på ett negativt sätt. I Zenit förklarade han krig mot hela klubbens supporterbas, detta är dock svårt att kritisera då Spalletti blev förbannad över den utpräglade rasismen i Zenit och andra ryska klubbar där mörkhyade spelare blir systematiskt diskriminerade. Hedersfullt av Spalletti utan tvekan men det säger också en hel del om honom och hans benägenhet för konflikt. När han ser rött är vägen enkelriktad och han struntar fullständigt i potentiella konsekvenser. Det måste ha skett något tekniskt fel på den matchmaking sida som valde att para ihop den här mannen med Aurelio De Laurentiis. Napolis president vars dominanta karaktärsdrag är narcissism och självgodhet. Chansen att detta inte bryter ut i en fullskalig konflikt under säsongen är ytterst liten. Napoli har förvandlats till fotbollens svar på vulkanen Vesuvius och man kan redan nu se antydan till lava sippra ut från toppen.
Omdöme
Något av en svårbedömd tränaranställning. Spalletti är en väldigt bra fotbollstränare och av denna anledning förtjänar detta ett högt betyg. Som tränare har han meriterna och färdigheterna att infria precis det som klubbledningen önskar, det vill säga en biljett tillbaka till Champions League. Kruxet är att Spalletti som personlighet just känns specifikt illa lämpad att arbeta under De Laurentiis. Det är inte svårt att se att Spalletti lämnar posten om ett halvår på grund av att ett handgemäng uppstått mellan herrarna i fråga efter att De Laurentiis delat med sig av några mindre väl valda ord. Det hänger på en ganska skör tråd detta och det hänger på att De Laurentiis lyckas hålla sig i skinnet för Spalletti kommer absolut inte att göra det. Betyg: 7/10.
Ivan Juric, Torino
Fördelar
Systemet och kollektivet - Ivan Juric har kläckt gåtan hur man når resultat med begränsade resurser. Hans Hellas var ett urstarkt kollektiv där ingen individ lyste som stjärnan utan det var snarare kollektivet som helhet som lotsade klubben mot respektabla placeringar. Får kroaten sitt noggrant utstuderade system på plats även i Torino kommer de positiva resultaten att anlända även där.
En skön kraftdemonstration - Nu verkar ju inte Juric ha stulit några större rubriker när han anlände till den finare delen utav Turin men min spontana känsla när det skedde var att detta måste kännas skönt för supportrarna till I Granata. Torino har några jobbiga säsonger bakom sig där man gått från en av huvudkandidaterna till Europaplatserna till att behöva slåss för överlevnad. Enda sedan Walter Mazzari drabbades av något slags nervsammanbrott har man fallit genom tabellen som en skadeskjuten gås. Istället för en trött föredetting som försöker återställa sin heder så plockar nu Torino in en tränare som stått för ett av de mest beundransvärda jobben i Serie A de två senaste säsongerna och från en konkurrent som slutat över Torino i tabellen under den perioden.
Nackdelar
Belottis vara eller icke vara - Torinos lagkapten har ryktats bort under större delen av mercaton och skulle han lämna förändras ju förutsättningarna för Juric. Belotti är en av de bästa spelarna utanför toppen i Serie A och med en sådan spelare på planen kan Torino lyckas ta ett antal extrapoäng i väntan på att Juric system sätter sig. Å andra sidan är Juric väldigt van att behöva arbeta med bördan av att inte ha tillgång till någon vass anfallare efter tiden i Hellas.
Juric tak - Jag har ställt mig frågande till hur högt Juric tak egentligen är? Det är ofta jag upplever att fotbollstyckare världen över tar för givet att om en tränare lyckas med begränsade resurser så kommer den fotbollen per automatik leda till mer framstående resultat om tillgången till bättre spelare fanns. Detta är inte alltid fallet. Juric tänk som präglas av att individen ska vika sig för systemet känns på många sätt som bättre lämpat på mindre piazzor. Sedan ska man heller inte räkna bort att just på grund av att Torino är en klubb med större resurser än Hellas och ett mer begåvat lag på pappret så ändras förutsättningarna för varje match. Torino kommer inte gå in och vara en utpräglad underdog i varje möte såsom Hellas ofta har varit. Detta kommer tvinga Juric att behöva navigera sig igenom lite andra matchbilder än tidigare.
