En resa i fotbollens Neapel - Del I - Semifinal mot Siena
Tillsammans med fotograf Bobo Olsson fick jag chansen att för EuroBonus Traveler's räkning resa ned till Neapel under en vecka i mars för att söka efter den sanna relationen mellan stad, folk och fotboll. Vi plankade in på en match. Hade exklusiv tillgång till träningar, mötte spelare och ledare samt journalisterna som följer dem dagligen. Vi besökte farbröderna i skuggan av den gamla stadion och en av Italiens äldsta supporterföreningar i Napolis ära. Det här är vår - och deras - historia.
Det osynkroniserade tutandet från de hundratals stillastående bilarna framför oss är konstant. Den dova lukten från avgaserna blandas med den ljumna kvällsbrisen som sveper in över Neapel från medelhavets pulserade vågor. Från bilarna fastkilade i trafiken hänger det ljusblåa halsdukar och flaggor från de nervevade sidofönstren. Alla, liksom vi, är på väg mot samma slutmål. Neapels fotbollsarena, Stadio San Paolo, står och hägrar några kilometer bort.
Det är två timmar kvar tills semifinalen i den Italienska cupen mellan Napoli och Siena skall sparka igång. Nervositeten hos supportrarna som sitter fast i trafiken går inte att ta miste på. Det första orosmomentet, utöver själva matchen, är att hinna till arenan. För även om sträckan som återstår är kort och tiden är allt annat än knapp så ser det mörkt ut. ”Jag visste det, aj aj aj, inte alls bra.” åmar sig Arturo – vår chaufför. ”Den lokala motorvägen är alltid en chansning. Nu är vi fast här.”
Semifinalen är med 60 000 sålda biljetter helt utsåld och även fast biljetterna är numrerade med rader och stolsnummer så är det principen ”först till kvarn”, som gäller på San Paolo. Arturo slår på bilstereon. Den lokala radiokanalen, Radio Marte, är redan med direkt från arenan och supportrarnas sånger strömmar ur bilens högtalare. ”Det är så gott som fullsatt redan nu, flera timmar innan avspark”, lyder rapporten från San Paolo.
Runtomkring oss smäller händer, nävar och knogar i varenda bilratt inom räckhåll. Den inledande oron verkar övergått till en mer märkbar panik hos våra medtrafikanter.
Kön ringlar sig sakta, sakta framåt. Varje tryck Arturo gör på gaspedalen blir som en kamp med övriga bilister om vägbanans få lediga kvadratmetrar. På över en timme rör vi oss knappa kilometern. Vid nästa avfart väljer Arturo att göra ännu en chansning. ”Vi tar vägen genom centrum, via smågator och tunnlar. Det är en omväg, men just nu vår enda chans”
Den breda men överfyllda motorvägen byts ut mot små vägar och i vissa fall minimala kullerstensgränder. När en mötande bil kommer emot oss känns det fullkomligt hopplöst. På något sätt lyckas Arturo och den lilla gröna Fiat Punton samsas om den några få meter breda gatan.
Från radion fortsätter rapporterna att strömma in i bilen. ”Det här är Napolis första chans att gå till en final och vinna något på nästan tjugo år. Hela staden har slutit upp, folket vill detta mer än någonting annat och det märks ikväll!”
Arturo förklarar att vi måste passera igenom något han hastigt beskriver som två gallerior. I själva verket är det tunnlar som går under bergen som separerar kvarteret där arenan ligger, Fuorigrotta, från de mer centrala kvarteren av Neapel.
Chansningen verkar gå hem när vi relativit problemfritt glider igenom den första av de två ”galleriorna”. Utanför den lilla bilen vi färdas i susar det förbi mopeder och vespor som om dem vore skjutna ur en armékanon. De blåvita halsdukarna och flaggorna smattrar högljutt i luften av den höga farten.
Klockan står på tjugo i nio när vi sladdar in vid Piazzale Tecchio, torgytan framför Stadio San Paolo, som kvällen till ära förvandlats till en hektisk marknadsplats. Här säljs allt från inofficiella supporterprylar som halsdukar, flaggor och tröjor – till Caffé Borghetti, likör gjord på espressokaffe, i pyttesmå plastbehållare.
Det är bara fem minuter kvar till avspark men överallt omkring oss väller det ut folk från bilar.
Vi hinner inte ens kalibrera våra intryckssensorer innan ett massivt vrål väller ut ur San Paolos nakna stålstruktur. Att möta ljudet bestående av tiotusentals röster i samstämma är som att gå rakt in i en vägg. Helt överväldigande. Det är dags att skynda sig, spelarna är på väg in på planen.
Bara ett litet problem. Vi har inga biljetter. För en billig peng "köper" vi två redan använda plåtar av grabbarna som står och säljer Caffé Borghetti framför Curva A. På min står det åtminstone Curva A som sektion, dock så saknas halva biljetten som är i uselt skick. Kompanjon och fotograf Olssons biljett är i bättre form men på den står det klart och tydligt "Distinti" - långsidan. Vi kollar på varandra en kort stund och löper mot den lilla kö som står utanför den enorma curvan.
Passagen genom biljettkontrollen går fort, utan att ens titta på biljetten river vakten av det vänstra hörnet och lotsar oss vidare till vändkorsen där biljetten skall skannas. Vi kommer in på den nedre sektionen av kortsidan som kallas för Curva A.
