En resa i fotbollens Neapel - Del II - Kärlek och tårar i skuggan av den gamla arenan
Vy över Centro Storico från Vomeros höga kullar. Foto Bobo Olsson

En resa i fotbollens Neapel - Del II - Kärlek och tårar i skuggan av den gamla arenan

Tillsammans med fotograf Bobo Olsson fick jag chansen att för EuroBonus Traveler's räkning resa ned till Neapel under en vecka i mars för att söka efter den sanna relationen mellan stad, folk och fotboll. Vi plankade in på en match. Hade exklusiv tillgång till träningar, mötte spelare och ledare samt journalisterna som följer dem dagligen. Vi besökte farbröderna i skuggan av den gamla stadion och en av Italiens äldsta supporterföreningar i Napolis ära. Det här är vår - och deras - historia.

Det går inte att förneka beskrivningen av Neapel som en annorlunda stad. En stad konstruerad på en grund av känslor, intuitioner och passion snarare än logik och eftertänksamhet. Det kan vid första anblick verka kaosartat och oorganiserat. Nästan kännas övermäktigt. Det är precis då man skall stanna till. Läsa mellan raderna och se igenom den egna fasaden av fördomar. För där bakom väntar Neapel vacker och intensiv med öppna armar, redo att dela med sig av sin verkliga skönhet.
Mellan vulkanen Vesuvius grönskande sluttningar och medelhavets svallande vågor breder Neapel ut sig som en enorm labyrint av smala gator, tvättlinor och tätt placerade byggnader.

Står man uppe på berget vid den gamla medeltidsfästningen, Castel Sant’Elmo, och blickar ut över Neapel liknar hela stadsbilden en mosaiktavla där gränserna mellan färger och mönster, byggstenar, linjer och höjder smält samman till den vackraste av tänkbara vyer.

Nere på Neapels gator och torg pågår det vardagliga livet. Folk är ständigt i rörelse, varorna från de små butikerna väller ut på trottoarer och gator. Råvarorna är färska och kommer från den bördiga och vulkaniska jorden som omsluter staden och dess periferi. Grönsaker, frukt, kött och pasta. Tillsammans med havet som förser staden med fisk, musslor och andra skaldjur utgör jordbruket och den medföljande handeln stommen i Neapels ekonomi. Neapel är en modern mångmiljonstad som fortfarande lutar sig mot det gamla sättet att handla och leva.


Fiskförsäljning på gatan i Centro Storico Foto: Bobo Olsson

De stora livmedelskedjorna och de integrerade varuhusen finns närvarande men har ännu inte tagit över. Här känner folk fortfarande sin kötthandlare, pastagubbe eller fiskfarbror. Relationen till handlaren är minst lika viktigt som råvaran i sig.

Neapel är ingen rik stad. Åtminstone inte på pengar. Däri ligger också mycket av dess styrka. Konsten att anpassa sig, att överleva och att övervinna oddsen är det som gjort Neapel till den unika plats det faktiskt är. Ett vanligt uttryck som används av Neapels egen befolkning är ”Här har ingen någonsin dött av svält”, det kan låta uppseendeväckande, till och med arrogant. Men den underliggande betydelsen är lika vacker som den är viktig och sann.

Folket i Neapel har genom alla tider hjälpt varandra, de har i svåra tider alltid delat med sig till behövande. Avsaknaden av statliga skyddsnät, blandat med känsla av att ständigt vara övergivna av myndigheterna har gjort att Napolitanarna med tiden hittat sina egna lösningar. I många skrivbordslådor hos småhandlare runt om i hela staden ligger det drivor med anteckningsböcker. På de vita pappersarken står det skrivet, kolumn efter kolumn, med familjenamn, under namnen vad dem har handlat och hur mycket dem är skyldiga.

Det är krediter som handlarna ger ut till familjer som just nu kanske inte har råd att betala för maten. Varor som lånas ut utan något krav på ränta eller någon övrig kompensation annat än att betala för dem när möjligheten finns. Ett skyddsnät skapat av solidaritet och gemenskapen befolkningen emellan, som är så karakteristisk för just Neapel.

