En försenad orosrapport
Det är först när honungen tar slut som björnens vrede vaknar. En förlust i coppan blev för mycket för min redaktionskollega Sami, och efter ett poängtapp i ligan så är det min tur att greppa pennan. Kalla oss världens mest otacksamma fans, men vi förväntar oss faktiskt mer - mycket mer. Men det betyder inte att vi tycker samma sak.
Not: Denna krönika är skriven efter matchen mot Parma, före matchen mot Sassuolo, och den är lång. Förhoppningsvis är åsikterna fortfarande relevanta, oavsett om den negativa trenden nu har vänt eller inte.
Det här är inget debattinlägg - jag håller med om det mesta som Sami Ferchichi skrev i sin krönika för två veckor sedan - men på några punkter går våra åsikter isär, särskilt i frågan om vem eller vilka som bör ifrågasättas i denna bruna stund av minikris.
För de flesta lag i världen ska det mycket till innan man hör ordet “kris” eka i korridorerna, men vi Juventussupportrar har vant oss vid sådana framgångar de senaste åren att vi helt tappar fattningen när vi ser vårt lag uppträda som de gjort de senaste veckorna. Personligen är jag inte lika arg som Sami, utan snarare orolig, men oavsett känslotillstånd så är vi garanterat lika besvikna när Juve tappar poäng. Och även om jag förstår Samis, och många andras, frustration känner jag ett brinnande behov att ikläda mig min skinande rustning och rida till mister Allegris försvar, för det är kring honom som min kollegas kritiska krönika kretsar.
Jag hävdar, från motsatt ringhörna, att “problemen” med Allegri är mindre än Sami vill påstå, medan det å andra sidan finns andra Juventusproblem som är större, men som man ogärna pratar om. De problem jag vill adressera ligger dels hos klubbledningen men framför allt hos spelarna.
Inte bara Allegris fel
Jag respekterar alla som ifrågasätter Allegri, men då jag anser honom vara en av världens kanske fem bästa tränare så ser jag det inte ens som ett alternativ att ersätta honom med en annan coach, vilket Sami inte heller föreslår. Sami pekar ut svagheter som han tycker att Allegri bör förbättra, vilket är helt i sin ordning, för även om Allegri är en av världens bästa så betyder det inte att han per definition är fullkomligt perfekt och immun mot kritik.
Vi får ändå försöka distansera oss från den mest akuta besvikelsen vid slutsignalen och fundera vilken klubb det faktiskt är vi talar om. Är det något vi ska komma ihåg så är det att Juventus framgångar är byggda bakifrån, med ramstarkt försvarsspel, hård press och pragmatiskt fokus på resultat framför allt annat. Det viktigaste är alltid att vinna. Om man kan kombinera det med skönspel så är det en bonus, men inget krav.
Truppen har dock förändrats sedan Allegri tog över. När han kom till klubben stod BBC på toppen av sin förmåga och vi hade ett centralt mittfält som redan är legendariskt (MVPP), men trots en lysande Tevez var vi långt ifrån de bästa CL-lagen när det kom till offensiv slagkraft. Det var på de premisserna som mister Allegri tog oss till två CL-finaler på tre år (vilket är en bedrift som måste tillskrivas honom, truppen och ledningen gemensamt), vilket vi måste inse var en överprestation av Guds nåde sett till förutsättningarna och den mördande konkurrensen inom europeisk toppfotboll de senaste åren.
Idag är konkurrensen jämnare och Juventus trupp har en mycket offensivare balans, något vi fans önskat i flera år, men det betyder inte att Allegri borde spela all out attack. Det är dock önskvärt att bli bjuden på underhållande fotboll emellanåt, som Sami poängterar. Frågan är väl snarare vad vi anser vara underhållning. Personligen ser jag en skönhet i försvarskonsten lika mycket som i den glada anfallsfotbollen. För mig handlar det inte om ett val mellan det ena och det andra, utan om att veta när det är tid att anfalla och när det är tid att försvara.