Ovanför oss står en stor del av de organiserade Napoli-supportrarna. Enorma flaggor vajar i luften och varje specifik supportergrupp har sin egen banderoll fäst vid den cirkulära betongramen som går runt hela arenan och avskiljer det nedre etaget från det övre. Hela sektionen, som rymmer drygt 12 000 personer, sjunger på kommando av supporterledarna som dirigerar folkmassan med hjälp av vita megafoner.
Till vänster om oss står det en grupp på drygt tvåhundra personer och viftar med svartvita flaggor. Det är Sienafansen som rest hela vägen från Toscana. Över dem hänger ett tjockt nät av flätat stål som skydd mot att diverse saker skall kastas på dem. På San Paolo kallas det kort och gott för ”buren”.
Det tar lite drygt elva minuter för Napoli att ta ledningen. En frispark mot Sienas straffområde styrs via en av deras egna spelare in i mål. De över 60 000 åskådarna hoppar, skriker och kramas i ett glädjerus som bara kan beskrivas som infernaliskt. Ljudnivån och det okontrollerbara hoppandet från fansen får betongen under våra fötter att gunga. Delar av läktaren mitt emot oss – Curva B – lyser upp i ett intensivt och vackert rött sken då supportrarna tänder bengaliska eldar för att fira målet.
Tjugo minuter senare kommer Napolis andra mål. Efter en misslyckad frispark av Siena lyckas Napoli blixtsnabbt kontra in 2-0.
Målskytt är Edinson Cavani. Uruguayanen kom till klubben säsongen 2010/2011 och har sedan dess öst in mål efter mål. Speakern på arenan tar ton, ”EDINSON ”, skriker han ut i högtalarsystemet. ”CAVANI ”, svarar hela arenan i ögonblicket direkt efter. Samma procedur upprepas sju gånger. Först speakern, sedan hela arenan. För varje gång, lite högre, lite tydligare. Den massiva ljudbilden som kommer från varenda strupe på San Paolos läktare är så mäktig och kraftfull att det till och med ekar på gatorna mellan husen utanför arenan.
När domaren efter fyrtiofem minuter blåser för halvtid, så sätter sig hela sektionen – som under matchens gång stått ovanpå de solblekta plaststolarna. Vi gör likadant. Bredvid oss sitter en äldre dam vid namn Carolina Luciano och knaprar på några nötter. Hon har tonade glasögon, krulligt vitt hår och talar grov Napolitansk dialekt.
Carolina Luciano med familj. Foto: Bobo Olsson
”Jag är sjuttioett år gammal nu och detta är första gången jag ser en match på plats. Jag ville gå hit när Maradona spelade men det fanns aldrig några biljetter och med tiden har det blivit för dyrt”, förklarar Carolina samtidigt som hon yvigt gnider pekfingret mot tummen för att förtydliga vad som hållit henne borta från San Paolo alla dessa år – pengarna.
En månad tidigare hade Napoli tagit emot engelska Chelsea i åttondelsfinalen av Champions League. Då kostade en matchbiljett på kortsidan 30 euro och på långsidan från 100 euro och uppåt. Det skapade ihärdiga debatter och nästintill en folkstorm då stora delar av befolkningen redan har det kämpigt ekonomiskt. Ikväll till semifinalen i cupen kostar samma biljett på samma sektion betydligt mindre. Från fem euro för kortsidorna och tio för långsidorna.
”Nu när klubbens president, till kvällens match sänkte priserna kunde vi äntligen gå på en match tillsammans – hela familjen”, fortsätter Carolina och lyser upp som en sol bakom de stora och tjocka glasögonen.
Carolina hinner inte prata klart förens det återigen är dags för alla att resa sig upp och ställa sig ovan på de små stolarna.
Napoli bevakar sin ledning. När det återstår tio minuter av matchen bryter plötsligt hela arenan ut i en sång som ackompanjeras av ett konstant hoppande. ”Den som inte hoppar håller på Juventus”, lyder sången. Publiken verkar nu vara helt säkra. Platsen i finalen är klar, den skall spelas i huvudstaden Rom och för motståndet står just Juventus från Turin.
För Napolitanarna är matcherna mot Juventus alltid årets viktigaste. Prestigen är enorm. Symboliken lika så. Det rika Norditalien där Juventus är flaggskeppet mot Napoli som representant för den fattiga södern. I Neapelbornas ögon är varje match mot Juventus en chans att ta revansch och förtjäna sin upprättelse. En möjlighet att med hela nationen som vittne göra upp lag mot lag, stad mot stad och supportrar mot supportrar.
Efter matchen fylls området kring stadion av tiotusentals supportrar som snabbt försöker ta sig därifrån, samtidigt som dem sjunger och viftar med sina halsdukar. Det ekar högljutt mellan husen kring Piazzale Tecchio, ”Alla till Rom, ja vi ska alla till Rom”, sjunger dem samtidigt som de klappar i takt med handflatorna. Supportrarna har bestämt sig. Hela staden ska följa med sitt lag till huvudstaden för att stödja sitt Napoli i finalen.
Det enda som hörs när vi lämnar området kring Stadio San Paolo, på väg mot Neapels vackra strandpromenad vid medelhavet, är de tusentals och åter tusentals mopeder som åker i alla riktningar omkring oss. Den där säregna lukten från avgaser och havet återkommer igen.
Tutandet har sedan länge börjat...
Fortsättning i del II
