En andra renässans?

En andra renässans?

Efter medeltidens mörker längtade människorna tillbaka till det Romerska rikets samt antika Greklands kultur. Resultatet blev renässansens uppkomst. Människorna i Perugia strävar efter att återvända till Serie A – får även dem det önskade?

Ibland kan inte ens ett manus diktera livet. En romanista tatuerar naturligtvis inte in en annan stadssymbol och i lokalpatriotismens land ska pengarna självfallet såväl investeras i ens region som stanna där. Men, å andra sidan, skulle ett skript begränsa människans handlingar hade det inneburit en värld utan färg och mysterium, ett samhälle som bara bestod av samma dunkla grå inslag och betong. Massimiliano Santopadre har då sett sitt livsöde på ett papper och förmätet ignorerat det han läst. När den romerske entreprenören beslutade sig för att investera en del av sina rikedomar på fotbollen började han visserligen med att överta två lokala amatörlag – Atletico 2000 och Testaccio – men det var inte där majoriteten av pengarna och engagemanget skulle finnas. Det var i Perugia, staden som hade en plats lite mer avlägset från hans hjärtas centrum än Rom men som likväl fanns där.
 
- När jag var liten var jag i Perugia på en skolresa. Det var en trevlig upplevelse och än idag är staden speciell för mig.
 
Kanske var det en förskönande anledning till att köpa klubben. En sedvanlig, känslosam inlindad lögn som kväver sanningen. Med grund ur den moderna fotbollsepokens ägarföreteelse fanns det en misstanke om att Santopadre sökte sig till Umbrien av ekonomiska skäl men i spekulationens närvaro fanns det även fog för det exakt motsatta argumentet, att Perugia var den förening som i stora drag påminde om Santopadres eget liv och att romaren av sentimentala motiv därför blev ägare.
 
År av ekonomisk misskötsel och turbulenta styrelseförhållanden bidrog till att Perugia i mitten av 00-talet hunnit med att lämna finrummet i Serie A för en lång och mörk dvala i de lägre divisionerna och gått i konkurs två gånger. Efter att klubben haft mycket hade de nu ingenting. Santopadre är en man som idag har mycket men haft ingenting. Som ung och ambitiös sålde han kläder på de lokala marknaderna i Rom och för varje försäljning som gjorde, desto närmare kom han till etableringen av Frankie Garage, ett av de ledande företagen i världen med inriktning ungdomsplagg.
 
DAMASCHIS AVGÅNG OCH SANTOPADRES INTRÄDE
Att Santopadre har lyckats överföra sin civila framgång till sportslig sådant är däremot en vedertagen sanning. År 2012 hade det passerat ett decennium sedan Serse Cosmi dirigerat och Fabrizio Miccolis ungdomliga entusiasm navigerat Perugia till en åttonde plats i Serie A och en Intertoto-plats. Nu befann sig föreningen från Umbrien i Serie D med en trött och uppgiven ordförande. Roberto Damaschi, som efter Perugias konkurs år 2010 åtagit sig rättigheterna till ägandet av klubben, avsade sig förargat presidentskapet efter att föreningen undersöktes av fotbollsförbundet för bedrägeri under Serie A-dagarna.
 
På planen hade laget under Damaschis tid varit på frammarsch, med seger i Serie D under det första året och som nyuppflyttade i Serie C2 även en serieledning ända till hans avgång. Utanför den var situationen desto mer intetsägande. När Santopadre i mars presenterades som den nya ägaren cirkulerade många rykte men få konkreta saker. Skulle succétränaren Pierfrancesco Battistini få sparken? Ska det storinvesteras i klubben? Själv var huvudpersonen förtegen... tja, tills han inte kunde kontrollera sig.
 
- Inom två år ska vi spela i Serie B. Det finns inget annat alternativ.
 
Perugia hade visserligen en klar serieledning, rekordmånga vinster och kom att bli uppflyttade till Serie C1 samma säsong men de sportsliga framgångarna var i framkant jämfört med det infrastrukturella. Farhågan att    det skulle skilja sig en ocean mellan prestationerna och de faktiska premisserna, att hybris-glappet en dag också skulle utgöra lagets fallgrop var en vinkel att se situationen. Santopadre var däremot mannen som gått från torgförsäljning till storförsäljning, från lokalmarknaden till världsmarknaden, från ung pojke till tung företagare. När andra såg ett hinder, såg han en utmaning. Spel i Serie B inom två år var ingen utopi, utan, enligt romaren, en fullt realistisk målsättning. Det var hans vinkel.
 