Vi kan heller inte bortse från spelarnas ansvar vid de matcher som Sami nämner i sin krönika. Taktiken i hemmamötet mot Bayern München var nog inte att backa hem i knät på Buffon, det var nog snarare så att hela laget var i chock, och lika mycket som man kan anklaga Allegri för fegspel, lika mycket kan man hylla hans förmåga som matchcoach som lyckas omvända matchbilden till andra halvlek. Och i första mötet med Real Marid drar vår stora stjärna Paulo Dybala på sig ett rött kort som gör det omöjligt att tävla med världens bästa klubblag.
Jag vill kort och gott mena att vårt offensiva spelarmaterial inte riktigt gett Allegri de självklara förutsättningarna för att spela tokoffensiv fotboll mot kontinentens bästa lag, och jag vill hävda att vi trots allt föll med flaggan i topp vid samtliga uttåg ur Champions League de senaste åren, med någon enstaka halvlek som undantag.
Jag vågar också påstå att om det inte vore för vår disciplinerade och väldrillade defensiv skulle vi aldrig nått de höjder vi har sett sedan Allegri kom till klubben. Vår förmåga att kunna växla mellan 4-3-3 (eller 4-2-3-1) i anfallsspelet till ett underbart zonspelande 4-4-2 i försvarsspelet har varit direkt avgörande både i Europaframgångarna och i ligaspelets duell mot Sarris Napoli som faktiskt var närmare de sista två åren än vi kanske vill erkänna.
Sedan vet jag inte heller om det någonsin varit Allegris avsikt att spela passivt, oavsett motstånd, eller om det är spelarna som helt enkelt inte drar sitt strå till stacken. Varje gång vi bevittnar ett stillastående och passivt Juventus ser vi (och hör) hur rasande Allegri är längs sidlinjen. Han stampar i marken, bryter sin värja och sliter sitt hår, etc. Visst, det är tränarens jobb att motivera sina spelare, men i min mening är spelarna minst lika ansvariga för den uteblivna grintan den senaste tiden.
Spelare och ledning
Sami kritiserar Allegris förtroende för Mandzukic, och för att han låter för stor del av anfallsspelet kretsa kring kroatens förmåga att stöka vid bortre stolpen. Jag är beredd att hålla med om att inlägg mot bortre inte håller som vårt enda anfallsvapen, men det förtjänar att vara ett av sätten vi använder för att skapa målchanser. Det var just inlägg mot Mandzukic på bortre som tog oss in i matchen igen mot Real Madrid, och det är ett farligt vapen att plocka fram mot motståndare med kortväxta ytterbackar, och just mot det centralt spelande Atletico Madrid kan det definitivt vara ett hot, särskilt då Simoenes manskap haft problem med inläggsspel under säsongen.
Men Sami har helt rätt i att anfallsspelet har varit alldeles för endimensionellt de senaste (sju?) matcherna. Att detta beror på Allegris taktik håller jag dock bara delvis med om. En av orsakerna till de sämre prestationerna är givetvis skadeläget i truppen. Det är inte många spelare, än mindre lagdelar, som inte oroats av mer eller mindre allvarliga skador under säsongen. Det är inte många lag som med lätthet hanterar skador på sitt ordinarie mittbackspar.
Men utöver skadorna tycker jag att vi har sett en tydlig trend i att spelarnas individuella insatser blivit allt sämre sedan december och framåt. De senaste matcherna har vi t.o.m. sett oförklarliga spelarmisstag som står utom alla tränares möjliga påverkan. Jag vill ta tillfället att nämna några spelare som har gjort mig extra besviken under den senaste tiden:
Daniele Rugani. Med Chiellini och Bonucci skadade och Benatia röjd ur vägen ställdes Rugani äntligen inför det där riktigt stora testet när han skulle bevisa att profetian om hans storhet var sann. Till allas stora besvikelse kuggade han testet. Jag vågar nästan påstå att han varit fel ute på samtliga insläppta mål sedan Chiellini lämnade hans sida. Även om Rugani har potential så är han inte tillräckligt bra för att axla mästarnas mantlar när de sedermera faller. Det är tydligt nu.
Emre Can. Det sades ju att tysken lämnade Liverpool för att han vill spela “sittande” framför försvaret snarare än i en box-to-box-roll. Problemet är att varje gång han har fått spela i närheten av sin önskeroll i Juventus så har han varit långt ifrån imponerande. Mot Lazio fick han äran att spela i sin favoritposition från start, men tyvärr var hans insats det absoluta lågvattenmärket sedan han kom till klubben. Självmålet var det minsta problemet.
