En underkänd säsongsinledning - Men nu vänder det!
Så, då var vi igång igen. Det skriver jag samtidigt som jag suckar tungt. Den optimistiska känslan efter en poäng på Allianz Stadium, som man som Romanisti inte är så van vid, lyckas inte tränga igenom faktumet att Roma faktiskt ligger på 17:e plats. I tider som dessa vill man bara blicka framåt och glömma denna horribla säsongsinledning, men tyvärr måste vi göra det motsatta. Hade jag kunnat resa i tiden hade jag verkligen inte rest tillbaka till den 18e augusti, men tyvärr måste vi göra det.
För mig, som mer eller mindre äter, sover och bajsar AS Roma, blir sensommaren nästintill helig då Serie A drar igång och Roma åter ska rulla boll. Min sambo fick klara direktiv flera veckor innan att den 18e augusti spelar Roma, så då kommer Morden i Sandhamn inte ens på tal.
Cagliari - Roma
Det var Cagliari som stod för motståndet. Före matchen var jag väldigt optimistisk. Ett gäng namnkunniga spelare hade anlänt där ibland fjolårets La Liga-skyttekung, Artem Dovbyk, verkligen gav mig hopp om tre enkla poäng på Sicilien. Trots medvetenheten om hur fjolårets hemmapremiär mot Salernitana slutade och meningen “Inget lag är lätt för Roma” som ekade i bakhuvudet, var jag väldigt optimistisk.
Domaren satte pipan i munnen och Stadio Unipol Domus utbrast i jubel då Serie A äntligen var igång igen. Tyvärr, för bägge lagen, var det de enda jubel som hördes. Matchen slutade 0-0. En mycket chansfattig match. Det var inte förrän Dybala, som började på bänken på grund av transferryktena, blev inbytt som det började hända grejer. Nyss nämnda Dybala serverade Dovbyk ett inlägg som nickades i ribban. Utöver det, så gjorde Pellegrini ett mål som snabbt blev avvinkat för offside. Men annars hände nästintill inget, något som lagens XG visade.
0-0 i en premiär borta mot Cagliari. Verkligen inte fy skam. Det som kändes tungt den kvällen var att Dybala mer eller mindre sade adjö till supportrarna och tanken av att “La Joya” troligen gjort sin sista match i Giallorossi började bli verklighet. Dagarna gick och jag nåddes av ryktena att Dybala hade tagit adjö av sina lagkamrater, tränade på egen hand och att ett privatjet till Saudiarabien var bokat. Trots vetskapen om Dybalas otroliga skadebenägenhet och mer eller mindre opålitliga matchtillgänglighet kändes det väldigt tufft då Dybala snabbt hade blivit en personlig favorit hos mig, liksom för många andra. Sen kom helomvändningen.
Jag skrollade igenom Instagramflödet när jag “landade” på ett inlägg av Dybala. “Grazie Roma” stod det. För en sekund var det som att allt hopp lämnade min kropp, tills att jag tryckte på “mer…”. Två textrader ner kunde jag läsa “Vi ses på söndag”. En känslomässig berg-och dalbana av sällan skådat slag utspelade sig där och då. Jag var på botten för att sedan fem sekunder senare flyga bland molnen. Jag längtade något otroligt till söndagen. Mitt i denna totala eufori glömde jag helt den där meningen som ekade i mitt huvud innan Cagliari-matchen. Meningen som skulle visa sig mer sann än någonsin - “Inget lag är lätt för Roma”.
Roma - Empoli
Söndagen kom. Ett utsålt och kokande Olimpico skulle bara se på när Roma totalt körde över Empoli, likt de gjorde förra året då de vann med 7-0. Dybala startade. Vad kunde gå fel? Ja, mer eller mindre allt. Det var en underskattning från Roma av sällan skådat slag. Ett totalt blekt och tafatt Roma går till pausvila med 0-1 i baken mot Empoli (?!).
Det skulle komma att bli ännu värre när Paredes fullständigt tappade huvudet och orsakade en straff som renderade i 0-2 till Empoli. Roma förlorade matchen med 1-2. Eldor Shomurodov blev inbytt i slutminuterna och nickade in reduceringen, men närmre än så kommer inte Roma. Jag vill verkligen inte ta något ifrån Shomurudov som faktiskt gör det så bra han kan, men att han blev Romas bästa spelare i denna matchen säger en del.
En poäng på två matcher efter kanske det lättaste tänkbara spelschemat kändes inte bra. Speciellt inte när omgång tre skulle spelas på Juventus Stadium. Roma och Juventus hade börjat säsongen på helt olika sätt och detta spädde på min känsla av att säsongens andra förlust lurade runt hörnet.
Juventus - Roma
Men, Roma gjorde faktiskt en bra match. Inte perfekt, men bra. De skapade inte några speciellt farliga lägen, men de tillät inte heller Juventus att göra det. N´dicka var ruggigt stabil och visade verkligen att det är en att lita på. Faktum är att Roma nu har hållit två nollor på tre matcher. Däremot har de bara gjort ett mål och det är väl där skon klämmer. En poäng borta mot Juventus måste ses som godkänt, men eftersom man gick in till denna matchen med en ynka poäng tar det lite udden av prestationen. "Tack vare" denna poängen känns det som att kris-stämpeln som hängde i luften får vänta.
Nu väntar ett landslagsuppehåll och laget har nu tid att spela ihop sig och framförallt lära känna de nya förmågorna.
Jag tror verkligen att det vänder nu. Jag må vara optimistiskt lagd, men jag tror verkligen det. Efter landslagsuppehållet har man Genoa, Udinese och Venezia, samt en match i Europa League mot Bilbao där emellan. Jag tror på minst sju poäng på de tre matcherna i Serie A och en trea mot spanjorerna. Då är vi helt plötsligt på banan igen.
Forza Roma!
