Derbyfebern är över mig
Jag har tagit ut en semesterdag. Chefen bara ryckte på axlarna när jag frågade. Låtsades förstå. "Årets match på söndag säger du? Ja, det är visst viktigt för dig. Klart du får ledigt." Han fascineras av engagemanget. Men ibland slår det mig hur omöjligt det måste vara att försöka närma sig suporterskapet utifrån. Och visst. Det är ju vansinne. Men det har ett alldeles eget värde, som bara låter sig uppskattas rättvist av den som redan är en del av det.
Sedan den viktiga trepoängaren mot Viola har tillvaron bromsat in. Veckodagarna har långsamt avlöst varandra, och även om tankarna inte ständigt kretsat kring derbyt, så finns det hela tiden där i bakhuvudet. På söndag är det dags igen. Och över den insikten vilar en skräckblandad förtjusning - sedan i oktober har jag levt i en värld där Lazio vann det senaste derbyt. Det är en värld som jag aldrig vill lämna. Men allt det kan komma att ändras på söndag. Roma kanske mycket väl återställer maktordningen i huvudstaden. Eller så börjar de himmelsblå bygga på en alldeles egen derbysvit. Det kommer alltid ett nytt Derby della Capitale. På gott och ont. Och nu är det dags igen.
Klubben har genomlidit en komplicerad tid. En fattig vintermercato har tillsammans med de många skadorna visat exakt hur dålig bredd Lazio faktiskt har i truppen. Edy Reja faxade iväg sitt missnöje till Claudio "Pazzia" Lotito, som tillsammans med Igli Tare rört till det ordentligt i det lag som mest av allt längtar efter lite stabilitet just nu. Man har under våren vunnit mot Milan för första gången på 14 år. Man har också havererat totalt mot Siena. Och på söndag ska Lazio ta sig an lillebror. Ikväll avundas jag inte bettingföretagens oddssättare det allra minsta.
Den stora besvikelsen är tv4 sports beslut att visa Feyenoord - Groningen. En svensk talang i Holland drar större publik än årets hetaste derby. Så kan det vara. Det blir till att kränga på sig matchtröjan (2 Lichtsteiner - jag saknar dig) och sätta sig med en eftermiddagsöl på ett folktomt O'learys. I staden där jag bor bjuds den som är iklädd Laziotröjan på uppskattande nickar. Här kan man felaktigt få intrycket av att man är förstådd i sitt supporterskap. Dessvärre beror det oftast på att folk missar örnen ovanför klubbemblemet. MFF är säkert ett härligt gäng. Men jag är laziale och inget annat. Och på söndag mer än någonsin.
Med bakgrund av turbulensen i laget är det skönt att även Roma haft det svettigt. En 4-1 förlust mot Atalanta senast ger ändå Lazio någon form av momentum. De Rossi fick avnjuta förödmjukelsen från läktarplats. Placerad i skamvrån av Enrique. Och undertecknad kommer knappast att sakna Osvaldos fula tryne när det är dags för avspark.
Och så har vi det sedvanliga darret från Tottis sida. Ska han kunna spela eller inte? Någon borde förklara för Romas klubbläkare att numeriska kromosomavvikelser är permanenta skador som över huvud taget inte läker.
Frågan som återstår är vilken värld vi kommer att vakna upp till på måndag morgon. Är det en värld där Roma tagit tillbaka sin plats som stadens förstalag? Eller är det en värld där Lazio lägger en derbyseger till en efterlängtad svit? Om fotbollsgudarna är goda är det en värld där ett ljusblått hjärta i en redan ljusblå stad kan dansa in på jobbet igen på måndag morgon med armarna i luften. Och när chefen frågar om man haft en bra semester brista ut i Vola Lazio Vola.
Forza Lazio!
