En bitter liten pojke*
När Zlatan var liten hade han en dröm. En dag skulle han spela för Inter! I flera intervjuer berättade han om favoritlaget Inter och om idolen Ronaldo som prydde hans pojkrum. Zlatan blev stor och en dag slog hans dröm in. Zlatan blev en Inter-spelare – och inte bara det. Han blev spelaren som bar hela laget på sina axlar.
Knappt fyra år senare. Hela världens interisti sitter och jublar över att laget precis blivit Europamästare. Alla? Nej, Sveriges mest kända Interist släcker sin TV hemma i Barcelona och gnisslar tänder. Det var ju inte såhär det skulle gå till – Han hade vuxit sig för stor för Inter och flyttat. Men när han flyttat hade LAGET kunnat växa sig större utan honom och vunnit allt som gick att vinna. När han senare den sommaren valde att skriva på för Milan, vem försökte han att hämnas på då? Inter? Eller på sig själv...
Är det bara jag eller är 2010/2011 års Zlatan modell en ovanligt tjurig modell? En ovanligt bitter? Jag vet om att Zlatan är en sådan spelare som faktiskt spelar bäst när han är förbannad och fått lite emot sig. Men känns det inte som att han tar det till extremerna numera? För i tiden kunde han faktiskt visa (lite) glädje (ibland) över målen – numera känns det bara som ilska när han firar sina strutar.
Visst har Zlatan hamnat i bråk med lagkamrater tidigare. Han har slagits med Vieira, Matrix, Zebina och Mido. Han har grälat med van der Vaart, Ljungberg och Källström. Men dessa killar är killar i Zlatans storlek eller med samma pondus som Milanstjärnan. Därför förvånas jag över den ”nye” Zlatan...
Under en av Zlatans första träningspass med det nya laget vankar han fram och tillbaka medan tränare Allegri ger instruktioner till sina spelare. Plötsligt ger han unge Rodney Strasser en karatespark i ryggen. Vänskapligt eller sådär grabbigt charmigt? Strasser ser inte så road ut i alla fall och Zlatan går inte fram till honom för att garva eller krama om honom utan vankar vidare. Är det så Milans nye ledare ska få de unga killarna i laget att känna sig delaktiga?
Ligamatch. Milans duktige och unge ytterback Ignazio Abate tar sig förbi sin gubbe, tittar upp och ser Zlatan i straffområdet. Han måttar ett snyggt inlägg som bananar sig sådär snyggt och lurigt för målvakten – men bollen kommer nån meter framför Zlatan som missar den. Applåder? Tummen upp? Nej, Zlatan sträcker ut armarna i en irriterad gest och ansiktsutrycket visar att han tycker att den unge backens inlägg borde ha varit så mycket bättre. Är det så en ledare vill få sina spelare med sig? Genom att klaga och använda negativ kroppsspråk istället för att visa sin uppskattning för försöket?
Milans framtidsstjärna Pato får mycket skit både på och utanför plan av svensken som odiskret berättar för media att han trivs bättre med Inzaghi och Cassano. Den nye colombianse mittback Mario Yepes tycker att han måste ut och försvara Zlatan när frågorna om varför Zlatan och fansens kelgris Pato inte går ihop och varför Zlatan jämt skäller på den unge brassen. ”Ni måste förstå, det är inte bara Pato han skäller på, han skäller på oss alla på samma sätt.”
Zlatan är en förebild för många unga spelare. Men frågan är hur många av Milans unga spelare som ser Zlatan som en förebild eller mer som den store killen på rastgården som man får klumpar i magen av bara av att tänka på honom.
Som Mario Yepes påpekar så är det inte bara ungdomarna han ger sig på, det är alla. Gattuso fyller på: ”Zlatan kan inte tro att vi ska vara på samma nivå som han, då hade han ju inte tjänat så mycket som han gör. Han kan inte skälla på oss hela tiden” säger chilimannen med glimten i ögat. Men både Gattuso och Yepes uttalande visar på att Zlatan gärna klagar på sina spelare när de inte presterar så som han förväntar sig. Vilken underbar miljö att utvecklas i, där lagets storstjärna ständigt hugger dig när du inte duger åt honom.
Ligamatch. Milan jagar poäng mot Bari och en boll söker sig mot Zlatan men försvinner ifrån honom. I ren frustration slår han till sin bevakare, Rossi, som teatraliskt faller till marken. Filmning eller inte, Zlatan tappar ansiktet och gör ett stort misstag. Koncekvens: rött kort och tre matchers avstängning (som sedan blir två). Sånt händer jämt och ständigt. I England får vi se brutala kapningar varje dag. Bland annat har Carragher nästan brutit benet på Nani. Chivu nitade samme Rossi några månader tidigare. Och även Eto’o har skämt ut sig och Zidane-skallat en back i magen. Skillnaden? Alla har bett om ursäkt, både personligt och offentligt till sina offer. De har erkänt att de i stridens hetta tappat besittningen och gjort något som är fel och fult. Alla utom Zlatan. Killen som skäller på alla sina lagkamraten ber inte ens om ursäkt till dem efter sin utvisning. Laget förlorar två poäng. Och i nästa förlorar man alla tre utan sin stora stjärna. Inter är nu två poäng bakom Milan inför nästa omgång som är mellan lagen och där Zlatan inte heller kommer få spela.
Vissa stjärnor behöver frihet för att kunna bli riktigt stora. Det är nog så Allegri tänker när han låter Zlatan hållas. Men frågan är om han inte offrar den berömda famiglia-känslan som Milan är kända för när han låter Zlatan hålla på på det sättet.
Är det bara jag eller är 2010/2011 års Zlatan modell en ovanligt tjurig modell? En ovanligt bitter? Gick det inte riktigt som du trodde när du kysste Barca-tröjan på första arbetsdagen? Gjorde det ont att se ditt favoritlag från barndomen vinna det du mest ville vinna utan dig? Det kan inte vara roligt att veta att Inter nu kan gå om Milan och att du – med din utvisning – kanske är den största anledningen till det hela.
* Den bittre lilla pojken i rubriken är inte Zlatan. Det är jag. Ett Inter-fan som än en gång fått se en av sina stora idoler pissa på klubben och alla dess fans för att skriva på för våra största rivaler.
