''Det nya Juventus''
Det har inte varit en dans på rosor för en Juventus supporter de senaste åren. Förväntningarna och kraven har varit höga men har på intet sätt blivit tillfredsställda. 'Mina förhoppningar dom väcktes, för att sen raseras'' sammanfattar det hela.
09/10: Ciro Ferrara var mannen som skulle ta Juventus tillbaka till toppen. Vår dåvarande transferguru värvade spelare som Felipe Melo, Diego Ribas da Cunha, Fabio Grosso och Fabio Cannavaro, detta var spelarna som skulle göra skillnaden och se till att vi i varje fall placerade oss på en Champions League plats när säsongen senare skulle summeras. Säsongen började på ett fullkomligt fantastiskt sett. Vinster radades upp emot såväl Chievo, Roma, Lazio som Livorno. Fyra omgånger, fyra vinster och 8-1 i målskillnad. Jag, och säkerligen många med mig, kände sig otroligt nöjda med att valet föll på den gode Ciro och vårt agerande på transfermarknaden kändes klockrent. Röster över hela fotbollsvärlden viskade om ''det nya Juventus''.
24:de september så besökte Ferrara och grabbarna Genua, där vårt första poängtapp noterades efter en 2-2 match. Följande omgångar var rena motpolen till hur vi inlett, kryss mot Bologna, torsk mot Palermo och kryss mot Fiorentina. Resterande matcher av säsongen rubriceras med rätta som en berg och dalbana där det allt som oftast slutade med en fet spya i ansiktet.
5:de december, fick jag på plats i Turin, se Juventus besegra Inter, återigen tändes ljuset i mörkret och jag både hoppades och trodde på en helomvändning från damens sida. Gav segern någon positiv injektion? Nej det gjorde den synnerligen inte, veckan därpå åkte vi på pumpen borta mot Bari med 3-1 och som om det inte var illa nog så gav vi även bort 3 poäng i den kommande omgången hemma emot Catania. Vi fick alltså se Juventus puckla på, ett vid denna tidpunkt starkt Inter, för att nästa vecka bevittna en utskåpning mot ett lag som Bari. Hur kan man sammanfatta det? Jo, motivationen och inställningen lyste med sin frånvaro.
3-0 skrevs slutresultatet till mot Milan såväl hemma som borta, och inte nog med det, vi fick även en knäpp på näsan av Roma som åkte till Turin och plocka hem alla tre poäng. Resterande del av säsongen, är tack och lov, historia. När serien i maj summerades hittade vi Juventus på en smärtsam och skamlig 7:de plats, endast 2 poäng före åttonde placerade Parma. 38 matcher spelades, blott 16 av dessa stod vi som segrare, 7 slutade med delad pott och hela 15 matcher förlorades. 55 gånger rasslade det i rätt nät, 56 gånger i fel. Vi hamnade alltså på -1 i målskillnad.
Sommaren därpå införskaffades såväl en ny coach som sportchef. Sampdoria duon Lugi Del Neri och Giuseppe Marotta var männen som fick ta över det sjunkande skeppet.
Nyförvärv gjordes och än en gång talade hela världen om ''ett nytt Juventus''. Säsongen 2010/2011 bestod precis som föregående av höga berg och ännu djupare dalar och än en gång placerade vi oss på en pinsam 7:de plats. Vi fick på ett hänsynslöst sätt klart för oss att motivation slår klass och att fotboll inte avgös på pappret.''Det nya Juventus'' fanns återigen ingenstans att finna.
Nu är vi där igen. Fotbollsvärlden verkar onekligen ha häng upp sig på ''det nya Juventus'' och för tillfället har den samme all rätt att göra det. Mirakulöst positiva vindar blåser kring Juventus, vår nya arena är sagolik, 6 poäng av 6 möjliga poäng har såhär långt inkasserats och det ser onekligen bra ut. Försvaret, senaste året stora debatt i negativ bemärkelse, ser stabilare ut än vad jag hade kunnat drömma om, även om det ska sägas att motståndet inte varit det bästa. Den ordinarie backlinjen måste hålla sig skadefri, det är ett faktum, en skada på Lichsteiner alternativt Chiellini skulle vara otroligt ödestiget.
Vårt mittfält ser denna säsong rysligt starkt ut och till skillnad från försvaret så innehar det även en otrolig bredd. Conte har även goda möjligheter för att exprimentera och förändra matchbilder då spelarna ifråga besitter varierande kvaliteter. Mot de sämre lagen i Serien ser jag inget problem med ett mittfält bestående utav Krasic, Vidal, Pirlo och Elia(förutsatt att han levererar, vilket jag både tror och hoppas). Mot en högkvalitativ motståndare så har vi goda möjligheter att ställa om till ett 4-3-3 system där Marchisio och Vidal ''flankerar'' Pirlo, detta för att vinna kampen på mittfältet. Låt säga att vi är ute efter att stänga en match, då kan vi slänga in spelare som Pepe och Giaccherini, som än sålänge hjälpt till enormt i defensiven.
Vucinic, Matri, Del Piero och Quagliarella är utan minsta tvekan de anfallare som i första hand ska slåss om startplatserna. Dessa herrar utger enligt mig den starkaste anfallsuppsättningen vi haft sen vi tog oss tillbaka från Serie B.
Truppen inför, vad jag anser vara den viktigaste säsongen sen Calciopoli, är betydligt starkare än tidigare år. Kvalitativa spelare har värvats i Pirlo, Vidal, Lichsteiner och Elia. Bredden går inte heller den att ta miste på, med undantag för försvaret. När vi startar med vad jag hoppas blir vår ordinarie elva ju längre säsongen lider så kommer spelare som Quagliarella, Del Piero, Marchisio, Pepe, Giaccherini och Estegarribia att finnas på bänken, det är vad jag kallar klass.
Detta förutsätter givetvis att spelarna presterar på den nivå vi förväntar oss.
Vi har utan den minsta uns av tvekan ett tillräckligt bra lag för att åtminstone placera oss på en Champions League plats men som sagt motivation slår klass och fotboll avgörs inte på pappret. Jag lägger härmed ett stort ansvar på Conte. Antonio måste få varenda en av spelarna, oasvett om de är startspelare eller inte, att inse vilken enorm ära och samtidigt vilket gigantiskt stort ansvär det är att bära klubbens tröja. 3 poäng är 3 poäng oavsett om vi möter Milan eller Novara och detta är något jag är stensäker på att Conte jobbar med att pränta in i spelarnas skallar.
Motivationen får inte svika, det är huvudpoängen i hela resonemanget. Det som upprört mig mest senaste säsongerna är att spelarna i merparten av matcherna inte ens försökt. En förlust, där spelarna ger allt och lite till svider givetvis otroligt mycket men en förlust där man får se sina hjältar, som man i princip lever och andas för, lunka runt och tänka på något helt annat är sannerligen förnedrande.
Juventus, Milan, Napoli och Inter tror jag blir lagen som slåss om de tre Champions platserna, de som får följa turneringen hemma från soffan nästa säsong blir Inter.
It is difficult to know at what moment love begins; it is less difficult to know that it has begun.
En gång Juve, alltid Juve. Jag tror på dig Conte!
Forza!
