Krönika: Min första resa till Florens
Vår vän Erik Brännström delar med sig av sitt första möte med renässansstaden.
Tapp, tapp, tapp… Jag vaknar med ett ryck av att regnet slår mot fönstret. Orolig reser jag mig och drar upp rullgardinen. Aah, inte så farligt! Det är ett litet intensivt och ihärdigt duggregn. Lite förargligt känns det trots allt för detta är ju den stora dagen som jag längtat efter så länge. Jag vänder mig om från fönstret mot min säng. Då konstaterar jag än en gång att detta måste vara Florens absolut minsta hotellrum! Det känns mindre än en tändsticksask. En våningssäng har pressats in och den tar upp två tredjedelar av rummet. Och i detta rum har min syster bott i två år…
Jag väcker min syster och vi skyndar ner för att äta lite frukost. Lorenzo och Piero, hotellägarna, möter oss i foajén med ett varsitt stort leende. De sprutar ut några snabba fraser på italienska, varav jag nickar och ser glad ut. Deras engelska är på samma nivå som min italienska… Detta mysiga hotell Tina, på Via San Gallo fick min syster att flytta till Florens 1988. Lorenzo och Piero tvekade inte en sekund med att säga JA när min syster frågade om lillebror fick komma och hälsa på under vinterlovet 90/91. Det är klart att din ”fratello” ska komma och beskåda världens vackraste stad blev svaret. Han bor på hotellet utan kostnad. Visst, rummet är litet, samtidigt så finns det ett alldeles fantastiskt ordspråk som lyder: Ger någon dig lillfingret så…
Själva hotellet är värt några rader för sig. Min syster jobbade som allt i allo på det lilla hotellet. Städning, servering av frukost och receptionsjobb var några av de sysslor som tjänsten omfattade. Mitt starkaste minne från flera av rummen var de skräckinjagade tavlorna som satt på väggarna. Det var porträtt av gamla buttra Florensbor från, säg 1300-1500 talet? De var de facto så buttra att flera gäster hade plockat ner tavlorna från väggen och vänt de åt andra hållet. De störde italienarnas goda nattsömn!
Dagen D, nyårsdagen 1991, innebar ett derby för Fiorentina mot Bologna. Jag hade varit på stan några dagar innan och köpt tre biljetter på Curva Fiesole. Priset? 90 kronor biljetten. Helt klart överkomligt. Min systers goda vän Simone kom för att hämta oss klockan tolv. Han satte genast igång och rabbla och babbla för att påtala för mig varför Bologna var ett skitlag. Staden tror att de är på samma nivå som Florens, men det kommer de aldrig att bli. Gammalt universit? Bah! Det vi har i Florens är MYCKET bättre. Nu vet jag inte om Bologna var en stadsstat under medeltiden, men så här i efterhand undrar jag inte om sådant fortfarande sitter i.
Bilresan till området runt arenan med Simone var, förutom hans intressanta ”snack” en upplevelse och lektion i hur man INTE kör bil. Simone gillade inte enkelriktat, för då fick han ju köra en omväg. På var och varannan balkong såg jag diverse lila flaggor hänga ut. Känslan av att det var match blev än mer påtaglig.
Väl på plats satte vi oss för att fukta våra strupar med en kall öl. Det var dagen efter nyårsafton, så om det var det ultimata sättet att må bättre kan diskuteras. Vi såg en enorm hord av Bolognasupportar komma gåendes mot arenan, med en om inte ännu mer enorm ring med poliser runt omkring. Simone skrek en harang med italienska fraser mot dem. Jag kan som sagt inte italienska, men de lät allt annat än trevliga! Klockan var två och jag ville prompt att vi också skulle bege oss in på arenan. Visitationen var rigoröst noggrann. Min syster fick exempelvis lämna ifrån sig sin lilla sminkspegel. Arenan fylldes snabbt och det var inte många stolar som gapade tomma när det var dags för avspark. Vi satt högst uppe i vänstra hörnet av kurvan, från planen sett. Jag vände mig om och skymtade det ack så vackra Fiesole, som ligger likt ett avlägset paradis upp mot bergen.