Juric oförmåga att tackla kritik - Det var en hel del gnällande från Juric förra säsongen trots en bra säsong av Hellas. Han tyckte inte att han fick tillräckligt med beröm för sitt jobb från ledningen och så fort man stod för ett dåligt resultat så var det sportchefen D'Amicos eller presidenten Settis fel. Detta är ändå lite oroväckande då det är en viktig del utav jobbet att kunna hantera kritik. Det blir ännu viktigare ju större klubb du coachar över eftersom strålkastarljuset blir starkare.
Omdöme
Ivan Juric har så gott som gått på vatten i Hellas Verona de två senaste säsongerna. Med en trupp ämnad för nedflyttningsstrid har han lotsat dem mot två stabila mittenplaceringar. Torino befinner sig i en situation där de behöver försöka undankomma den negativa spiralen man hamnat i. De behöver en tränare som har förmågan att få dem på stabila fötter igen. Torino är inte en klubb som ska behöva oroa sig för nedflyttning, de senaste säsongerna har präglats av grova underprestationer. Juric borde besitta denna förmåga men samtidigt varnar diafragman för att Juric system har sin kontext och inte nödvändigtvis någonting som skulle fungera på alla platser. Men med tanke på resultaten han producerade i Hellas är detta definitivt en chansning värd att göra. Om Juric lyckas få ut exakt samma resultat i Torino som han lyckades med i Hellas så kommer den här säsongen ses som ett klart steg framåt. Betyg: 7/10.
José Mourinho, Roma
Fördelar
The Special One - Mourinho är ju Mourinho och man fick erfara tidigt vad en anställning av honom leder till. Bara några dagar efter att hans anställning offentliggjordes så började det ploppa upp mängder av Roma-merchandise med Mourinho som huvudtema. Man kan säga vad man vill om Mourinho men han väcker alltid en stor uppmärksamhet kring sig. Och Roma känns som en klubb som kan må bara av att tända till och livas upp lite grann efter några gråa säsonger.
Mourinhos status - Visst har Mourinho ett antal svåra år bakom sig men hans status inom fotbollsvärlden är fortfarande stor. Detta fick man ju bland annat erfara när Granit Xhaka uttalade sig om vilken ära det hade varit att spela under honom när han intensivt ryktades till Roma under sommaren. Många spelare har det på sin checklista att någon gång få ha portugisen som tränare. Detta hade kunnat underlättat i rekryteringen under sommaren. Man hade kunnat ta till vara på Mourinhos namn men jag känner inte direkt att Roma har gjort det. De spelarna man värvat är inte dåliga på något sätt men det är spelare som Roma nog hade kunnat värva ändå oavsett om Mourinho hade befunnit sig på tränarbänken eller inte.
Mourinhos revanschlusta - Man tänker ju att den karismatiska portugisen borde präglas av någon form av revanschsug efter de senaste åren i Premier League. Han har tappat betänktligt i anseende de senaste åren. För ett decennium sedan sågs han som världens bästa tränare men nuförtiden räknas han inte ens som en av världens främsta utan snarare i kategorin där under. En människa med Mourinhos enorma bekräftelsebehov måste ju störa sig på detta tänker jag mig och kanske kan detta överföras till spelarna och att de visar mer driv, glöd och engagemang ute på planen.
