Det här måste vi göra tillsammans

Mister Luis Enrique kan inte ha sovit gott senaste veckan. Belackarskaran växer så det knakar och redan hörs avskedssången från vissa falanger. Detta är en uppmaning till lugn. Interna splittringar kommer inte göra Roma gott.

I slutet av april 2010 spelade Roma sin fjärde sista match för säsongen hemma mot Sampdoria. Man hade gått obesegrade i ligan sedan Brutus levde och efter att Mirko (med god hjälp av Julio Sergios straffräddning) vänt ett 0-1 underläge i derbyt dagarna innan var nu scudetton inte bara en utopisk hägring, utan en realistisk krona på det magiska vårsäsongsverket. Och fotbollen som Roma, anförda av en fenomenal er pupone, presterade i första halvlek var inte bara ”bra”. Det var propaganda. Halvtidsresultatet skrevs till 1-0 när det egentligen borde ha varit minst 3-0. Samp var aldrig över på Romas planhalva med mer än två spelare. Och Totti, världens vackraste kapten, visade med hela sin aura att vi nu verkligen gick för guld.
 
Jag minns halvtidsvilan som igår. Jag såg matchen hemma hos min bror Isak och med varsina Estrella i händerna pratade vi förnöjt om de första 45. Vi kalkylerade på eventuella poängtapp i de sista tre matcherna men kunde inte tänka oss något annat än full pott. Jag hade själv varit på plats tidigare under våren när Luca Toni på sitt säregna sätt likt en skadeskjuten älg brunkat in 2-1 mot Inter samt på ovan nämnda derby. Att de sex poängen nu skulle vara en starkt bidragande orsak till en ny ligaseger fick det att bubbla i magen. Jag och Isak drack upp vår öl och gjorde oss redo för andra halvlek. Inget skit nu.
 
Från andra halvlek har det mesta flutit samman till en stor pöl av frustration. Missade målchanser, uteblivna straffar, Pazzinis båda kontringsmål och Cassanos grisiga leende när de båda kramade om varandra vid hörnflaggan. En minnesbild sticker dock ut och jag minns varenda hundradel av de korta sekunderna i TV-rutan. Bilden av en skadad, utbytt och gråtande Mexès som med sina tårar berättade det vi andra redan visste. Det var över. Det var slut. Det var kört.
 
När domaren blåste av kände jag mig tyngre än någonsin. Det var jobbigt att andas, jag ville inte ställa mig upp och jag vägrade inse att vi återigen - ÅTERIGEN - slarvat - SLARVAT - bort tre poäng som den här gången inte ”bara” betydde en derbyseger, en Champions League-plats eller bara en vinst i elfte omgången av ligan mot vilka fan som helst. Den här gången hade vi slarvat bort en scudetto och ingen kunde intala mig något annat. Det var högre odds på att jag och brorsan skulle ha haft sex efter fighten än på att Mourinho skulle slarva bort några poäng i Inters avslutande matcher. Den stunden är den absolut jobbigaste stunden jag har upplevt som romanista.
 
Många som läser det här kommer säkert tycka att jag nu strött salt i redan öppna sår. Att man inte behöver bli påmind om det här nu när säsongen startat som den gjort. Jag tycker tvärtom. Det är så vi måste tänka nu, sätta saker och ting i perspektiv och faktiskt tro på att det kan vända. Börjar vi bara dra åt samma håll har vi både truppkapacitet och tid på oss att göra något riktigt, riktigt bra av den här säsongen. Men står vi däremot och sliter vårt hår över de tre senaste matcherna och insisterar på att vi kan lösa det här som individer kan vi lika gärna börja kartlägga lagen i Serie B. För så illa kan det faktiskt gå.
 
Och vi ska även komma ihåg att på andra planhalvan imorgon står en stukad version av det lag som några veckor efter Pazzinis doppietta bärgade en helt sanslös trippel. Samma lag kan vid förlust imorgon också ha en hel del huvudbry av sin säsongsinledning.
 
Det här måste vi göra tillsammans.
Daje Roma.




Jag heter Gusten Dahlin och är ny krönikör på Romaredaktionen

Gusten Dahlin2011-09-16 14:05:04
Author

Fler artiklar om Roma