Den som ingen håller på
Men som alla håller ansvarig. Domaren. Den senaste tiden har det debatterats flitigt om domarnas inflytande på utgången för matcherna i Serie A. Vissa har velat se dem hållas ansvariga genom att publikt behöva förklara sina beslut i efterhand. Men är det en utveckling värt tjafset?
Frågan gäller alltså om man ska tvinga domare vid liknande presskonferenser svara för de beslut som har tagits under matchen och som på olika sätt har avgjort dess öde. Men som jag ser det kan detta förslag bland annat landa i mer frustration och få förödande konsekvenser.
Det är lätt att applådera ett konfrontativt förslag. Ingen vill ju något hellre än att ansvariga får stå till svars. Det funkar ju i alla andra avseenden. Eller? Irritationen lättar ju betydligt när Carl Bildt svarar på frågor om Sudan och så vidare. Och vi har ju inte alls irriterat oss på Lagerbäcks snack om att vi gjorde en bra match mot Trinidad/Tobago i VM 2006.
Risken är stor att vi bara får tillrättalagda och frustrerande uttalanden från domare som helst bara vill försvinna från jordens yta eller i ren självbevarelsedrift försvara sin ståndpunkt in absurdum. Vad skulle det tjäna till? Vi är ju inte heller de mest öppna mottagarna till eventuella förklaringar efter exempelvis en tveksam straff.
Vi bör enligt mig också betänka de andra gladiatorerna på arenan innan vi bestämmer oss för att vrida tummen åt något håll.
Varför skulle spelare och tränare med den lön de har tillåtas svischa förbi den mixade zonen och undvika att svara på jobbiga och kritiska frågor? Varför tillåta tränargenier som Ferguson och Mourinho att inte behöva stå till svars när deras välbetalda och välorganiserade lag inte kommer upp i normal standard?
Att underpresterande spelare pressas och kritiseras är inget nytt. Frustrationen och irritationen som släpper när de får möjlighet att tysta sina kritiker är tydlig. Men kan vi vänja oss vid att se en ifrågasatt domare hyssja publiken när denne blåser för en perfekt straff? Tänkte väl inte det. För varför skulle det vara en ynnest för spelare och inte för domare?
Domarna spelar i ett lag som knappt får låna bollen och vid minsta passning i utsatt läge förväntas de behandla den som en magiker. Inga fel får begås. Inte den minsta tvekan. För då bryter helvetet lös. För det är ingen som håller på domarna. Ingen tycks minnas att de kan bättre. Ingen förlåter deras misstag av kärlek för deras tröjfärg.
Babak Rafati kände inget stöd. Han kände sig ifrågasatt. Värdelös. Tre gånger på fyra år utsågs han till ”Bundesligas sämste domare” av Bundesligaspelarna själva i det inflytelserika fotbollsmagasinet Kicker. Året han inte hamnade sist, hamnade han näst sist. Därför fann han det som enda utväg att försöka ta sitt liv på ett hotellrum i Köln hösten 2011. Varför skulle ett sådant offer under prestationsångesten vara mindre värt än det som skedde kring Robert Enke? Är det verkligen mer press de alla behöver?
Domarnas klubb, domarförbundet, har relativt ofta petat domare som stått för en turbulent och ifrågasatt prestation på planen. Precis som fotbollslagen gör när deras stjärnor inte levererar eller lever upp till förväntningarna. Därmed bör det fortsatt vara så att det är förbundet som hålls ansvariga när deras domare inte presterar. Domarrapporterna borde få tala sitt tydliga språk. Om vi har något att invända är det den institution som väljer att anställa domarna som bör ifrågasättas. Det är förbunden som ska stå för direktiv, tydlighet och utbildning. Det är inte vi som ska stå för tolkningen eller hanteringen av exempelvis en offside eller handssituation. Det är i stort som att be en enögd man berätta vad han ser.
Det sägs att man ska dömas av sina likar.Och det är så det bör vara. För vi fans är inte deras likar. Det beror nämligen på varje enskilt domslut.