Olika kulturer - Mourinhos senaste säsonger i Premier League har varit dystra men kanske en comeback till Italien kan göra mycket gott för honom. Italien är ett fotbollsland som präglas av taktiskt tänk. Man prioriterar ofta det taktiska framför allt annat. Kanske Mourinho inte kommer tappa omklädningsrummet på samma sätt som skett i England utan att spelarna kommer vara mer dedikerade till hans direktiv. Men i ärlighetens namn känns detta som lite grann av ett önsketänk. Det är inte som att vi befinner oss i 1990-talet längre. Tack vare just tränare som Mourinho så är Premier League en mångkulturell liga nuförtiden där många sluga taktiker från bland annat Italien och Portugal har lyckats nå stor framgång.
Nackdelar
Mourinhos brinntid - Det har ringts varningsklockor kring detta de senaste säsongerna. Man skulle kunna hävda att portugisens brinntid alltid varit begränsad eftersom han sällan stannat längre i en klubb än 2-3 år. Detta är Martin Åslunds logik men tidigare har vi aldrig kunnat vetat svaret på detta då det aldrig hann ske någon direkt negativ utveckling under Mourinhos första decennium i toppfotbollen. Han lämnade ju alltid när hans klubb stod på toppen i princip. Men de senaste säsongerna har inte sett ut på det sättet. Första svarta pricken introducerades i Chelsea under Mourinhos andra sejour där. De första två säsongerna var bra där Chelsea snittade mellan 82-87 poäng vilken är ett väldigt typiskt poängsnitt för ett Mourinho-lag. Och det resulterade i en ligatitel men sedan under den tredje säsongen rämnade allt samman. Systemet krackelerade och spelarna vände sig emot Mourinho. Tiden i Manchester United var väldigt likartad där de två första säsongerna var hyfsade, Man Utd plockade hem två cuptitlar(Community Shield räknas inte) under första året och under den andra säsongen slutade man 2:a med 82 poäng. Men sedan precis som i Chelsea så gick allt käpprätt åt helvete under det tredje året. Misslyckandet i Manchester United förklarades ofta med att Mourinho som karaktär inte passade ihop med klubbens identitet. Mourinho trivdes bättre i rollen som underdog sades det och Manchester United är raka motsatsen till underdog. Men sedan tog ju Mourinho över Tottenham, en stor klubb i England men som ändå har en väldigt utpräglad underdogstatus. Men där gick det inte bättre, snarare sämre. Tottenham gjorde en bra avslutning på Mourinhos första halvår och startade sedan väldigt bra säsongen efter där man toppade ligan till en början men sedan kom samma negativa effekt som i de tidigare klubbarna. Miljön i klubben blev så pass infekterad att den annars dumsnåla Daniel Levy helt enkelt kände sig tvingad att sparka Mourinho som satt på ett svindyrt kontrakt bara några dagar innan ligacupfinalen.
Mourinhos förhållande till kritik - De senaste åren har jag funderat om Mourinhos massiva framgång tidigare ligger honom i fatet nuförtiden. Att han var lite för framgångsrik tidigare i karriären. För sättet Mourinho svarar på kritik är bland det sämsta jag sett. Och detta kanske som sagt beror på att han saknar erfarenhet när det gäller motgång, han vet inte alls hur han ska hantera det. Sättet han kastar sina egna spelare framför bussen så fort det går dåligt går emot all konventionell logik och visdom. Om tanken från Mourinho är att detta ska sporra spelarna så fungerar det uppenbarligen inte så då borde han ju släppa det tänket. Detta måste han sluta göra nu i Roma, därför det placerar honom bortanför spelarna, de är i ett hörn och han är i ett annat hörn, jag kan inte se någon fördel med detta rent psykologiskt.