Hela den Napolitanska livsstilen är uppbyggd på gemenskapen och relationen till dem du har omkring dig. Det är här fotbollen har spelat en avgörande roll. Det som skiljer Neapel från de andra storstäderna i Italien – Rom, Milano och Turin är att dessa städer, vardera, har två stora lag. I Neapel sluter hela befolkningen upp bakom sitt enda lag, SSC Napoli. I Rom, Milano och Turin delar fotbollen istället staden i två läger. Här i Neapel skapar fotbollen en gemensam strävan och en kollektiv önskan att nå samma mål.
Vart du än vandrar är husväggar och murar prydda med graffitti i Napolis ära. Varje kvarter har sina egna speciella målningar, som berättar just deras speciella historia och relation till Napoli. I nästan varenda liten butik hänger det någon tavla, affisch, halsduk eller flagga med Napolis emblem synligt.

Barnen och ungdomarna som spelar fotboll på gatan, sicksackandes mellan bilar och folkmassor, är klädda i Napolis ljusblåa tröjor. De jagar bollen utan någon som helst hänsyn till trafiken som oroväckande passerar förbi dem bara några få steg bort.

Neapelborna andas och lever öppet med sin fotboll och kärleken till Napoli. Det emotionella bandet till laget är så starkt att det ofta är Napolis prestationer på fotbollsplanen som dikterar det allmänna humöret i staden. Befolkningens tro på en bättre framtid, allmänna lycka och ekonomiska situation är direkt kopplat till hur det går för Napoli.

Società Sportiva Calcio Napoli grundades år 1926. Laget fick omedelbart en plats i Serie A – den Italienska högsta ligan. Från den första stunden Napoli klev ut på Stadio Arenaccia – arenan de fick låna av den Italienska armén – var publiken som frälst. Stadion inrymde bara tretusen åskådare, alldeles för få för det växande Napolitanska fotbollsintresset. Napoli flyttade år 1934 till Stadio Collana i kvarteret Vomero som ligger på bergen som omringar Neapels äldre kvarter. Här kunde uppemot 30 000 fotbollshungriga Napolitanare ta plats.

Arenan finns kvar än idag och fungerar som en samlingspunkt för idrotten i Neapel. Runt om den gamla arenan är det fullt med folk. Fasaden är sliten och överöst med klotter. Det märks att underhållet är eftersatt.

Vid ett massivt träbord med tillhörande bänkar står Antonio Albanese och tittar på när några herrar är mitt upp i ett parti av Scopa. Ett klassiskt Napolitanskt kortspel som egentligen består till nittionio procent av tur, men där den där sista procenten, i slutändan alltid verkar vara avgörande.

Antonio är 74 år och pensionerad industritekniker. Tillsammans med sina vänner besöker han nästan varje dag parken utanför den gamla arenan för att spela kort, prata om gamla minnen och framför allt – diskutera fotboll.

”Jag minns den första Napoli-matchen jag såg, det var just här bakom på Stadio Collana”, berättar Antonio ”Napoli vann mot Bologna och efter matchen så stormades planen. Stjärnan då var svensk, Hasse Jeppson. När han värvades så hade den största tidningen här i staden – Il Mattino – ”Nu faller Neapels bank”, som löpsedel. Så dyr var han”, fortsätter Antonio och skrattar medan han med ena ögat håller koll på kortspelet.

Med Jeppson i laget var det första gången som Napoli på allvar var med och utmanade de mäktiga lagen från norra Italien. Neapel hade drabbats hårt av de allierades flygbombningar under det andra världskriget. Återuppbyggnaden av staden kantades av problem och drog ut på tiden. Befolkningen var i en extremt ansträngd ekonomisk situation och det allmänna humöret låg på botten av Neapelbukten.

