En gentleman tar farväl
Tack för allt, capitano

En gentleman tar farväl

Månader har passerat, veckor har flugit förbi, och om tio dagar är vi framme vid den dagen som kändes så avlägsen, så långt borta. Det kan bli en glädjens dag, en underbar afton då tårar av lycka strömmar nerför våra kinder. En kväll då svartvita hjärtan brinner mer än någonsin förr, och scudetton äntligen hittar vägen hem till Turin. Men det kommer ändå finnas en bitter eftersmak.

En sann gentleman lämnar aldrig sin dam”. Jag kan ha läst det citatet ett tiotusental gånger under de senaste åren. Och det lämnar mig aldrig oberörd. Det är ett citat laddat med så mycket känslor, så mycket kärlek. Det är den vackraste av alla kärleksförklaringar som ägt rum i fotbollens historia, och den är signerad vår kapten, vår bandiera - Alessandro Del Piero.

Det var inte lätt att hålla humöret uppe när Juventus åkte ner i Serie B. Ändå var han en av få som mäktade med att göra det. Samma man som tidigare hade sänkt storklubbar och som nyss vunnit VM-guld för Italien, kämpade nu nere i Serie B för sin älskade dam. Han visade det hjärta klubben så innerligt behövde i dessa tider. Han var det ansikte utåt som höll Juventus fana uppe, och han var den som gav supportrarna den strimma av hopp vi behövde för att tro på en ljusare framtid.

Och nu äntligen står vi här. Tillbaka där vi hör hemma efter sex års frånvaro. Till stor del tack vare just denna man, denna underbara kapten. Ändå så är han på väg bort. På väg att lämna, eller bli lämnad, av den dam som han har betjänat så lojalt och kärleksfullt. För oss supportrar är det sinnessjukt, rent idiotiskt. Hur kan man svika den som har gett oss så mycket? Hur kan man släppa en ikon som har varit med och räddat oss från undergången? Vem vet, det kanske är ödet, det kanske var menat att sluta så här.

Kanske var det som bestämt att den svartvita kaptenen skulle bränna in sitt namn i historieböckerna när han följde med ner i Serie B. Kanske var det meningen att han skulle vara med under denna tuffa tid, visa oss vägen tillbaka, dra sin dam ut ur gropen hon fallit ner i. Och det kanske även var meningen att Alessandro Del Piero, den levande legenden, skulle eskortera den gamla damen till sin forna plats, till toppen av Serie A. För att sedan lämna över till nya krafter, nya fanbärare, nya legender.

När Alessandro kom till Juve, kom han till en klubb som fått uppleva världsstjärnor som Boniperti, Scirea och Platini. Han axlade deras roll, blev en av dem, lyckades till och med överträffa deras storhet. På samma sätt kan det komma nya legender. Nya spelare att dyrka och avguda. Jag törs dock påstå att Alex Del Piero är ett unikum. Någon som honom kommer vi aldrig mer få se. Inte med den storheten, inte en chans. Men till och med Del Piero vill att tröja nummer 10 ska leva vidare, för framtidens fanbärare, framtidens kaptener.

Det Alessandro Del Piero har gjort för sin klubb är oslagbart. Han har burit Juventus på sina axlar genom de tuffaste tiderna i klubbens historia. Med ett leende på läpparna har han frälst oss supportrar och gett oss den tröst, det hopp vi har levt på under denna jobbiga tid. Han har varit den som upprätthållit Lo stile Juve i stunder då den gamla damen inte har gått att känna igen. Det är han och ingen annan som har lett klubben tillbaka till sin forna plats, och snart kommer han att sätta punkt för kapitlet ”Il Pinturicchio” i de juventinska historieböckerna.

Alessandro Del Piero var mannen som aldrig skulle bli gammal. Kaptenen som skulle stanna för alltid. Sagan som aldrig skulle ta slut. Men ingenting varar för evigt. Ingenting. Det enda vi kan göra är att skatta oss lyckliga. Lyckliga över att få ha upplevt Alessandro Del Piero, över att få ha varit med under den period som i framtiden kommer att betraktas som den viktigaste eran i klubbens historia. Del Pieros era.

Om tio dagar kommer Il Capitano att beträda Juventus Stadiums gräs för sista gången i en tävlingsmatch. Troligtvis får han även lyfta sin sista scudetto i den svartvita tröjan. Eller så får han inte det, framtiden är oviss. Men en sak är säker. Vare sig Juventus vinner ligan eller inte, vare sig Del Piero får lyfta scudetton eller inte, så kommer han att lämna Juventus Stadium till lagkamraternas hyllningar, till publikens stående ovationer, och till tv-tittarnas sorgsna tårar. Och från Curva Scirea kommer sången att eka ut i Turin-natten. "C'è solo un capitano". För det finns bara en kapten. Det finns bara en Alessandro Del Piero.

Grazie Alex, ti amo capitano!

Arash Moosavian@arashmoosavian2012-05-03 19:00:00
Author

Fler artiklar om Juventus

Spelarbetyg efter Juventus 2-2 Venezia: Det här är pinsamt
Inför Venezia-Juventus: Imorgon är en ny dag på jobbet där gamla meriter inte spelar någon roll
Redaktionen söker nya skribenter