Mourinhos system är utdaterat - Skicklig defensiv fotboll kommer aldrig bli utdaterad. Christophe Galtier toppade oljestaten i Frankrike ifjol genom att stå för den främsta försvarsfotbollen i Frankrike. Diego Simeone har krönt enorma framgångar i Spanien och hans defensivt skickliga Atletico de Madrid kammade hem ytterligare en ligatitel ifjol. Men Mourinhos fotboll känns utdaterad för att kunna kröna några större framgångar i toppen nuförtiden. Han måste tänka om och försöka förädla och modifiera sin fotboll. Samma gamla Mourinho är inte längre bra nog. För att bibehålla en plats i toppen måste man sträva efter utveckling. Stagnation är lika med döden i denna sport. Ett återkommande problem Mourinho har haft i England är att han inte litar på sin backlinje och därför ofta mönstrat väldigt defensivt präglade elvor. Men detta har då lett till att offensiven saknat kraft och tyngd. Han måste lösa detta balansproblem i Roma om framgången ska komma.
Kommersiell anställning - Jag har inte mycket till övers när det gäller amerikanska ägare. Det är ofta flash framför substans när det gäller dem. Och känslan kring denna anställning är att den faller in lite grann i den kategorin. Jag litar inte på att Friedkin har stått för något djupare tänk när det gäller Mourinhos anställning. Om man bara anställer en tränare på grund av dennes namn och status och inte tänker på det praktiska i bakgrunden så är det ämnat för katastrof. Hur väl lämpad är egentligen Romas trupp för Mourinho?
Omdöme
Jag är väldigt skeptisk till detta. Mourinho måste bestiga ett berg för att lyckas är känslan. Hoppet står sig till att Mourinho ska tagga till med utmaningen och verkligen få ihop spelargruppen. Om Roma går ut med blodsmak i munnen är mycket vunnet men samtidigt måste även Mourinho tänka i nya banor. Samma gamla tänk kommer inte fungera likt tidigare. Är han tillräckligt ödmjuk och öppensinnad för detta? Som sagt mycket ska falla rätt för portugisen och Giallorossi för att detta ska gå vägen. Men på grund av att jag respekterar Mourinho så pass mycket som jag ändå gör så ger jag detta det klassiska "halv åtta hos mig"-betyget. Betyg: 6/10.
Roberto D'Aversa, Sampdoria
Fördelar
Taktisk och flexibel - En stor anledning till Parmas rekordresa genom seriesystem måste tillskrivas D'Aversas flexibilitet som tränare. Parma hade en stor spelaromsättning under den här perioden och det var tack vare D'Aversas förmåga att ständigt acklimatisera sig till nya förutsättningar och nya spelare som gjorde det möjligt att nå den framgången man mäktade med. Att han lyckades hålla kvar Parma under den första säsongen tillbaka i Serie A är en bravad som gått obemärkt förbi alldeles för många. Parma fick alltså inte värva något förrän sista veckan under sommarmercaton och då gjordes varenda värvning i ren panik från ledningen. Men D'Aversa lyckades på otroligt kort tid klistra ihop bitarna och skapa ett tillräckligt funktionellt lag för att nytt kontrakt skulle bärgas.
En sympatisk gentleman - D'Aversa är gammalmodig i sin personlighet. En klassisk italiensk gentleman men som inte är en främling när det gäller att ryta till från tårna. Rent personlighetsmässigt tycker jag han passar bra in med Sampdorias identitet som klubb då jag alltid sett dem som en av Serie A:s mest sympatiska klubbar. Klara likheter går att dras med hans föregångare Claudio Ranieri i det här avseendet vilket leder in till nästa punkt.
Naturlig ersättare till gamle Claudio - Sampdoria hade svårt att bestämma sig för vilken coach man skulle gå för när Ranieri tackade för sig. D'Aversa fanns alltid med på kortlistan men det avslutande halvåret i Parma hade lett till ett kraftigt minskat anseende för honom. Men efter att Ferrero fått sig en tydlig bild av D'Aversa där de allra flesta just drar liknelser och paralleller med Claudio Ranieri så blev han ett mer attraktivt val. Sedan har vi ju det lilla faktumet att Dionisi valde Sassuolo framför Sampdoria vilket ledde till att Ferrero på hans klassiskt komiska manér valde att kalla honom för "förrädare".