Trots ligasegern befann sig relationen mellan Perugia-anhängarna och Santopadre i moll. Visserligen hade han sedan tidigare utlovat att fram tills sommaren inte förändra den organisation som den förre ägaren Damaschi byggt upp, men när säsongen var över och årstiden växlat skulle även klubben komma att ömsa skinn. Frankie Garage, hans eget företag tillika Umbrienklubbens nya tröjleverantör för säsongen, bröt traditionen med helröda dräkter genom att beklä den med en vitt kors. Den internationellt erfarne Santopadre såg inspiration från kamikazepiloterna. De mer lokalt förankrade Perugiasupportrarna såg en hädelse mot kulturen. På planen var läget även ambivalent. Efter en lovande inledning på Serie C1-säsongen, med bland annat en seger mot den stora rivalen Gubbio, började uppförsbackarna att uppenbaras. Bollen studsade plötsligt fel, skadestugan blev en alltmer frekvent besöksplats och vinst var det som förekom allra minst.
 
VÅGADE BESLUT
Toppskickets intensifierade strider ersattes av mittenskicket odramatiska neutralitet när oktober blev november, men  Santopadre var fortfarande lika övertygad om att Serie B skulle nås inom två år. Han var inte, trots faktumet att Perugia var nykomlingar, nöjd med situationen. Samma månad blev den populäre Battistini avskedad från tränarposten. De få antal minuter som samtalet pågick kan överföras i antalet anhängare ägaren nu hade. Tröjpolemiken var upprörande, att Battistini fick avgå var förargande och nästa steg i känslotrappan kunde mycket väl vara än allvarligare. Då tränaren blev sparkad fanns han fortfarande med på lönelistan, vilket påminde supportrarna om de tidigare ogynnsamma ekonomiska situationerna. Deras största farhåga var att även Santopadre höll på att föra en ohälsosam pengapolitik.
 
Under hösten 2012 yttrade publiken sin rädsla med romarens styre, ”Battistini non si tocca” (Battistini rör man inte) lät versen. Santopadre gav aldrig ett gensvar. Däremot gjorde hans investerade fyra miljoner euro det. Roberto Goretti, sportchefen som Santopadre precis hade tillsatt och som tidigare ansvarade för Umbrienklubbens ungdomsakademi, hade ett fint öga för yngre spelare, något som var avgörande för tillsättningen av honom i den rollen då ägaren, med ursprung från företagarvärlden, föredrog anspråkslösa och hungriga spelare. Goretti  lyckades stifta samarbetsavtal med olika Serie A-klubbar. Talanger från bland annat Roma, Parma och Udinese anlände.
 
Friulernas Jan Koprivec och Fabinho vaktade målet respektive jobbade extra skift på högerkanten. Parmas Daniel Ciofani och Romas Matteo Politano ansvarade för det offensiva hotet. Ett orutinerat lag och ägare. Den nytillsatte tränaren, Andrea Camplone, kompenserade dock för det med sin decennielånga erfarenhet av yrket. Men inte endast där. Om starten var svajig och supportrarna oroade över Perugias framtid undantrycktes de känslorna av magin från bänken. Med Camplone vid rodret återerövrades segrarna och fansens tillit.
 
- Vi visste att vi utsatte oss i en prekär situation bland supportrarna när vi sparkade Battistini men för att utvecklas och nå framgång måste man ha mod och tålamod. Respekterar alla arbetet vi gör och har förtroende för oss kanske vi kan vinna serien, hävdade Goretti.
 
I slutändan stod dem där. En kvalturnering från Serie B, en kvalturnering från Santopadres plan och en kvalturnering från hans dröm. Men Pisa kom att visa sig vara alltför starka. Efter returmatchen i semifinalen lämnade en besviken och uppgiven ägare hemmaarenan, Stadio Renato Curi, och likaså även sin sportchefs ord till det tomma intet. Tålamod? Sade verkligen Goretti det? Camplone fick sparken trots att han tog över Perugia halvvägs under deras första säsong i Serie C1 och de var ynka två matcher från Serie B. Ett utomordentligt jobb enligt fotbollsitalien, ett underkänt jobb enligt den store romerske entreprenörens synsätt. Livorno-legendaren Cristiano Lucarelli - också en färsk ledare från en ungdomsakademi - erbjöds och tog jobbet i juni 2013 innan Santopadre insåg att hans handlade inte var rationellt och precis innan säsongsstarten lät återanställa sin tidigare sparkade tränare.
 
SANTOPADRE-MODELLEN
Under de där sommarmånaderna var dock kanske inte tränarkaoset det allra mest omtalade fotbollsämnet i Umbrien. En morgon i juni anlände Santopadre till träningsanläggningen, veckor efter förlusten mot Pisa. Spelarna trodde att han kom för att introducera Lucarelli till dem, kanske även ge dem en sen och välförtjänt hyllning för den föregående säsongen nu när både tid och besvikelsekänslor hade passerat. Men icke. Romaren var en vinnare, hans resa från torgmarknaden till världsmarknaden var inte bara en slump, utan ett resultat av såväl hängivelse som hårt arbete. När det fortfarande var närmare i tid till fjolårssäsongen än den nästkommande hade han redan sitt mål lika uttalat mentalt som fysiskt. Sportchefen Goretti skildrade:
 
- Santopadre hade sedan tidigare ingen tatuering men var så säker på lagets förmåga att han beslutade sig för att tatuera Perugia-gripen på armen. Han träffade laget i omklädningsrummet, visade spelarna denna vackra stadssköld på axeln och höll ett  tal om sin uppoffring för dem. Han försökte få dem att inse med solidaritet och lojalitet kommer Perugia fortsätta att växa och slutligen spela i Serie B.
 
