En kör av omättade munnar
Here we go again...
Vissa människor blir aldrig nöjda. De kan äta en magnifik sjurättersmiddag och ändå gå hem griniga för att den dekonstruerade hjortronpajen var “lite för syrlig”. De kan få Higuain, Pjanic, Alves, Benatia, Cuadrado, Lemina och Pjaca under samma transferfönster och ändå tjura som en bortskämd fyraåring för att ledningen”inte fixade en stjärna till mittfältet”.
Till alla er som är besvikna över årets mercato: Håll käften och ät.
Ni förstör fotbollen för er själva. Att alltid utgå från ett drömscenario och se allt annat som ett nederlag är det bästa sättet att göra sig själv besviken. Jag vill vara ihop med Beyoncé men det innebär inte att jag jämför alla jag träffar med henne. Det vore idiotiskt. Alla kan inte få allt de vill ha hela tiden. Det finns bara en James Rodriguez och han spelar fortfarande i Real Madrid. Varför? För att Real Madrid också vill ha honom.
Marotta pratar ofta om att han och kollegorna letar efter möjligheter på marknaden. Kan en klubb gå med på att sälja en spelare, vill spelaren i fråga lämna och vill han i så fall dra på sig Juventus svartvita ränder istället? Om svaret på alla frågor är “ja” har vi en möjlighet. Om ett eller flera av svaren är istället är “nej” har vi inte det. För mig är det självklart att ledningen har försökt värva ytterligare en centralmittfältare som höjer kvalitén på truppen. Att vi inte fick någon beror på att vi inte hade någon möjlighet att få det. Svårare än så är det inte.
Så snälla svartvita systrar och bröder, sitt ner i båten. Ert gnäll ger mig kväljningar i ljuset av våra ligakonkurrenters trupplistor. Milanistas har rätt att klaga, vi borde snarare dansa till jobbet. Till och med på måndagar. “Men Champions då?!”, vrålar någon i ursinne, “Kolla Bayerns trupp!”. Ja ni, om Inter kan starta med Pandev i finalen och ändå vinna ska vår nuvarande trupp räcka gott och väl. Måtte bara Higuain behålla kylan även utanför stövellandet.
Om man är stark måste man vara snäll. Och det börjar bli hög tid för juventini runt om i världen att se oss själva i spegeln och fråga “Är det verkligen så synd om mig bara för att Beyoncé fortfarande är gift med Jay Z?”.