Nackdelar
Visar stort förtroende för sina spelare - Detta är ju inte alltid en nackdel, tvärtom är det ofta en fördel men för balansmätarens skull valde jag att lista det som en nackdel. D'Aversa valde att starta Kulusevski efter att han hade imponerat på försäsongen vilket inte hade varit ursprungsplanen med hans inlåning och vi vet alla vad utfallet blev. Han fortsatte att ge Bastoni chansen trots att hans första månader i klubben närmast var bedrövliga där han var skurken bakom flertalet baklängesmål men med tiden växte han ut till en försvarsbjässe under säsongen och nuförtiden är han Italiens nästa försvarsstjärna. D'Aversa ger sina spelare chansen att misslyckas ofta så länge de visar rätt attityd på träningarna. Dock blev detta lite av ett problem under fjolårssäsongen när han envist fortsatte spela Gervinho och Jasmin Kurtic trots att det enda de bidrog med var dålig attityd och snedsteg. Detta var faktiskt en av anledningarna till att Parma åkte ur förra säsongen.
Förmåga att vända motgång till framgång - Det går argumentera för att D'Aversa kanske har bevisat sig i detta område redan. Han tog över när Parmas spel krampade i Serie C och lotsade dem mot uppflyttning. Starten i Serie B var inte överdriven tongivande där Parma såg ut som ett mittenlag under största delen utav hösten och sedan hittade D'Aversa svaren och man började klättra uppåt under senhösten och våren. Men fjolårssäsongen är ju vad som är som färskast i minnet. D'Aversa lyckades inte vända på Parmas eländiga situation, tvärtom blev faktiskt resultaten sämre. Om Sampdoria skulle hamna i en jobbig situation under säsongen så är det inte garanterat att Sampdorias ledning kommer lite fullt ut på D'Aversas förmåga att ta dem ur den.
Frågetecken kring högstanivån - D'Aversa har fortfarande kvar att bevisa huruvida han har förmågan att lotsa klubbar mot mer åtrovärda placeringar. Att han har det i sig att vara en stabil mittenklubbstränare vet man redan. Men jag kan vara enig med Sampdoriasupportrar att klubben borde kunna satsa på att flörta med Europaplatserna. Ranieri lyckades att stabilisera klubben på den övre delen av mittenträsket igen och man har tack vare honom en väldigt stabil organisation att stå på igen och utgå från.
Omdöme
Jag är nog definitivt den typen som behandlar mina egna barn sämre än andras. Jag känner stor kärlek mot D'Aversa och detta har påverkat mitt omdöme på så vis att jag ger detta ett sämre betyg än vad jag hade velat för att skapa illusionen om att jag är objektiv. Men jag kan köpa argumenten från Sampdoriasupportrar. D'Aversa känns som en anställning som sänder ut budskapet att Sampdoria är nöjda med att enbart bibehålla sin status som mittenklubb snarare än att försöka åstadkomma någonting bättre. Sampdoria har förutsättningarna för att kunna försöka närma sig EL-platsen kommande säsong men lyckas man med det beror nog det isåfall på att D'Aversa lyckas bättre än vad även ledningen hade trott. Betyg: 6/10.
Thiago Motta, Spezia
Fördelar
Stor fotbollsspelare - Detta är ju nästintill irrelevant men inte helt. Motta var en stor fotbollsspelare med en ännu större fotbollshjärna. När han var aktiv kändes han som den typen som hade potential att bli en bra tränare.
Fick sparken av Preziosi - Detta är mest med för komedins skull men han är sannerligen i gott sällskap här åtminstone under de senaste säsongerna då två av Serie A:s största succétränare på senare tid i Gian Piero Gasperini och Ivan Juric delar detta på sitt CV.
Besläktad med Italiano - Det verkar inte vara någon tillfällighet att Motta rekryterades. Den korta tiden han spenderade i Genoa så spelade han samma formation Spezia och Italiano predikade ifjol och enligt de lilla man kan läsa sig till så var grundidéerna likartade. Spezia har skötts på ett oerhört kompetent sätt de senaste säsongerna och det skulle inte förvåna mig om man har gjort sin hemläxa här.
