Elegi för Calcion
För tjugo år sedan handlade italiensk fotboll om titlar, fixstjärnor och elegant fotboll. Idag är det dåliga arenor, mygel och andra tråkigheter. Jag är på gränsen att ge upp, men äkta kärlek övervinner det mesta!
Det fanns en tid när calcions ansikte mötte omvärlden med den stoltaste av blickar och hennes leende sken vitt som snön. Ansiktet satt på en kropp vars gång var elegantare än svalans flykt över ängarna. Runt halsen bars smycken i form av segrar och de främsta yrkesmännen i världen utgjorde hennes hov. Från mitt tipsextra-perspektiv tog jag till mig detta. Tipsextras ansikte var rekordeligt men osminkat. Kroppen bastant och dess gång tung som en ardenners. Hon omgavs inte utav ett hov utan huserade i en industrilokal med trägna, skitiga arbetare vid sin sida. Så såg allt ut när det begav sig, men tiderna förändras. Idag utspelas en annan verklighet inför våra ögon. En verklighet som kan te sig ganska brutal för oss calciovänner.
Calcion har tyvärr en tråkig benägenhet att ställa till det. Hon har rört sig i skumma lokaler och inte dragit sig för att använda suspekta metoder. Det har fått leendet att gulna och gett ögonens lyster en skamsen nyans. Gången har tappat mycket av sin elegans, nu tar hon sig fram på slitna leder. Världens bästa yrkesmän utgör inte längre hovet, de har sökt sig till andra breddgrader. Visserligen består det av begåvade ynglingar, men dessa försvinner så fort någon större och mäktigare rullar ut den röda mattan. Jag tycker inte synd om henne. Hon har sig själv att skylla. Omgivit sig av dåliga rådgivare, med en girig längtan efter fortsatt framgång istället för att ta lärdom av misstagen.
