Gästkrönika: En 11- årings resa till Neapel
Det är söndagen den 28 februari 2010 när jag sitter med min pappa på planet till Rom. Spänd, glad och nervös. Full av längtan. Längtan till världens vackraste land. Italien. Där fotboll är religion och kaffet smakar godast.
Vi landar på Ciampino i Rom. Det är fint soligt väder, ungefär 15 grader varmt. Otroligt stressade tar vi en taxi till Stazione Termini och därefter snabbtåget ner till Neapel.
Jag gillar italiensk fotboll och vi har bestämt oss för att se Lazio-Fiorentina. Kort innan resan får vi reda på att matchen är flyttad från söndag Kl 15.00 till lördag Kl 20.45. Och det är ett stort problem eftersom vi åker ner på matchdagen. Som tur är så spelas Napoli - Roma klockan tre på eftermiddagen som vi hoppas på att se. Men vi har inga biljetter. Och om det är någonstans det är svårt att få tag på biljetter så är det i Neapel och särskilt när Roma är på besök.
Sanningen är att jag inte vet så mycket om Neapel. Det enda jag vet är att Maradona har spelat där, att ALLA tittar på fotboll, och att det är en ruffig och hård stad. Jag har ingen aning om att jag efter den här resan kommer att bli ett Napolifan. Ett fan som kan det mesta, tröjnummer på spelare, laguppställningar, var de är födda o.s.v. Jag är ivrig och vill se matchen men tågresan är en timme lång. Det är en fin och intressant resa, full av berg och vi ser en och annan buffel när vi närmar oss Neapel . När vi äntligen är framme så börjar den riktiga utmaningen. Att hitta två biljetter.
Vi stiger på den slitna och gnissliga tunnelbanan vid Piazza Garibaldi där vi tidigare anlänt med snabbtåget . Vagnen är full av Napolisupportrar, både äldre herrar, familjer och ungdomar som alla är på väg till samma ställe. Diego Maradonas gamla arena Stadio San Paolo, som är minst lika sliten som tåget. Jag och pappa kliver av vid Campi Flegrei en liten bit från arenan. Där står ett gäng unga killar och sjunger: Forza Napoli med högljudda röster. Utanför stationen står taxibilar och bussar parkerade . Vi hoppar in i en taxi och åker mot hotellet som ska ligga i närheten av arenan. Taxichauffören har svindyra Ray Ban solglasögon, en Dolce and Gabbana luvtröja och luktar mycket parfym . Jag tänker på att han måste han någon form av koppling till Camorran. De flesta har väl det här nere i Syditaliens hårdaste stad. Pappa betalar chauffören och vi kliver ur bilen. Det visar sig att han hade tagit en lång omväg till hotellet så vi hade lika gärna kunnat gå. När vi har ställt in vårt bagage på hotellet beger vi oss till arenan. Nu är det inte långt borta.
När vi närmar oss arenan kan jag skymta kravallpoliserna som är utrustade med sköld och vit hjälm. Då känner jag mig väldigt glad men framför allt rädd. En 11- årig liten grabb med sin pappa i Camorraland. Att det ska vara mycket folk förstår jag men inte så här mycket. När vi kommer till ena långsidan så kryllar det av napolitanare, inga Romafans syns till. Inte så konstigt med tanke på risken att bli skadad, eller kanske till och med allvarligt skadad. Vi får snabbt reda på att biljetterna är slutsålda.
Pappa ser ledsen ut och tittar på mig. Fan, säger jag. Vi som var så nära, tänker jag sorgset. Åka hela vägen från Stockholm till Neapel bara för att få veta att man inte kommer in. Men vi ger inte upp. Vi fortsätter vidare till Curva A. Där är det fullt av människor, visslandes, skrikandes och några verkar drogpåverkade. Ingen trevlig syn. Cirka 10 meter framför oss står en liten kort kille med svart hår och röda sneakers, även han med Ray Ban solglasögon (verkar vara mode här nere). Han ropar: "Biglietti per Napoli-Roma!!" (Biljetter till Napoli-Roma!!). Det här är kanske vår chans, tänker jag. Vi går fram till killen och säger att vi vill köpa biljetter. Men det visar sig att det bara är EN biljett han har och det räcker ju inte. Dessutom kan biljetten vara falsk. Jag känner mig osäker och säger till pappa att vi kommer bli blåsta på pengar och att biljetten säkert är falsk. Vi tittar lite tveksamt mot karabinjärerna som står en bit bort men försäljaren säger bara: ”Polizia no problem” . Vi köper biljetten. Den kostar bara 40 Euro och enligt försäljaren ska jag också kunna komma in på den eftersom jag är barn. Vi går fram till spärrarna och tränger oss bland folkmassan som bara tycks bli större och större. Några killar hoppar upp på stängslet och pekar på de personer som de vill ska in först genom spärrarna. Det finns inget kösystem och allting är ostrukturerat. Karabinjärerna tittar bara på medan folkmassan gör allt för att komma in på arenan. I trängseln ser en ung kille mig. Han tar fram sitt årskort och säger ”Avanti” till mig. Han stämplar kortet och jag lyckas komma in. Pappa kommer också in på sin biljett. Vi är inne!!!, säger jag glatt. Vi tackar killen som hjälp till och han frågar om vi ska sitta uppe eller nere på läktaren. Pappa svarar uppe. Killen viker av och säger hejdå.
Väl uppe på arenan möts vi av en stark doft av cigarettrök. Det är fullsatt på arenan, c:a 60 000 pers!!, som alla låter på en och samma gång. Man måste uppleva för att förstå trycket som fylls på den kokheta arenan. Efter att vi har stått där ett litet tag börjar alla plötsligt bussvissla som helv… Det är Romaspelarna som ska värma upp. Jag börjar småflina. När jag vaknade på morgonen i Stockholm lite tidigare den dagen hade jag ingen som helst aning om att det skulle vara så här. Häftigt, läskigt och underbart.
Napoli har matchen innan spelat lika mot Siena på bortaplan och gjorde en dålig insats då försvarsspelet var svagt. Härnäst väntar en svår hemmamatch mot Roma, och Napoli har inte lyckats vinna mot laget på San Paolo sedan 1997. Men Napoli är tillbaka i toppen, tillbaka på riktigt.
Matchöppningen är bra. Napoli trycker på och skapar många målchanser men lyckas inte få in bollen. Efter 59 min är ställningen 0-1 efter att Campagnaro ofrivilligt mejat ned Julio Baptista i straffområdet. Och kort efter det så gör Mirko Vucinic ett mål fint placerat vid stolproten. Men med en kvart kvar av matchen så slår Denis till. Ett väldigt snyggt mål. Rinaudo petar fram bollen och han drar till med vänstern på halvvolley . Målvakten Doni har ingen chans.
Till sist när allting verkar som mest hopplöst och vissa är på väg hem så lyckas argentinaren även fixa en straff. Hela San Paolo vrålar som om det skulle vara mål. Det är Hamsik som ska lägga straffen. Alla ögon är på slovaken som hittills gjort 8 mål på 26 matcher. Framför curva A så dundrar han iskallt in bollen och ALLA jublar. Laget kämpade verkligen in i sista minuterna. Matchen slutar 2-2 och Napoli är även nära att få in bollen ytterligare en gång. Napoli kan vara stolt över sin prestation.
Att för en dag ta del av Neapels passion till fotboll är stort, väldigt stort enligt mig. Jag kommer aldrig glömma den dagen, 28 februari 2010 när jag blev ett Napolifan. Ett Napolifan som lyckades komma in på ett av världens bästa derby, Derby del Sole.