Förtjänade mer tid på sig i Genoa - Jag tyckte inte Genoa såg särskilt dåliga ut under Thiago Mottas korta tid(Han fick 10 matcher på sig). Spelet såg lovande ut flertalet gånger vad jag kan minnas och när man tittar tillbaka på resultattavlorna så gör man några imponerande resultat. Man var inte jättenkla att få mål på alla gånger. Imponerande matcher mot toppklubbar som Juventus och Napoli och sedan en riktig skalpseger där man kontrade sönder Sassuolo. Det är synd att Preziosi aldrig visar något tålamod med sina tränare.
Nackdelar
Oprövad - Detta blir ju alltid ett hinder. Thiago Mottas enda riktiga meriter är 10 matcher i Genoa då hans tid som coach för PSG:s U-19 gäng knappast känns relevant.
Ersätter en succétränare - Italiano tog lite oväntat upp Spezia i högstaserien och krossade sedan oddsen med att hålla dem kvar relativt stabil. Detta är en svår pjäs att fylla skorna efter.
Tunn trupp som kräver innovation och kreativitet från tränaren - Motta kommer behöva klistra och dona den här säsongen som Italiano ifjol. Detta är raka motsatsen till ett enkelt jobb. Men det positiva är att förväntningarna inte är jättehöga. Dessutom har Spezia gjort det bra under mercaton och behållit många av sina viktigaste spelare däribland skyttekungen Nzola som gjorde succé ifjol. Atalanta-lånen Kovalenko och Ebrima Colley känns också intressanta och kan bli avgörande.
Omdöme
Det är ta mig tusan omöjligt att bedöma en sådan här anställning. Motta fick 10 matcher på sig i Genoa och när han inte kunde gå på vatten fick han sparken. Jag har en stor respekt för Spezias klubbledning med bland annat Empolis och Sampdorias gamle chefscout Pecini i någon diffus managerroll som jag gissar är åt sportchefshållet men att Spezia vill framstå som unika. Jag tror att Motta kommer att överraska men i och med att man inte kan basera detta på någonting annat än blind tro så måste man ge detta ett försiktigt betyg. Betyg: 6/10.
Aurelio Andreazzoli, Empoli
Fördelar
Känner klubben - Andreazzoli är ett bekant ansikte för Empolisupportrar. Han har varit med om att få klubben uppflyttad från Serie B men också nedflyttad från Serie A. Två stycken äventyr som skiljer sig lite grann gällande vilka känslotillstånd de leder till. Han känner också redan till många utav spelarna sedan sin förra tid i klubben.
Praktiserar offensiv fotboll - Andreazzoli har sedan han lämnade Spallettis sida etablerat sig som en offensiv ideolog som ofta praktiserat sin övning på nedre halvan av Serie A eller i Serie B. Empoli är en lätt klubb att tycka om. De spelar allt som oftast en trevlig fotboll och de har ofta en hel del roliga spelare också. Många av Italiens offensiva tränare senaste decenniet har alla tagit en sväng i Empoli. Maurizio Sarri, Marco Giampaolo och nu senast Alessio Dionisi för att nämna några.
Nackdelar
En naiv gamling - Han är en charming figur Andreazzoli. Nästan 70 bast nu men han fortsätter att envist köra sin grej. Man måste bedöma honom på ett annat sätt än andra tränare på sätt och vis. Andreazzoli är mer i linje med Maurizio Sarri som tränartyp. Han är ute efter att testa sin teorier och visioner snarare än att vinna. Detta leder ju till en benägenhet att vara väldigt oförutsägbar. Det kan gå riktigt bra eller så kan det gå käpprätt åt helvete.