Den kommande säsongen skulle markera Santopadres andra fullständiga säsong som ägare. Hans målsättning att inom två år spela i Serie B skulle således avgöras där och då. Om tatueringen stärkte den känslosamma andemeningen, kom Gorettis nyförvärvsstrategi att påverka truppen minst lika positivt. Korset i tröjan försvann men ungdomssatsningen bestod och yngre spelare som Simone Sini, Gianluca Nicco och Roberto Insigne tillsammans med Koprivec och Fabinho, som bägge hade stannat kvar från fjolåret, utgjorde en del av spelarkärnan. Den andra hälften var ett resultat av att ägaren gjorde en avvikelse från sin filosofi när mer rutinerade och beprövade herrar som Gianluca Comotto, Marco Rossi och Umberto Eusepi värvades. Ett något äldre lag, lite mer olikt det ägaren själv önskat. Sämre? Nä. Välkommen till Santopadre-modellen.
 
- Jag är inte presidenten från en överklassfamilj som kan bada i pappas pengar. Jag har engagerat mig i föreningen och gjort uppoffringar för Perugia och vill bara ha spelare som är beredda att göra detsamma. Ska någon spela för min klubb ska denne vara beredd att anpassa till mina villkor, till mitt lönetak.
 
Den bäst betalde kunde med premier tjäna €140'000 per år. Oavsett namn, allt berodde på prestationerna. Det spelade ingen roll om tröjan bars av den förre Fiorentina-högerbacken Comotto eller andremålvakten Robert Stillo. Kanske var girigheten att nå det högsta steget på lönetrappan det som bidrog till Perugias succésäsong, kanske inte. Kanske stärkte den ekonomiska jämlikheten stärkte omklädningsrummet. Vem vet. Något odiskutabelt är däremot faktumet att Santopadres uppstickande ord från presskonferensen två år tidigare infriades. När uppflyttningen och seriesegern säkrades i maj 2014 var det inte bara en ägare i lycka och eufori som hade fått rätt, att Perugia faktiskt skulle spela i Serie B inom två år, utan även en klubb som mådde minst lika bra ekonomiskt. Tatueringen gjordes inte förgäves.
 
”TRE ÅR ÄR DET VI BEHÖVER FÖR ATT TA HEM LIGAN”
Varje dag är en ny möjlighet. För Santopadre har dock varje presskonferens inneburit nya högmodiga mål. När Taddei mitt under VM-sommaren lämnade Rom för landsbygden, Roma för Perugia, Serie A-toppen för Serie B-nykomlingen och en drömlön för ett prestationsbaserat kontrakt var det givetvis en häpnadsväckande flytt. Mittfältaren hann knappt beträda umbrisk mark innan journalisterna översvämmade både honom och ägaren med frågor. Själv var brasilianaren lugn, fåordig och motiverade sitt klubbval med att ”det fanns andra, mer lukrativa erbjudanden men att Perugia erbjöd en intressantare utmaning och att Santopadres syn på fotbollen var lockande eftersom jag själv är en lagspelare som alltid har gjort det mina tränare har bett mig”. När fokuset riktades mot den ständigt frispråkige romaren var svaren desto mer sprakande. Årstiden var inte vår som förra gången han yttrade sig men självförtroende identiskt.
 
- Taddei fick ett treårskontrakt eftersom tre år det vi behöver för att ta hem ligan.
 
Hybris, överdriven optimism, verklighetsfrånvänd... Tja, liknande synonymer kan appliceras på Perugia-ägaren. Under hösten har dock de röda från Umbrien emellanåt bjudit på glimtar att de kan vara redo för att återvända till Serie A och glansdagarna under slutet av 90- och början av 00-talet. Till tiden då Miccoli försvagade backlinjer från Turin i norr till Palermo i syd med sin ungdomliga hunger och flärd, perioden där Serse Cosmis tränargärning var mer glorifierad än hans keps och konkurshoten var avlägsna postkoder från ett faktum. Även om formen i dagsläget är avtagande ligger Perugia för närvarande på en nionde plats, endast en poäng från en kvalplats. För fyra år sedan hade de knappt en licens. Den skicklige entreprenören får sitt företag att växa och en bra ägare får fansen att tro på framtiden. Massimiliano Santopadre har lyckats med bägge delarna – klart att Serie A ska vara hans målsättning med Perugia.
 
Källor: Avvenire, Gazzetta dello sport, Corriere dello sport, Umbria 24, AC Perugias officiella hemsida, La Nazione, La Repubblica och Eurosport.

JT2014-11-25 08:00:00

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)