Sami Khedira. Han är slut, helt enkelt. Vi har alltid sett honom förvandlas till ett spöke i de stora matcherna mot de bästa lagen, men han har däremot alltid dykt upp straffområdet och petat in viktiga bollar i sega matcher mot provinslagen i ligan. Hans nio mål förra säsongen var dock lika mycket en förbannelse som en gåva då de fick ledningen att tro på honom även inför den här säsongen istället för att skifta honom mot nytt blod i somras. De få gånger han inte varit skadad under säsongen har han varit en besvikelse och en skugga av sitt forna jag. Khedira har haft några riktigt fina säsonger i svartvitt, särskilt med tanke på att han kom gratis till klubben, men vi borde redan ha sagt farväl vid det här laget.
Douglas Costa. Brassen verkar hålla på att tappa det? När insatserna på planen inte klickar verkar det som att Costa har svårt att hålla huvudet kallt. Både på och utanför planen. Jag blir inte förvånad om ledningen väljer att casha in på honom i sommar.
João Cancelo var en av våra absolut bästa spelare under hösten, och en av världens bästa högerbackar, och han återvände från sin skada med dunder och brak och gav oss segern mot Lazio nästan på egen hand. Men därefter har han inte varit sig lik. Insatsen mot Atalanta är en av de sämsta jag sett i Juventus sedan Felipe Melos dagar, nästan så att jag har svårt att inse att det faktiskt hände. Portugisen har fantastisk potential, men just nu känns han som en direkt säkerhetsrisk.
Att kritisera vår universellt hyllade ledningsgrupp är däremot inget man gör med lätthet. Juventus är en av världens bäst skötta fotbollsklubbar och Paratici den kanske bästa sportchefen av alla, helt klart. MEN, det var ett misstag att inte förstärka truppen under januarifönstret, jag vågar t.o.m. påstå att det kommer att kosta oss den där j*vla Champions.
Jag och många med mig har länge identifierat Juves mittfält som den svagaste länken i säsongens lag. I ärlighetens namn trodde jag faktiskt att klubbledningen hade tänkt ta in en stor mittfältare redan i somras. Fem spelare på tre platser är helt enkelt för lite när man räknar med 50+ matcher kommande säsong, särskilt då flera av dem var slitna efter VM. När så inte blev fallet var jag övertygad om de skulle ägna hösten åt att identifiera en lämplig spelare till januarifönstret, särskilt som fyra av våra fem mittfältare turats om att vara skadade hela hösten. Och SÄRSKILT då mittfältsspelet gått från bra till ok till dåligt ju längre säsongen gått. Men icke. Även om det var galet naivt av mig att hoppas på en vintervärvning av Pogba eller Isco så borde man åtminstone kunnat plocka in en rivig mezzala eller en lurig passningsfot någonstans ifrån, bara för att avlasta och konkurrera med de trötta spelare som hasat runt på mittplan under vintern. Men icke.
Det som skett i backlinjen är också en gåta. Skadorna kunde man oundvikligen ha undvikit, men det fanns ändå tillräckligt gott om tid för att agera och plocka in en värdig ersättare fram till sommaren. Så pass stark är klubben just nu, att de kan hämta in en bra mittback om de verkligen vill. Nu blev det inte så, och snart är vi skadefria igen och då har vi inget mittbacksproblem längre, det är först till sommaren vi bör förstärka de bakre leden. Resultatet av den tillfälliga mittbackskrisen blev ett respass ut coppan och två missade poäng i ligan. Det kan jag leva med. Jag har däremot svårare att acceptera att vi går en hel säsong med ett så tunt mittfält, särskilt när klubbledningen öppet proklamerar att vi siktar på CL-titeln.
Men Mister är inte heller felfri
Nu kanske det låter som att jag blint backar mister Allegri i alla beslut. Så är inte fallet. Jag tycker dock inte att hans största svaghet är hans påstådda försiktighet, särskilt inte denna säsongen, jag tycker faktiskt nästan tvärtom. I och med den nya offensivt balanserade truppen, och inte minst Ronaldos intåg, är Allegri nästan tvungen att starta varje match med minst tre anfallare, särskilt med hänsyn till den brist på mittfältare som plågat honom hela säsongen.
