Derby d'Italia - Ett vägval för Inter
Matcherna mot Juve är alltid värda mer än tre poäng men när säsongen sammanfattas finns det en stor möjlighet att vi nämner just denna match som förklaring. Är det någon mer än jag som är nervös?
Inter tar imorgon emot Juventus i Serie A. För första gången på flera år är det Juve som ligger tryggt och Inter som betraktas som krislag. Morgondagens tillställning är enligt mig, som enskild match, en av de viktigaste vi har spelat på 2000-talet.
Matcher mot Juve betyder alltid mer än tre poäng men morgondagens betyder ännu mer än den vanliga prestigen. Det handlar om ett vägval. När vi nästa år i maj summerar säsongen är det en stor möjlighet att vi pekar på denna match och säger just där och då förändrades Inter.
Förutsättningarna är att vid förlust ligger vi 11 poäng bakom Juventus. Vårt självförtroende kommer vara så stukat att det finns en risk att fallet fortsätter. Vad som sker då vågar jag knappt tänka på. En seger skulle däremot innebära att vi närmar oss toppen och bara är 5 poäng bakom. Då har vi vunnit en prestige-kamp, vi har tätkänning och en positiv anda skulle infinna sig i klubben. Spelarna kan hitta arbetsro, självförtroende och spelglädje. En oavgjord insats innebär åtta poängs skillnad och får anses som en förlust. Mötet är en symbolmatch som kommer staka ut vägen för resten av säsongen.
Går vi tillbaka genom åren och letar efter liknande symbolmatcher fastnar jag främst för två stycken. Den ena är i Parma den 18 maj 2008 och den andra är mot Chelsea borta den 16 mars 2010.
Säsongen 2006/07 vann Inter ligaguld (på planen) för första gången sedan 1989. Man sopade hem titeln som ingenting. Juventus var i Serie B och Milan startade på minuspoäng och röster höjdes om att det var tack vare att vi inte hade något motstånd som vi vann. Säsongen efter var Juve tillbaks och alla startade med samma förutsättningar. Nu var det upp till bevis. Var Inter fortfarande ett looserlag eller var förbannelsen bruten? Efter en knackig vår skulle allt avgöras i sista matchen. Det började trevande men ett genialt inhopp av Zlatan Ibrahimovic gjorde att Inter till slut tog titeln och visade att man efter år av misär återigen var ett vinnarlag.
Mot Chelsea var vi i en situation där vi åkt ut i Champions Leagues åttondel tre år i rad. Det talades om en förbannelse som till och med lett till att vi hade förlorat vår store stjärna Ibrahimovic och ingen trodde att Inter var ett lag för Europa. När man sedan vann klart rättvist på Stamford Bridge efter en i det närmaste perfekt insats kunde alla sluta tala om en förbannelse och vad som hände sedan vet vi. En trippel och den bästa säsongen ett italienskt lag har gjort.
Nu står vi inför ytterligare en sådan match. Röster höjs över att vår storhetstid är över. Att Juve och Milan kommer ta tillbaka stafettpinnen. I ett läge där vi skriker efter poäng spelar vi vår största hatmatch. Det är nu karaktären sätts på prov. Är vår storhetstid slut eller har vi en mellansäsong? Eller är vi till och med bara trögstartade och kommer att slåss om titeln? Det är givetvis så att vi inte definitivt kan skriva historian imorgon kväll men när säsongen sammanfattas finns det en stor möjlighet att vi nämner denna match. Är det någon mer än jag som är nervös?
