Drömmen blev sann - i Rieti
Längsmed majsfält, uppför berg, ner i dalgångar och genom tunnlar körde familjens Lancia Ypsilon för att ta oss från Roms nordöstra förorter till Rieti och Stadio Centro d'Italia Manilo Scopigno som skulle stå värd för dagens "amichevole" mellan Roma och Olympiakos.
Innan avfärd blev vi glatt överraskade på parkeringsplatsen av ett gäng Romaultras som var påväg till tunnelbanan. "Forza Roma!" ropade de när de såg att jag hade en Romatröja. Efter att vi utbytt lite artighetsfraser så överöste de oss med klibbor innan vi skiljdes åt. Gemenskap och romanita' när den är som finast.
Efter en dryg timmes bilkörning var vi framme i Rieti. En provins i norra Lazio som visade sig inte ha särskilt mycket mer att erbjuda än just den stadio det skulle spelas fotboll på. Inga barer, inga matvangnar. Ett litet souvenirstånd var det enda som vittnade om att det skulle spelas fotboll denna eftermiddag.
Som 20-åring studerade jag italienska en termin i Rom. När jag såg papporna gå hand i hand med sina barn över Ponte Duca d'Aosta påväg till Olimpico brukade jag drömma om när jag skulle få göra den promenaden med mina barn påväg till deras första Romamatch. Men livet blir sällan som man tänkt sig.
Jag sneddade över en grusplan i en stad ute på den italienska vischan som Gud glömde med två trötta barn som var allt annat än peppade på att gå på fotboll.
En läsk och lite chips senare var humöret desto bättre och ögonen blev stora när det utbröt allsång till Campo Testaccio, Mai sola mai och Roma, Roma, Roma.
Matchen i sig var dock inte mycket att skriva hem om. Ett nedtränat Roma gjorde en ganska slätstruken insats. Domaren bjöd lagen på varsin straff och slutresultatet skrevs till 1-1.
Efter att ha tackat av spelarna går vi återigen över grusplanen påväg till bilen när min äldsta son säger: "Pappa, när vi kommer tillbaka till Rom vill jag köpa en Romatröja". Med värme i hjärtat och ett leende på läpparna sätter jag mig bakom ratten. Grazie Roma!
