En ny era - en ny tid
Juventus har klivit in i en era och en ny tid. Här byts klubbmärken och tröjdesign, här byts typen av tränare man anställer. Är det då fortfarande samma klubb jag förälskade mig i?
Vilket fotbollslag man håller på är en del av vem man är. Anledningen till att man håller på ett visst lag beror på att man någonstans i klubbens identitet fann sig själv. När det laget man identifierar sig med vinner och förlorar blir det personligt. Det blir personligt eftersom att de elva som springer ute på planen i slutändan representerar en själv.
Men vad händer när det man identifierade sig med i klubben ändras. Jag är från Malmö och håller på Juventus och Malmö FF. De två klubbar som både historiskt och här och nu är de mest framgångsrika lagen i sina respektive land. För den som håller på ett lag som till exempel Hammarby eller Roma kan det vara oförståeligt att någon sympatiserar med det bästa laget i en serie. För dem är det viktigt att känna sig underlägsna, att man inte är störst bäst och vackrast och att det finns något fint i att man slår underifrån. För den som håller på en klubb som FC Barcelona i sin tur är det viktigt hur spelet ser ut och att det viktigaste inte är att vinna utan att man är trogen mot spelidén. Som Juventus supporter så är inte det viktigaste att vinna, utan det enda som räknas.
Olika syn på sig själv och på livet gör att man dras till olika sorters klubbar. För mig är en stor del av min identifikation med Juventus knuten till just synen på vinnande. Men vad händer med mig och min kärlek till klubben om det viktigaste inte längre är de sportsliga framgångarna på planen utan det kanske blir viktigare att nå nya marknader och fans och spela roligare fotboll. Om man ändrar identiteten på en klubb är det då fortfarande samma klubb?
Jag ser djupt kritiskt på bytet av klubbmärket som gjordes 2017, men jag har lärt mig leva med det. Att man testar bredare ränder på tröjan rör mig inte så mycket förutom att jag tycker tröjorna är otroligt fula. Dock är dessa två val ett tecken på att fokus börja flyttas från planen och mot den kommersiella marknaden. Något som inte behöver vara dåligt då det kan generera mer pengar. Men det är viktigt att man inte tappar sin själ på vägen, gör man det kan man ha hur många jänkare som helst som går runt i basketlinnen med juve-emblem, men förlorar man sin identitet på vägen är det inget värt. Värvningen av Ronaldo kan ses både som en sportslig satsning och en kommersiell. Såklart fick vi in världens näst bästa spelare samtidigt går det inte att förneka fördelarna med Ronaldo på marknadsföring sidan. Dessa intressen behöver inte stå mot varandra men skulle de göra det, måste det sportsliga alltid gå först. Det är här jag tvekar, om Agnelli med en pistol mot huvudet tvingades välja mellan CL-titeln och alla Ronaldo, amerikanska och asiatiska fans så är jag inte säker på att han skulle valt rätt. Men jag hoppas han har fel.
Och så blev vi äntligen av med Allegri. Äntligen ska vi få se på lite kul fotboll. Jag tycker det är okej om vi kommer tvåa bara vi spelar roligare. Naturligtvis tycker inte en enda Juve supporter så. Men åsikten att vi spelar för tråkigt är en farlig åsikt. Den fanns i Malmö FF när Åge Hariede lämnat och Allan Kuhn misslyckats. In kom Magnus Persson spelade frejdig fotboll men presterade uselt i Europa. Folk började då förstå att det är roligare att vinna med inläggs fotboll än att förlora med passnings fotboll. Nu förstår jag också att Allegris kritiker främst ville byta ut honom för att vi skulle få in en tränare som kunde sätta ett ännu mer vinnande spel. Och jag håller med, det var tid för något nytt.
Att hans ersättare heter Sarri känns dock inte helt rätt i magen. Inte för att han tränat Napoli, tvärtom att vi tar våra konkurrenters bästa spelare och tränare ligger i vårt DNA. Men att anställa en tränare som inte har vunnit så mycket, haft problem att rotera och dessutom i Chelsea haft svårt att kontrollera världsstjärnor. Det känns också som en anställning där ledningens förhoppning är att man ska spela mer attraktiv fotboll. En tränare i Juventus ska alltid utses utifrån vem man tror kommer kunna vinna mest. Förhoppningsvis har jag fel. Kanske är det precis därför Sarri utsetts till tränare, för att man tror att han har störst chans att vinna CL-titeln. Jag hoppas innerligt att vår ledning som alltid ligger ett steg före alla andra har tagit det rätta beslutet. Hade vår sportsliga ansvarige hetat Beppe Marotta hade jag inte inte tvekat en sekund. Men utan mannen som gjorde oss till vinnare igen och som hela tiden fört klubben framåt är jag inte säker.
Det viktigaste i en en klubb är dess identitet. I Juventus innebär det att det bara är segrarna som räknas. Må Sarri leda oss mot nya segra i hemlandet och låt den 60 årige storrökaren leda oss genom himlens pärleportar ända till den finaste av pokaler. Men tillåt mig också att tvivla.
“Vincere non e importante e l'unica cosa” - Giampiero Boniperti
Fino Alla Fine!
Forza Juve!
Forza Sarrismo!
