En färd i mörker
Vid regnbågens ände låg våra hjärtans skatter. Gyllene pokaler och stjärnor i silver – de väntade på sina rättmätiga ägare. Sen orkade inte den gulröda solen klamra sig kvar på den ljusblå himlen. Lazio slog Roma, och knocken är så bedövande att resan i mörkret fortsätter.
Jag skulle kunna skriva om Aurelio Andreazzolis totalt obefintliga hum om anfallsspel, eller om hur han inte förändrade en förlorad matchbild efter en hel halvlek av slumpstruktur när vi väl gick framåt, eller om hur han fegade ur med sitt val av innermittfältare. Krönikan skulle också kunna handla om Lazios skitmål, om mina tårar på Monte Mario, om hur jag lyckats pricka in ännu en resa till ett mållöst derby. Istället tänker jag greppa kompassen och fråga kapten Palotta vad skeppet har för destination. Jag vill ställa styrmännen Sabatini och Baldini mot väggen, möjligen för att tvinga fram ett bättre samspel de emellan. Och jag vill försöka reda ut varför Totti är Totti och De Rossi är De Rossi.
Ännu en säsong blev sönderstrimlad, och den här sved som mest av två skäl: Roma blev återigen utan Europaspel, och Roma förlorade cupfinalen mot sin bittraste rival. Om vi börjar högst upp i hierarkin beundrar jag amerikanernas jobb än så länge. De har planer på att bygga en ny arena, de arbetar tålmodigt snarare än förhastat – och de knyter kontakt med Nike och Musse Pigg för att göra Roma till en global attraktion. De ser potentialen i prinsessan, de vill förvandla henne till hela världens drottning. Problemet är att de förblindas så mycket av framtidens bedragande sken att nutiden glöms bort. Hur ska Roma vara en Champions League-utmanare om fem år när man inte ens slutat topp fem de senaste åren? Hur ska Erik Lamela och Miralem Pjanic blomma ut till fullfjädrade världslirare när laget inte håller världsklass? När hela havet stormar – hur kul är det med en befälhavare som sitter i sin hytt och signar avtal medan besättningen försöker ta sig igenom de skvalpande vågorna?
Ett pinnhål lägre ner verkar Franco Baldini och Walter Sabatini ha delade åsikter i så många frågor att en konflikt uppstått. Baldini är den karismatiske och högaktade gentlemannen som är klubbens ansikte utåt, Sabatani den sluge och skicklige som ger ordet ”furbo” ett ansikte. Med sitt skarpa öga för talanger har han skeppat över Edinson Cavani och Javier Pastore till Europa, men när havet fortsätter storma – behöver vi fler potentiella ädelstenar? Snarare önskas slipade diamanter i klass med Torosidis och bättre. Och även om konflikten mellan Sabatini och Baldini kan vara upptrissad i onödan finns oftast ingen rök utan eld. På alltfler fronter verkar de inte dra jämnt, och när Svarta Pärlan snarare liknar Titanic börjar de mer och mer snegla mot livbåtarna. Men innan de hoppar i borde de rannsaka sig själva. Vilken logik fanns det i att ta in en tiki-taka-adept när den fotbollsideologin är på kraftigt sönderläst nedgång? Eller i att sparka en totalfotbollsförespråkare mitt i säsongen trots att han serverat Totti livselixir och anammat just det attraktiva bolltrillandet som ledningen önskat? Styrmännen har helt klart navigerat skeppet åt fel håll, och korrigeringarna har varit ännu sämre. Men hur är det egentligen med besättningens duktigaste ynglingar?
