En sammanfattning av AS Romas säsong 2022/2023 (Del 5)
Under lång tid innan Mourinho och hans entourage anlände till Rom ”rättade vi in oss i ledet” och sparkade mest i gruset och var frustrerade på vårar kamrar över uppenbara justitiemord mot oss, AS Roma. De flesta av oss Romanisti drömde om något annat, någon som vågade sätta sig upp mot etablissemanget och som inte fann sig i att allt som oftast tvingas acceptera att bli omsprungna på mållinjen i tabellen. Det finns nog inget annat lag i Serie A som har fler andraplatser ( 9 st ) än vi sedan 2001 och det har berott på tveksamheter från matchledare, men också till viss del att vi saknat tillräckligt många vinnarskallar i våra dåvarande trupper. Nu har vi dock fått in en tränare som aldrig tagit någon skit, inte tar någon skit eller någonsin kommer att ta någon skit. José Mourinho är en vattendelare för många, så även för oss Romanisti. De flesta i Rom verkar gilla honom om man ser till publiksiffrorna, alla matcher utsålda utom en och då pratar vi om 19 seriematcher, 7 EL-matcher någon i Coppa Italia. Precis som i alla andra klubbar Mourinho har varit i så har det blivit bra drag under galoscherna, d.v.s. ett herrans liv. Egna spelare blir kritiserade offentligt, domslut och domare blir kritiserade offentligt och hela förbundsorganisationer blir kritiserade offentligt, allt i en salig pytt-i-panna-blandning. Samtidigt som det blir tröttsamt ibland känns det faktiskt skönt att någon äntligen står upp mot orättvisorna som pågått under årtionden. Vi har tre (3) scudetto på nittiosju (97) säsonger i Serie A och man kan ju faktiskt undra varför det är så få. Domarna försökte under säsongen trycka ner och få Mourinho att vika hädan genom att avvisa honom vid ett flertal tillfällen för betydligt lindrigare saker än andra tränare, men där gick de bet. Mourinho kommer aldrig att vika ner sig för orättvisor, oftast finns det substans, andra gånger blir det lite Don Quijote över hans reaktioner. Assisterande Salvatore Foti och målvaktstränaren Nuno Santos har också blivit förvisade till omklädningsrummet innan matchslut vid ett flertal tillfällen vilket stundom är lite tröttsamt, men kanske en genomtänkt strategi för att sätta press på domarna.
Om man ser till själva spelet vi utfört så har vi sedan Mourinhos ankomst främst fått ordning på vårt såll till försvarsspel, eller kanske man skulle kunna säga att försvarsspelet var som en omvänd tratt där vi släppte in massor av mål på den förhållandevis korta tid våra motståndare varit i ägo av bollen. Fonseca och Di Francesco stod för en helt annan fotboll, den för ögat vackra, än Mourinho som endast spelar pragmatiskt genom att förbruka så lite energi som möjligt men samtidigt få ut så stor förtjänst som det bara går. Vidare så är det omöjligt att läsa ut eller ens försöka förstå Mourinhos agenda. Mot Bodö förra året när vi fick 1-6 i nacken visste man inte om José skulle åka till Rom eller Lissabon efter matchen, men det slutade i stället med att flertalet av våra spelare blev sågade jäms med fotknölarna och aldrig mer fick spela för AS Roma. Vissa spelare höll inte måttet, eller rättare sagt, de var inte av det rätta (Mourinho)virket där ära kommer genom att vara beredd att dö för varandra, för klubben och för Mister. På så vis har spelare marginaliserats och Mourinho har inte ens velat ha med dem på träningarna. Så klart misstänker man en konspirationsteori nu eftersom en Romanisti alltid misstänker det mot en. Mourinho har säkert en helt annan agenda än den uppenbara, den att han vill ha in förstärkningar, förstärkningar av riktiga män med lång, bred erfarenhet och som förstått att rulla bollen-under-foten-finter-spelare inte behöver göra sig besväret att komma till Rom och Roma. Flertalet yngre talanger från vår akademi har fått chanser och många har faktiskt tagit dem med råge. Tyvärr sitter vi i FFP-klor och måste därför sälja av de flesta av dessa för att kunna hålla näsan över den ekonomiska vattenytan. Osökt kommer vi därmed in på Thiago Pinto och hans förehavanden i Roma. Likt sportchefen från Andalusien hade i alla fall jag stora förhoppningar på den unge portugisen från Benfica och hittills har jag inte blivit besviken med insikten om att vi ekonomiskt sitter i ett skruvstäd. Små försäljningar, några dyrare inköp som kunde varit bättre, men framför allt några väldigt lyckosamma Bosman-värvningar. Lönekostnader har kapats rejält och att använda sig av egenfostrade spelare är inte bara ekonomiskt bra ur ett transferperspektiv utan även ut ett löneperspektiv. Med tanke på att vi blev italienska mästare både för U16 och U17 borde det finnas ett underlag för framtida romsöner att ta sig igenom nålsögat till seniorlaget, men även en förhoppning om att Pinto även framöver lyckas bra i sin jakt på Bosman-nyförvärv. Om vi nu har så bra relationer med Sassoulo, som vi i stort sett gett bort Volpato och Missori (lagkapten för Azzurini U19), så borde vi kunna få en juste deal för Frattesi, men också för Berardi. Tyvärr är det ju så att man oftast behöver vara rik för att kunna bli ännu rikare och på den nivån är vi definitivt inte. Hade vi haft mer deg för några år sedan hade vi kunnat värva både Barella och Tonali vilket man inte behövde tänka två gånger för att förstå att deras marknadsvärde skulle stiga flerfaldigt över tid. Nåväl, så länge vi inte styrs av blodspengar så är allt fine för mig, jag tar då hellre placeringar längre ner i tabellen.
Nu börjar uppbyggnadsträningen närma sig och förhoppningsvis kan Pinto och hans team kränga iväg några överflödiga spelare och samtidigt få in några smarta nyförvärv. Frågan är vart vårt problem finns för att vi ska kunna bli i alla fall något mer spelförande och samtidigt mer effektiva i boxen så vi slipper vinna ”tävlingen” om att träffa ramverket flest gånger av alla lag i topp-5 ligorna.
TV: 23 skott och noll mål för Leverkusen mot Roma
