The Curious Case of AS Roma
"Roma är det rödgula i ett svartvitt fotografi. Lite utanför logikens ramar och strukturer skulle man kunna säga. Och det är just det som förklarar den här smått sanslösa sviten."
Hela fotbollsvärlden ser ut som ett ? när den med krökta ögonbryn studerar den italienska Serie A tabellen. För där, näst högst upp, en poäng från toppen, precis efter de svartvita… där sitter, stadigt och bekvämt, As Roma. Och inte nog med det. De gör det med marginal ner till trean. Och imponerande siffror.
Roma alltså. Roma? Och ögonbrynet får eget liv och formar en upp och nervänd nike logga i ansikte.
För, va, haha, nä det här kan ju inte stämma… eller?
Och precis där är hela fotbollsvärlden överens om en sak. Att det är skumt. Och man frågar sig vad det är som händer. Man frågar sig hur det händer. Och varför det händer. Man frågar en massa frågor och får en massa olika svar som alla mer eller mindre går ut på att vad det än är som händer i rom, och med rom menas naturligtvis Roma, så är det nåt som inte riktigt stämmer. Även bland romanisti världen över ställs samma frågor och likaså där kommer man mer eller mindre fram till, lika mycket mer, och ungefär lika lite mindre att ja… ja, typ samma svar.
Dubbelve te äff är det som händer lixåm?
Det som händer, misstänker jag, är helt och hållet logik. Eller bristen på densamma. I allt som är Roma. (Inte As Roma som i ”företaget som klubben är”, utan Roma som i ”fotbollsklubben som den här klubben är ”). Det jag vill säga är att alla vet och förstår, vissa mindre än andra men, vad logik är. Och är det en sak man kan vara säker på, så är det att logik, är fullkomligt logisk. Logik säger att om en rak linje är rak, så är den inget annat än rak, och så är det ju. Logik säger eld, akta! Och precis så är det också. Logik, logiskt nog, är logisk, enkel och lätt att förstå. Och tur det för annars hade den varit helt ologisk. För Roma däremot, så är logik något som andra sysslar med. Roma befinner sig nämligen, och har alltid gjort det, någonstans mellan vavardetsomhände och logik. Roma är det rödgula i ett svartvitt fotografi. Lite utanför logikens ramar och strukturer skulle man kunna säga. Och det är just det som förklarar den här smått sanslösa sviten man såhär långt i Serien radat upp. En svit som gjort att man matchat och passerat Serie As största lag genom tiderna. Självaste svartvita juventus med alla sina svartvita medaljer och pokaler. Konkurrenterna från norr. De stora konkurrenterna. Juventus. Det onda ögat från sagan om ringen ungefär. Inte illa det och hatten av tack för vackra rödgula vargen från Rom. Valpen har vuxit upp. Och skaffat sig en flock. Och dra i trissor om inte flocken har lärt sig anfalla. Jaga. Och den har till och med gått och lär sig försvara sig och sitt. Precis som en flock ska göra. Och jaha, vem såg det här komma då? Nej inte många… inte många alls.
Även om Roma inte styrs av logik, så kan man klart och tydligt skönja mönster i laget och klubbens spel. Är det nåt man kan lita på vad gäller Roma så är det följande: 1: Totti kommer att leverera och 2: Man kan inte lita på Roma.
För det är inte första gången Roma har en näst intill oövervinnlig form. Ett fantastiskt spel och ett giftigt anfall. Roma, vackert spel och giftiga anfall går hand i hand som två förälskade 14 åringar. Det är nästan ett signum vad gäller den här klubben. Spela fin fotboll, göra många mål och avsluta säsongen med en besvikelse. Det är nästan så att Roma är känt för detta. Vem kommer inte ihåg Pelizzolis långa nolla under Capello (om jag inte missminner mig), eller de elva raka under Spalletti som kröntes med derbyvinst lagom till den elfte raka. Eller Zemans vinster över Fiorentina och Inter när Roma knappt kunde vinna hemma mot bottenskiktet?
Roma spelar fint. Det har man alltid gjort. Och man vinner. Men man vinner inte tillräckligt, man tappar bort sig, blir för ivriga och förlorar sin struktur. Roma är sånär synonymt med frustration som något kan bli.
Roma sysslar inte med logik, men Roma har ett mönster, och det mönstret säger att man ska förvänta sig allting och lite mindre än ingenting. Mönstret säger att intensiva perioder av bländande spel och fantastiska vinster väntar runt hörnet. Och samma mönster gör gällande att frustration, dålig koncentration och för stora huvuden kommer att rasera allt som var och höll på att bli så vackert. Och det är där någonstans som vi känner igen Roma. Den där vackra inspirerande och kreativa saken som inspirerar och tillåter en att drömma för att fullständigt klappa ihop, gå bort sig och dela ut ett par doser huvudvärk. Roma är lite av en borderline klubb. Ena dagen himmel och andra dagen helvette. Så vad är det här för Roma då? Är det samma gamla schizofrena Roma eller är det som så att det här är ett Roma som faktiskt menar allvar?
För ska man gå efter resultat och spel så är det här ett Roma som ojojoj, ett Roma som skrämmer. Det är ett lag som sätter skräck i motståndarna som komma skall. För det handlar inte bara om de numera 10 av 10 vinsterna, de följande 3 oavgjorda och den ännu intakta nollan vad gäller förluster. Eller de 20 någonting mål som har producerats framåt. Det handlar om sättet som Roma går ut och spelar och vinner och inte förlorar på.