Jag var bara en liten grabb, men när Napoli var med och kämpade om topplaceringar, till och med om att vinna, hände något. Det var som att hela staden förändrades över en natt. Folket var gladare. Min pappa älskade fotboll. Härliga tider.”, minns Antonio

Det hela kulminerade när vi vann den Italienska cupen för första gången. Det var 1962, vi hade precis tagit oss upp från Serie B. Napoli hade egentligen inget bra lag. Vi såg segern som ett mirakel. Festen efteråt var fantastisk”, säger Antonio och ler. ”Men några år därefter var det tufft”, fortsätter han.

Den första cupvinsten efterföljdes av några tunga år.  Vändningen kom i och med en framgångsrik period som började i slutet på 60-talet och fortsatte halvvägs in på 70-talet. Under dessa säsonger hotade Napoli på allvar om att vinna ligaguldet.

Den stora övergången som verkligen tände den Napolitanska publiken var Giuseppe ”Beppe” Savoldi som värvades från Bologna. Savoldi var en av de största stjärnorna inom den Italienska fotbollen och en mycket giftig anfallare.

Med Savoldi i laget var Napoli nära att vinna ligaguldet men man nådde aldrig riktigt hela vägen fram. Inter och Juventus dominerade den Italienska fotbollen och ännu en gång blev Neapel, Napoli och hela södra Italien utan en ligatitel.

Antonio Albaneses relation till Napoli och fotbollen är något utöver det vanliga. Även för att vara i Neapel. ”Jag älskar Napoli mer än det mesta i livet”, säger Antonio nu med lugnare röst och ett tydligt skimmer av allvar i blicken.

Jag har inte varit på en match på över trettio år. Förut jobbade jag måndag till lördag, hela dagarna. Det enda jag ville göra på helgerna var att se mitt Napoli. Jag hade fru och två små söner. Dem hamnade allt för ofta i skymundan.”, Antonio tar en paus och fortsätter. Korten på bordet är inte längre intressanta.

En söndag morgon så hade min fru förberett mat åt mig, jag var redan sen till arenan fast klockan bara var elva och matchen började klockan tre. Jag lyfte upp vår son, Giuseppe, som var två år och satte honom på diskbänken. Jag var stressad och nervös över matchen. När min fru ropar från ett annat rum så går jag dit, och tankspridd som jag var så glömmer jag min son på diskbänken. Han ramlar med huvudet rakt ner i stengolvet.”, Antonio suckar djupt och tittar upp mot himlen.

Han var nära att dö, Giuseppe. Efter två veckor på sjukhus fick han komma hem. Jag tackar de övre makterna än idag. Jag kom aldrig iväg till arenan och bestämde mig för att aldrig se en match på plats igen. Man riskerar inte familjen, det fick bli mitt straff och mitt sätt att visa tacksamhet för att Giuseppe klarade sig.”

Trots den traumatiska upplevelsen så var det omöjligt för Antonio att inte föra vidare sitt supporterskap till Giuseppe.
Han följde Napoli och Maradona vart dem än reste. Runtom hela Italien och Europa, inte förens Maradona lämnade Napoli lugnade han ner sig och stadgade sig.”, säger Antonio stolt.

En torsdag i juli 1984 stod det över 80 000 entusiastiska supportrar på Stadio San Paolos betongläktare. Medan den korte och smått knubbige, Diego Armando Maradona, förtjust trixade runt med fotbollen ett par minuter i mittcirkeln av planen till den enorma publikens nästan maniska glädje, stod en hel värld och tittade på – förundrad och förbryllad.

Aldrig tidigare hade så många supportrar samlats för att bevittna en spelarpresentation. Maradona värvades från den spanska storklubben FC Barcelona och var då den dyraste övergången någonsin. En värvning som direkt lade beslag på Napolitanarnas innersta drömmar.