Finns balansen? - Empoli har ett bra offensivt spel men defensiven ser inte överdrivet stabil ut. Man kunde överkompensera i Serie B för att offensiven var så pass bra men motståndet är mycket skickligare på att utnyttja defensiva brister i högsta serien och dessutom blir matchbilderna annorlunda. Nu ryktas det dessutom att flera klubbar rycker i Empolis lagkapten och försvarsgeneral Simone Romagnoli, ett potentiellt tapp som skulle kännas av på planen. Den senaste vändan i Serie A för Andreazzoli och Empoli väcker inte något större förtroende heller kring detta. Då var offensiven väldigt stark för en nykomling, man gjorde 51 mål vilken är en vass siffra men det hjälpte föga när man släppte in mycket fler mål än så.
Frälsaren Cutrone - Patrick Cutrone är inlånad för att frälsa Empoli den här säsongen. Det är han som ska vara grädden på moset och avsluta anfallen. Frågan är om Cutrone är bra nog för detta? Hans utveckling de senaste åren har snarare gått bakåt än framåt.
Omdöme
Återigen ett lurigt läge. Jag lutar åt att det blir tufft för Andreazzoli återigen. Att hans ovilja att ibland stå för mer cyniska lösningar blir ohållbart i Serie A, i synnerhet när man har begränsade resurser. Men samtidigt finns det någon slags undangömd potential i gamle gubben. Jag kan inte motivera det för det är endast en känsla men den känslan säger att helt plötsligt kan allting falla på plats och Empoli gör en överraskande bra säsong. Och av denna anledning ger jag denna anställning ett mittenbetyg även om det nog borde vara lägre. Betyg: 5/10.
Eusebio "DJ" Di Francesco, Hellas Verona.
Fördelar
Ett etablerat namn - "DJ" slog igenom på allvar i Sassuolo och blev egentligen den tränaren som verkligen kickade igång deras projekt och blev väldigt hajpad för den offensiva fotbollen han fick till. Sedan bar det av till toppklubbar som Roma. Där var väl inte hans tid så väldans pjåkig egentligen men det blev för svårt att manövrera vargarna med Monchi över sig som försökte skapa ett italiensk Sevilla med massiv spelaromsättning.
Nackdelar
"DJ:s" fotboll kontra Juric - Hellas Verona har verkligen inte spelarmaterialet för att spela den fotbollen som Di Francesco vanligtvis predikar så framgången hänger på Eusebios förmåga att acklimatisera sig efter förutsättningarna. En förmåga som har sett ut att vara bristande tidigare hos Di Francesco.
I en nedåtgående spiral - Di Francesco har verkligen fallit genom den italienska tränarhierarkin efter tiden i Roma. Det har verkligen inte sett bra ut för honom. Han har varit på god väg att få både Sampdoria och Cagliari nedflyttade trots hyfsade trupper att tillgå. Di Francesco känns som en tränare med specialförmågor men som är något begränsad. Det krävs rätt förutsättningar och rätt typ utav spelare för att han ska lyckas. Han går att jämföra med Marco Giampaolo känner jag.
Inte förstavalet - Detta var verkligen inte drömvalet för D'Amico och Setti. Snarare fjärdevalet. Och detta underlättar inte saker rent psykologiskt för Di Francesco. Skulle resultaten bli jobbiga tidigt på säsongen så är det inte svårt att tänka sig att spelarna snabbt tappar förtroendet för DJ.
Omdöme
Jag kan inte hitta någonting positivt med den här anställningen. Di Francesco kommer behöva slå om fullständigt kring fotbollen han predikar för att lyckas här och han har aldrig visat att han besitter den förmågan tidigare i karriären. Detta kan gå riktigt illa för Hellas och det känns väldigt troligt att en ny tränare sitter på posten till jul och att stabila mittenplaceringar bytts ut mot nedflyttningstrid den här säsongen för Gialloblu. Detta är den på pappret sämsta tränaranställningen inför säsongen i mitt tycke. Betyg: 3/10.