Allegri har under den gångna säsongen gjort sig skyldig till två synder framför andra enligt mig - naivitet och högmod. Den första är just den blinda (naiva) tilltron till sitt offensiva 4-3-3 som inte ens alterneras när vi ställer om till försvar.
Med tre renodlade anfallare i en 4-3-3-uppställning blir kraven på hårt presspel och smarta maxlöpningar helt avgörande för lagets framgång, fråga bara Mauricio Sarri vars nuvarande lag håller på att falla isär pga att hans spelare inte fattar hur de ska löpa och pressa. Problemet med Allegris 4-3-3 just nu är att yttrarna ofta blir för isolerade i speluppbyggnaden och att mittfältarna varken bidrar med kreativa lösningar eller djupledslöpningar in i straffområdet. Bristen på individuell kreativitet är svår för Allegri att göra något åt, men bristen på djupledslöpningar från innermittfältarna är svårare att bortförklara då de länge varit ett av Allegris signum.
Det gäller att veta när man ska anfalla och när man ska försvara. Inget eller få lag kan spendera 90 minuter på anfallsspel, än mindre en hel säsong. Ibland är det klokt att falla tillbaka och låta motståndarna stånga sig blodiga mot en ogenomtränglig vägg, i vissa matcher mer och i andra matcher mindre, särskilt om man besitter ett sådant försvarskapital som det Allegri basar över.
Sedan lottningen till åttondelen i CL har jag råpluggat vår kommande motståndare Altetico de Madrid, bara för att jag inte kan låta bli. Till en början var jag inte särskilt skrämd då Atletico såg ovanligt sega och harmlösa ut under hösten, men nu under vintern har de verkligen fått upp ångan och ser allt mer ut att bli en extremt svår prövning för vårt formsvaga Juventus, inte minst för att Simeones lag vet precis när de ska anfalla och när de ska försvara. Under långa perioder kan de falla ner i ett supertryggt zonspelande 4-4-2-försvar för att sedan ställa om till ett anfallspel med multipla djupledslöpningar som river hål i vilket försvar som helst.
Det är en typ av fotboll som Juventus behärskat i flera år, och som tagit oss väldigt långt. Jag förespråkar verkligen inte passivitet, och jag tycker att Juve spelar som bäst när de sätter vild press på motståndarnas uppspelsförsök, men jag skulle känna mig mycket tryggare om jag fått se prov på den typen av tålmodigt (kalla det cyniskt om ni vill) försvarsspel i år, i alla fall någon gång under säsongen.
Istället har vi sett ett naivt Juventus som ligger kvar med anfallarna högt upp i banan och tvingas jaga när motståndarna vinner boll på mittplan. Vi verkar helt enkelt inte ha ett tillräckligt spelskickligt mittfält för att kunna kosta på oss att ha två eller tre anfallare som bara väntar på att bli servade med bollar, vilket gör att vi tappar bollinnehavet alldeles för ofta. Jag tror inte att det är så enkelt att ett byte av spelsystem är lösningen på alla våra problem, men jag tror att det vore sunt för variationen, och att det skulle göra oss mindre lättlästa, om vi varierade vårt numera statiska 4-3-3 med ett rakare 4-4-2 för att undvika att bli överbemannade på mittplan såsom vi blev mot både Lazio och Atalanta.
Den andra synden Allegri gjort sig skyldig till under säsongen, enligt mig, är nämligen högmodet att inte ta hänsyn till motståndarnas skicklighet i tillräcklig utsträckning. Jag vågar inte påstå att han underlåtit sig att studera moståndarlaget alls, det vore tilltaget, men det har i alla fall varit tydligt i flera av de senaste matcherna att motståndarna har scoutat Allegris lag mycket hårdare än vice versa. I matcherna mot Sampdoria, Milan, Lazio, Atalanta och Parma har deras tränare haft en mycket tydlig idé om hur de ska ta sig an Juventus, vilket oftast har byggt på hög press och ett överbefolkat mittfält, samtidigt som Allegri har nöjt sig med att tuffa på med taktiken “bollinnehav, kantspel och avslut från Ronaldo”.