Om du frågar valfri person, äldre än fyrtio år, på gatan i Neapel när livet i staden var minst problematiskt så kommer dem alla att svara den andra hälften av åttiotalet. Maradona skulle från dagen han klev in och jonglerade med bollen framför sin nya hemmapublik stanna i Napoli under sju framgångsrika år.

Under dessa år gav han Neapel och hela södra Italien sina två första – och än idag – enda ligaguld. Han gav Napolitanarna en prestigefylld Uefacup-titel. Han gav dem segrar över Juventus, Milan och Inter. Men kanske viktigast av allt gav han Napolitanarna en tro på sig själva och deras förmåga att som folk lyckas.

Maradonas insats för Napoli och Neapel kommer aldrig att glömmas bort. För många invånare ses han än idag som ett helgon och han dyrkas som en gud. Tröjnummer 10, som var Maradonas, är än idag pensionerat för att hylla Diegos insatser för Napoli som klubb och Neapel som stad.

För Antonios son, Giuseppe, kommer Diego Maradona alltid att vara det största som hänt Neapel.
Han döpte sin förstfödde son till Diego, inte Antonio, efter mig, som traditionen säger. Men han gottgjorde mig med sin andra son” berättar Antonio med ett leende samtidigt som han vänder sig om och tar plats vid bordet, det är hans tur att spela kort nu.

Skuggan från den gamla arenan stäcker sig precis så långt att Antonio och hans vänner slipper den värsta värmen från vårsolen.
Spår från Maradonas tid i Napoli finns över hela staden. Utanför den klassiska kaffebaren Bar Nilo, mitt i Centro Storico, den äldsta delen av Neapel, hänger ett litet monument tillägnat Maradona. Bakom en tunn glasruta kan man urskilja några hårstrån ackompanjerade av texten:
”Miraklets hårstrå från Diego Armando Maradona – det heliga året 1987”


Heligt hårstrå från Diego Armando Maradona Foto: Bobo Olsson

Det var i Centro Storico, bland trånga gränder, fiskhandlare och små torg som den största och galnaste guldfesten Italien någonsin skådat ägde rum.
När Napoli med Maradona i spetsen vann sitt första ligaguld 1987 så skrev någon en text på den höga muren som omsluter Neapels enorma kyrkogård. ”Ni vet inte vad ni går miste om”, prydde muren med stora svarta bokstäver. Budskapet gick inte att ta miste på.

Många menar att det är precis så som det skrevs på den där kyrkogårdsmuren. Var man inte här och upplevde festen på plats så kan man aldrig riktigt förstå. Det var flera dagar av konstant fyrverkeri. Vartenda hörn av staden var prydd med blåa flaggor, banderoller och tyger. Folk sjöng och dansade på gatorna. Hela orkestrar åkte runt på lastbilsflak och spelade musik.

Antonio minns festen efter det första ligaguldet som om det vore igår.
Hela staden var klädd i blått. Vi hade gått runt i cirklar en hel vecka. Det var den längsta väntat i mitt liv. Önskan att vinna bland folket i staden var så stor att många blev helt skräckslagna. De var så rädda att titeln skulle slarvas bort att dem blev apatiska. Aldrig någonsin har vidskepligheten här i staden varit större. Urladdningen när det stod klart att vi hade vunnit var helt enkelt fenomenal

I Neapel betydde den där första ligatiteln att allas problem och bekymmer för några dagar upplöstes. För Napolitanarna hade deras högsta dröm gått i uppfyllelse.
Det blev ytterligare ett ligaguld med Maradona, säsongen 89/90.

Det var som att festen från det första guldet bara tog vid där den hade slutat. Det andra guldet var nästan ännu härligare.”, säger Antonio och forsätter direkt ”Kanske för att vi innerst inne kände på oss att eran med Maradona var på väg att ta slut. Vi firade som om det inte fanns någon morgondag.”

Magkänslan Antonio och de hundratusentals som firade på Neapels gator hade skulle visa sig stämma...

Fortsättning i del III...

Antonio Abizzo2012-06-07 07:00:00
Author

Fler artiklar om Napoli