Ett minne av Klas Ingesson
16 maj 1999 var en mörk dag för alla blucerchiato hjärtan. Den näst sista omgången spelades och Sampdoria behövde desperat en seger för att hänga kvar i Serie A. Det skulle bli längsta 90 minuterna i mitt liv.
12-års dagen för Sampdorias tyngsta dag i historien närmar sig. Dagen då Klas Ingesson bestämde sig att krossa alla blucerchiato hjärtan genom att skjuta Samp ner till Serie B. Det avgörande målet kom (som att det inte vore hjärtskärande nog) på en felaktigt dömd straff i den fjärde tilläggsminuten. Men Sampdoria hade inte ödet i egna händer. Man behövde även hjälp från Udinese som tog emot Perugia på hemmaplan. Den hjälpen fick vi aldrig och Sampdoria blev med en omgång kvar redan nedflyttningsklara.
Denna säsong påminner på många sätt om 1999. För att förstå hela sammanhanget och hur osannolikt det är med Sampdoria i Serie B bör betonas att man under 1990-talet var en av Italiens absolut starkaste lag och väl etablerade i Europa. Stora namn kom och gick men det var egentligen aldrig någon som kunde ana att Sampdoria skulle åka ner. Men framåt slutet av 1990-talet hade flera av dom stora namnen lämnat Sampdoria, spelare som aldrig egentligen ersattes. Dessutom hade man inför säsongen 1998/1999 anställt en orutinerad och högst ifrågasatt tränare. Luciano Spalletti må vara en stor tränare idag men när han kom till Genua från Empoli skulle han för första gången träna ett lag med högre ambitioner än att klara kontraktet. Jag minns hur han så småningom ersattes av en ung David Platt (som aldrig tränat något lag) som i sin tur ersattes av Giorgio Veneri. Så tänker jag på årets val av tränare Domenico Di Carlo och Alberto Cavasin.
2003 var vi tillbaka efter fyra tunga säsonger i Serie B. Som nykomlingar grep vi en UEFA cup plats och säsongen därpå var Sampdoria en poäng att nå den eftertraktade fjärdeplatsen. Den platsen knep ironisk nog Udinese till slut. Samma Udinese som hade sin del i att vi blev nedflyttade 1999. Och vem minns inte avundsjukan och all missunnande från våra rivaler när Antonio Cassano kom 2007? Peter Pan kom som en en skänk från klar himmel som fick oss alla att drömma och tro på det omöjliga igen. 1999 var ett minne som aldrig fick återupprepas.
Men så är vi där igen. Efter söndagens tunga förlust mot Genoa är gapet upp till Lecce två poäng och Sampdoria har överlåtit sitt öde till andra ännu en gång. Två poäng upp med två omgångar kvar. Identisk situation som den 1999 alltså. Sampdoria har Palermo (hemma) och Roma borta kvar att möta, Lecce möter Bari (borta) för att avsluta hemma mot Lazio. Jag tror stenhårt på att våra bröder Bari kommer göra allt för att hjälpa oss (till skillnad från Udinese 1999 och Napoli i söndags). Bari är en av få klubbar i Serie A som kör sitt eget race och inte ”slappnar av” bara för att man har inget kvar att spela om. Sedan får vi även hoppas att Lazio fortfarande har Champions League platsen inom räckhåll inför den sista omgången. Hur roligt hade inte det varit om vi i den sista omgången hjälpte Lazio snuva Roma på Champions Legaue och Lazio samtidigt hjälpte oss hänga kvar i Serie A?
Men faktum kvarstår att vi själva måste vinna minst en av våra återstående två matcher, om inte bägge. Jag väljer att vara optimistisk och tror att vi kan göra det även om jag är förberedd för det värsta. Som supporter kan man inte göra annat än stötta laget även i dom svåraste stunderna. Just på den fronten har vi blucerciatis alltid varit grymt exemplariska.
Oavsett hur det hela slutar hoppas jag innerligt på fortsatt stark stöd för Sampdoria i Sverige. Historien har lärt oss att det är tunn tråd mellan lycka och sorg. Det är blytungt nu och ser hopplöst ut men samtidigt får vi inte glömma att ingenting varar för evigt.