Ja, Francesco Totti är en yngling. Han är också klubbens störste spelare genom tiderna. Han är större än Di Bartolomei, Falcao och Bruno Conti. Han är före påven i Roms hierarki. Och en enhetlig journalistkår i Italien utsåg honom till säsongens spelare i Serie A. Men ända sedan lekkamraten Zdenek Zeman lämnade skutan tog han en liten bit av Totti med sig. Offensivlustan Zeman förespråkade gav Totti läge att bryta in från en utgångsposition till vänster, med bollen vid fötterna och med fem spelare som störtade iväg i olika löpvägar. Under Andreazzoli är Totti stillastående och tvingas droppa ner i banan för att hämta boll. Han må vara evigt ung, men det är inte hälsosamt för en 36-åring – och hans tårar efter slutsignalen i söndags vittnar om att han vet. Han vet att det var hans sista stora chans till en sista stor titel. Han vet att projektet skjutits ihjäl av sina egna kanoner, och han vet att han inte kommer att orka spela alla matcher nästa säsong. Totti blir också långsammare för varje dag som går, och när spelet låser sig stoppar han upp anfallen i sitt sökande efter den avgörande passningen. Ska han bänkas för lagets bästa? Eller är han så untouchable att det inte ens kommer på tal?
Men den största gåtan är Daniele De Rossi. Jag brukar kalla vissa för egentligen-människor. En egentligen-människa sitter hemma och muttrar över livets orättvisor, om hur han egentligen är bäst på fotboll eller hur han egentligen inte är lat. Men ”egentligen” spelar ingen roll. Det är inte våra egenskaper som definierar oss, utan hur vi använder dem. Orden drunknar i handlingarnas hav. Därför struntar jag blankt i att De Rossi gråter efter matchen, jag bryr mig inte längre om snacket att han egentligen är en av världens bästa mittfältare. Han är så bra som han bevisar att han är, och de senaste säsongerna har De Rossi inte visat ett skvatt. Ständigt glänsande i landslaget förvandlas han till en sömngångare i Roma-tröjan. Låt vara att han föredrar en regista-roll som han inte ens behärskar, eller att han tappat sin ungdomliga entusiasm som höll honom sömnlös natten till derbymatch. Det jag efterlyser är hans grinta. Var är hjärtat som glöder, var är de brinnande ögonen som skrämde slag på försvararna? Jag har skrivit en hel krönika om frågetecknet De Rossi, men har ett halvår senare fortfarande inte lyckats räta ut det. Hur kan man uppträda så lojt och omotiverat i klubbens största match i modern tid? Hur kan man inte ta tag i sig själv och bära upp klubben som stoltserar med en kaptenstradition där han är näst på tur? Hur kan man ständigt verka ha tankarna på annat håll istället för att gå ut och bevisa vem man egentligen är? Egentligen...
Och så var det någonting om skeppets väggar. Vi har aldrig lyckats navigera oss till skattkammarön på kontinuerlig basis. Det tar oftast fyrtio år för oss att hitta den där kistan med glittrande guldmynt och den ståtliga skölden som hela italienska flottan är på jakt efter. Roma är ingen vinnare. Roma är en evig tvåa. Sex gånger har man slutat tvåa på 2000-talet. När det väl gäller viker laget oftast ner sig. Ligger det ett osynligt, bedövande täcke över hela skeppet? Förvandlas vinnare till förlorare ombord? Jag betonar alltid psykologins betydelse i den moderna fotbollen, och visst verkar det som att Roma har problem djupt inrotade i skallen när det vankas avgörande strid. Jag tror vidare att stora delar av besättningen vill fly för sina liv. Men varför, undrar ledningen. Vi ska ju sväva mot himlen, få skeppet att lätta från vattenytan. Vi ska segla i skyn, glida nerför regnbågar tills vi finner vårt älskade guld. Men hur ska Roma kunna nå målet utan rätt kompass, utan rätt vägledning? Vi har aldrig varit en bunt realister, men nånstans måste drömmen kunna kompromissa och möta verklighetens fula tryne. Eller så uttrycker man det som Simon Bank gjorde inför mötet med Real Madrid 2008: ”Sen går man och ser Totti lära sig det han aldrig kommer lära sig: att Roma är en stor dröm”.
Men oavsett navigering, styrmän och destinationer kommer vi att stå kvar. Någon dag kommer horisonten skicka upp solen som ljussken mot våra ansikten, och då är det på skeppet A.S. Roma vi vill vara.