Det räcker inte. Vi måste börja ta våra motståndare på allvar.
I matchen mot Lazio var det först när Allegri bytte ut en ytter och en innermittfältare för att spela ett offensivt 4-4-2 som matchen ändrade karaktär. Först då hade Inzaghis taktik inte längre några svar, utan föll ihop när nya ytor blottades i den dittills perfekta matchplanen. Problemet är att det borde ha skett mycket tidigare, som i matchen mot Napoli i oktober när vi vände 0-1 till 3-1 efter att ha justerat till ett kompakt 4-4-2 tidigt i matchen.
I matchen mot Parma spelade vi äntligen ett väldigt bra och rörligt anfallsspel med många kreativa lösningar och bra press, men vi lyckas ändå inte vinna trots att vi leder med 2-0 och 3-1. En av anledningarna är att vi ligger kvar i en hopplöst naiv 4-3-3-uppställning ända in på stopptiden, trots att laget har blivit flera kilometer långt och att ytorna på mittfältet är stora som tunnland. Det är ingen skam i att falla tillbaka på ett zonspelande 4-4-2 sista kvarten när vi är två mål upp mot Parma i januari. Ligg rätt, behåll koncentrationen och spela hem de tre poängen bara.
Avslutningsvis
På en punkt är vi alla överens - Allegris lag har alltid varit som bäst när de löper mycket och löper rätt, oavsett om det är Cagliari, Milan eller Juventus det handlar om. “Dai, dai, dai!” har alltid varit mister Allegris devis och i varje match hör vi fortfarande hans stämma eka över publikljuden och kommentatorerna, “dai, dai, dai!”. Jag håller med Sami och alla andra om att vi aldrig får falla utan att ha gett järnet, men det utesluter inte att vi varvar försvarsspel och anfallsspel. Det finns många vinnarskallar i laget, men också en slughet och ett tålamod som många konkurrenter saknar, vilket inte minst visade sig i åttondelen mot Tottenham förra året, när vi gick vidare trots att Spurs var “bättre” över två matcher.
Jag hör ofta från andra Juventini att vi har så bra spelare att vi borde spela ut våra ligakonkurrenter och vinna Champions League per automatik i och med värvningen av Ronaldo. Ibland känns det dock som att vi fans glömmer bort att det står ett annat lag på andra sidan i varje match, ett lag med supportrar som i regel kräver exakt samma sak av dem. Varje gång vi kräver att Juve ska kliva ut och köra sönder Real Madrid, Tottenham eller Bayern München kan jag lova att deras fans kräver exakt samma sak av sitt lag. Båda kan aldrig vinna, ett av lagens fans kommer alltid att sluta som besvikna. Ibland är det vi. Ibland är det de.
“Bättre lyss bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” - det är talesättet som sammanfattar Samis åsikt kring hur Allegri borde ta sig an de stora matcherna. “Man tager vad man haver” - skulle den negative säga. Personligen skulle jag vilja åberopa Giampiero Bonipertis gamla klyscha om att “vinna är inte viktigt, det är det enda som räknas” - och därmed är det viktigaste inte heller hur det ser ut, så länge vi vinner. Men jag vet inte, jag kanske är tråkig, men jag tänker att om vi vinner mot de bästa i Europa så är det inte enbart pga underhållande anfallsfotboll, och inte enbart pga beräknande cynisk fotboll. Vi måste ha lagom mycket av båda.
Att vi har vunnit så pass mycket de senaste åren, både nationellt och internationellt, är smått osannolikt sett till förutsättningarna som klubben hade före Contes första scudetto. Nu är vi äntligen etablerade i Europatoppen igen och räknas återkommande som en av de främsta kandidaterna till att vinna CL. Jag säger inte att vi ska nöja oss med halvdana insatser bara för att vi gjort en heroisk resa, aldrig. Jag ber bara om lite perspektiv innan vi ifrågasätter ett coachingprojekt som enligt mig fortfarande är under utveckling mot något ännu bättre.
Avanti Allegri, avanti Bianconeri - Fino alla fine!