Man gör det med stil. Man gör det med självklarhet. Och man gör det tillsammans. Som en enhet. Som en enda organism som flyter runt över hela planen tätt sammanfogad. Och man gör det som om man inte har gjort annat de senaste 30 åren. Nästan så till den grad att man numera inte är nervös längre när man leder med två eller tre mål. Men bara nästan. För mönstret säger att oavsett hur mycket Roma leder med, och oavsett hur lite tid det är kvar av matchen, så är risken alltid där och närvarande. Risken att domaren blåser av matchen och Roma, trots sin tremålsledning, står där som förlorare.
Så vad är det viktigaste som hänt den här säsongen? Vad är det som skiljer det här Roma från tidigare upplagor? Vad är det som har förändrats? Korta och enkla svaret är att det är mycket som har förändrats. Bland annat så har lagets mentalitet fått sig en uppdatering. Roma viker inte längre ner sig verkar det som. Vargarna från Rom håller koncentrationen uppe och tror på sig själva, och spelidén. Men den största förändringen av alla hittar vi längst bak. I försvaret.
Och det handlar inte om Benatia, eller Castan, eller Maicom eller en förhoppningsvis nyfödd Balzaretti. Nänä, vad det handlar om är att hela laget, som tillsammans med förutnämnda försvarare, försvarar sig som en enda elastisk enhet. Som ett enda medvetande. Hela laget försvarar sig. Och det tål att upprepas, att hela laget försvarar sig. Med näbbar och klor om det så behövs. Och med en capitano futuro som har gett sig fan på att inga bollar ska in i mål, inte Romas mål i alla fall, så länge han befinner sig på plan. Mot Napoli flög han förbi allt och alla när bollen studsade mot mål och drog till med en karatespark för att få bort den. Och riskerade familjejuvelerna på kuppen. Mot Inter stoppade han bollen med handen för att hindra en målchans och accepterade sitt gula kort. Och De Rossis beslutsamhet delas av hela laget. Och om man redan nu tycker att 3 insläppta mål på 13 matcher är imponerande, så ska man ta sig en liten titt på hur tidigare säsonger har sett ut. Speciellt när det kommer till insläppta mål.
Säsong 09/10 = 21 insläppta mål efter 13 matcher
Säsong 10/11 = 16 insläppta efter 13 matcher
Säsong 11/12 = 17 insläppta efter 13 matcher
Säsong 12/13 = 23 insläppta efter 13 matcher.
Så om man ska lägga mönster och diagram och kurvor och powerpointpresentationer åt sidan, kan man med lugn och ro påstå att det här är ett Roma som, i alla fall än så länge, verkar ha något riktigt stort på gång. Det här är ett Roma som verkar bryta mot inte bara logiken, utan även sitt eget mönster.
Men Roma är ju Roma nej? Och Roma vore ju för guds skull inte Roma om inte Roma var Roma. Det säger sig självt, och kanske är det till och med slöseri på bokstäver, men att Roma är Roma är mer än lite lek med ord. Att Roma är Roma har ju med det där mönstret att göra. Det där mönstret som säger att ingenting, någonsin, är som det ser ut att vara och att Roma, hur starkt det än är och ser ut att vara, så är man alltid ett steg ifrån total haveri. Och ja, jo, det är ju egentligen en av anledningarna till att vi älskar den här klubben så mycket. Men kanske är det annorlunda den här gången? Kanske, kanske är det verkligen så att Totti har gått och fått sig en riktig flock.
Och har man haft befogenhet att fråga sig exakt hur bra det här Roma är. Har man haft anledning att sitta upp och ta notis, har man haft anledning att undra hur det ska gå för de rödgula vargarna och om de är på riktigt den här gången, så är det nu. Det är nu man ska ställa sig frågan. Det är nu man ska fråga om det här Roma är på riktigt eller inte. Är flocken tillräckligt vuxen? Är Roma tillräckligt bra för att fortsätta sin svit utan förluster, eller kommer man att gå vilse och hamna i gamla invanda spår? Till samma gamla mönster.
Men är det något som vi med säkerhet kan peka på och säga, där! Där har vi en enorm skillnad och förbättring, så är det i försvaret. Med Totti borta så har Roma all anledning att oroa sig. Men det är en oro som påverkar offensiven mer än den gör defensiven. För med det trygga försvarsspelet som man hittills visat upp så kan vi med rödgula ådror känna oss trygga med vetskapen att vi numera besitter ett försvar av gammal hederlig italiensk kvalitet. Ett formidabelt försvar som reser sig som kinesiska muren och inte viker ner sig hur som helst. Ett försvar som inte släppt in mer än 3 mål på 13 matcher och som, i alla fall, av resultaten hittills att döma, försäkrar oss att vi inte har så mycket att oroa oss för.
Och samtidigt cirkulerar frågorna vidare. Vad händer när första förlusten kommer? Vem kommer bli den som sänker Roma för första gången den här säsongen? Och hur kommer vargarna att reagera på det? Kommer de att gömma sig och slicka sina sår eller kommer de att omgruppera och komma tillbaka?
Kommer de att falla ihop som ett korthus eller kommer de att stå upp och säga här! Vi är här, vi är flocken från Rom och vi är här för att stanna.
Flocken är redo att besvara våra och fotbollsvärldens frågor.
Frågan är om vi är lika beredda på svaren vi kommer att få.