Ett organisatoriskt feltänk eller bara modern fotboll?

Det finns i dagens Lazio två givna mittfältare. Dessa herrar heter Christian Ledesma och Hernanes. Den förstnämnde har varit en av italienska ligans bästa passningsspelare i flera år, befinner sig på topp rent åldersmässigt och står för kvalitéer som samtliga italienska lag vill åt. En aningen snabbare, snäppet mer målfarlig och lite mindre vårdslös Christian Ledesma hade varit en världsspelare. Brassen Hernanes är lite mer ojämn, vilket kanske har med åldern samt en komplicerad anpassningsprocess att göra, men kan bjuda på ren och skär magi när han är på spelhumör. Såvida inte Ledesma eller Hernanes är fullständigt under isen, eller försöker spela med svåra skador, kan ingen annan Laziospelare hota deras plats i startelvan.
 
Utöver nämnda stjärnor följer sedan en lång lista med mittfältare som allihop kämpar om en plats; Stefano Mauri, Christian Brocchi, Matuzalem, Lorik Cana, Alvaro Gonzalez, Senad Lulic (även offensiv ytterback), Pasquale Foggia, Mark Bresciano. Även Beppe Sculli kan användas som yttermittfältare, samt ett antal yngre förmågor som finns med i kulisserna för att förhoppningsvis växa till sig. Detta är givetvis inga dåliga spelare, många är landslagsmän och hade varit stora profiler och rentav stjärnor i lite mindre klubbar. Lazios bredd är imponerande, men det är just denna bredd som är problemet i sammanhanget.
 
Att internationellt mäktiga klubbar har breda trupper och stora ungdomsakademier är inte några konstigheter. Dels finns ekonomin för det, och dels behövs starka alternativ när man ska slåss på flera fronter under en lång säsong mot högkvalitativt motstånd. Lazio är ingen storklubb och har aldrig heller varit det, om man bortser från ett par år kring millennieskiftet. Lazio har inte ekonomisk styrka nog för att ha välkända namn sittandes på läktaren och en trupp på mer än 35 spelare som alla lyfter lön och kräver speltid. Och Lazio, som har en fin tradition av att fostra storspelare som Di Vaio, Nesta och Di Canio, borde inte strunta i den ekonomiska fördelen, det goda rykte det för med sig, och den för alla runtomkring klubben sammanlänkande effekt och stolthet som framstående egna produkter innebär.

 

Istället för att värva spelare som Mark Bresciano, Marius Stankevicius och Giuseppe Sculli, dugliga spelare men som aldrig kommer bli mer än individer i periferin när man blickar tillbaka på Lazios historia, varför inte på allvar ge unga spelare en ärlig chans? Det är stor skillnad på att tillhöra A-truppen som sjuttonåring med låg lön och fostrad i Lazio, än att tillhöra A-truppen som ständigt bänkad eller läktad 30-åring med tio miljoner kronor per år i lön. Claudio Lotito har än en gång gjort en väldigt bra mercato när vi pratar om att spetsa till truppen. Han har utöver det sålt både Lichtsteiner och Muslera till överpris. Vad han dock misslyckats med fullständigt är att banta ner truppen med 8-10 spelare som ändå inte kommer vara i närheten av att spela fotboll i Serie A. Spelare som endast fyller två funktioner - att hålla Lazios ungdomsspelare borta från en chans att visa upp sig samt kosta onödiga pengar för klubben. Lägg till att man i hjärtat tycker att det är oerhört tråkigt att se en skicklig och spektakulär spelare som Pasquale Foggia ruttna bort på bänken, när han kan säljas till en lite mindre klubb och få fylla den roll han är värd.

Med den jättetrupp som Lazio förfogar över i dagsläget är samtliga inblandade förlorare, inte minst Lazios talanger i primavera. Att vårt senaste stjärnskott från ungdomsleden Lorenzo De Silvestri gjorde entré redan 2007, och dessutom sålts från klubben sedan dess, är ett tydligt tecken på att filosofin gällande Lazios spelarorganisation är i grunden fel. Tyvärr är Lazio långt ifrån ensamma om detta. Trenden att köpa penningsugna medelmåttor på bekostnad av unga råämnen är kanske den allra mörkaste sidan av den moderna fotbollen.