Ett ovärdigt slut
Idag känns det en evighet sen, säsongen då Inter vann allt i Europa och Mourinhos lagbygge var i det närmaste perfekt. Hur kan man vanvårda ett projekt så som Moratti & Co har gjort?
Det var en kväll som jag aldrig kommer att glömma. Blotta tanken på matchen gör mig fortfarande alldeles varm inombords. Det var sista dagen på vår smekmånad och dagen efter skulle vi upp okristligt tidigt för att ta färjan från den lilla grekiska ön in till fastlandet.
Under dagen hade vi letat fram en bar som skulle visa det nya Inter, som tagit en hel påse
Zlatanpengar och förvaltat dem till lirare som Samuel Eto'o, Wesley Sneijder, Lucio, Diego Milito och Tiago Motta, mot Milan i ett härligt stadsderby.
Säsongen 2009/2010 innehöll många oförglömliga matcher, men denna brutala 4-0 seger satte tonen för något nytt. Ett rörligt, energiskt och kämpande Inter som inte bara var beroende av en svensk superanfallare.
Vid bordet bredvid oss satt en italiensk familj. Pojken i familjen, gissningsvis i tidiga tonåren, kunde väl lika mycket engelska som jag italienska, men vi öste ur oss alla superlativ vi kunde likt matadorerna som just har upptäckt en frustande Ferdinand.
Lördagseftermiddag, tre och ett halvt år senare, och jag ser Tottenham Hotspur möta ett fotbollslag vars devis verkar vara "lösa går om". Motståndarna kommer knappt över på Tottenhams planhalva och längst bak står en målvakt som bara för några år sedan ansågs vara topp fem, ja kanske topp tre i hela världen.
Som Intersupporter köper jag det rationella i att sälja Samuel Eto'o och Thiago Motta, två spelare som Inter kunde kvittera ut en gedigen summa pengar för. Vi har länge känt till Inters prekära ekonomiska situation och att de gyllene dagarna är över. Särskilt påtagligt blev detta när Inter missade att kvalificera sig till Champions League. Även om bägaren stod tom, var det som att den snarare rann över och allt förnuft försvann i samma veva.
Tragiken i Inters agerande blir inte mer påtagligt än med Júlio César. Inter köper in Samir Handanovic och signalerar samtidigt att brassen César, omåttligt älskad av fansen, inte längre är önskvärd i klubben. 29 augusti 2012 hamnar han i London och Queens Park Rangers och Inter lyckas inte kvittera ut en endaste krona för en målvakt som fortfarande skulle gå in som förstamålvakt i vilket lag som helst under yppersta toppskiktet.
* * *
33 år gammal och Júlio Césars karriär har inte inloverat en enda transfersumma. Ofattbart.
* * *
Inter lyckas knappt få ut en krona för Lucio, César och Maicon - tre spelare som var nycklar i den fantastiska säsongen 2010/2011. Som utomstående kan jag förstå om man får bilden att Inter är ekonomiskt välmående klubb, särskilt då klubben också rev kontraktet med Diego Forlan.
Men så är ju inte fallet. Och klubben verkar inte vara särskilt välmående på något plan. Arvet från 2010 ska vårdas, värderas och hyllas. I stället har man lyckats ta farväl från viktiga kuggar på ett högst ovärdigt sätt. Just nu pågår dessutom en fejd med Wesley Sneijder som inte längre är önskvärd i klubben.
Inter saknar desperat en skicklig spelfördelare som kan bryta mönstret. Man har en holländare som i sina bästa stunder är världsklass inom organisationen. Men i stället har man tydligt signalerat att Sneijder inte är välkommen och att han kan leta ny klubbadress. Detta efter att han inte accepterat den lönesänkning som klubben föreslagit. Det är en ovärdig och tragisk situation.
* * *
"Jag och mina lagkamrater har skapat fotbollshistoria här, jag vill inte känna den press som klubben sätter på mig. [...] Efter allt som hänt vill jag inte känna så här."
* * *
Det händer mycket på tre år, på gott och ont. Lika lite som jag trodde att Inter någon gång skulle ro hem en trippel, lika lite trodde jag att vi tre år senare skulle få se hur en desperat klubb behandlar spelare som i fansens ögon är legendarer.