Narciso Parigis Oh Fiorentina strömmade ur ett gäng riktigt knastriga högtalare. ALLA reste sig upp och stämde med i en 35 000 manna (kvinno) kör! Det var gåshud nummer ett under denna eftermiddag. Själva matchen i sig var ingen direkt superhöjdare. Jag hade så många intryck att det blev svårt att koncentrera sig. Vart skulle jag fästa ögonen? I just det tillfället hade jag gladeligen bytt ut mina ben mot två extra ögon. Öronen vill jag helst inte byta, som ni säkert förstår. Och armarna behöver jag ju för att klappa…
Den åttioåriga damen alldeles intill oss som skrek konstant under nittio minuter? Den enorma klacken? Bolognas 3000-4000 man stora klack i hörnet? Fiesole? Dunga? Ja som sagt, många intryck var det.
Självklart blev denna härliga dag fulländad då Renato Buso tryckte in 1-0. Fråga mig inte när under matchen det var. Var det verkligen Buso som gjorde målet? Med all ärlighet och ödmjukhet jag kan frammanna så kommer jag inte riktigt ihåg! Stadion exploderade och återigen reste sig alla upp och sjöng. Övrigt som jag spontant kommer och tänka på från matchen är att många buade då rumänen Lacatus hade bollen. Han var visserligen inte speciellt bra och blev aldrig riktigt respekterad under sin tid i Florens. Dunga var en hjälte och så fort han fick bollen så ekade det: Dunga, Dunga, Dunga från den florentinska publiken. Buso var en trollkarl som prompt skulle spela sig ur alla besvärliga situationer. På den tiden var det endast tillåtet med tre utländska spelare i serie A.
Förutom de ovan nämnda erinrar jag mig att den var en tjeck vid namn Kubik som spelade i den lila dressen. Om inte mitt minne sviker så spelade Tjeckoslovakien (som de då hette) en eller flera gruppspelsmatcher i Florens under VM i Italien 1990. Spelaren som har etsat sig fast i mitt minne från Tjeckernas lag är Genoas ”bomber” med den härliga hockeyfrillan: Tomas Shkuravy. Men Kubik var inte så pjåkig han heller. Han lade in en straff likt Tottis i EM år 2000. En läcker ”chip” mitt i målet. Oj, är det sådant här som kallas sidospår?
En ihärdig signal från domaren, så var det helt plötsligt över. Vad fort det gick! Var det där verkligen 90 minuter fotboll? Vi var i full fart med att gå ner mot trapporna ut från läktaren, då jag får syn på den! Den blänker så vackert i mina ögon. En normalt funtad person skulle med all garanti ha motbevisat ”renheten och det blanka” i den. Men för mig sken den som den vackraste av solar. En Fiorentinahalsduk ligger över en stol alldeles själv. Den var vit, med lila bårder uppe och nere. Två röda fotbollar i vardera ände och FIORENTINA tryckt med lila tvärs över, dessutom ganska snett… Vems är den? Varför ligger den där? Vi vann ju. Vem är det som är så besviken? Har någon glömt den? Ok, jag erkänner. Är det inte så att tillfället gör tjuven? Jag knyckte den snabbare än blixten! Min syster gav mig en frågande blick. Inte för min handling utan snarare för att jag tidigare under vistelsen lagt 50 % av min reskassa på Fiorentinasouvenirer.
Bilresan hem till hotellet föregicks av ett tutande och skrikande från övriga bilister. Jag var mer än nöjd med dagen. Tre dagar senare var det dags att åka tillbaka till kalla Sverige och Uppsala. Jag hade med mig flera saker hem från min andra Italienvistelse (var i Rimini 1988). En skitig halsduk från curva Fiesole som jag har än idag och som jag naturligtvis INTE har tvättat! Jag fick med mig en kärlek hem till ett lag som spelar i en stad som ligger ca 200 mil från där jag bor och är uppväxt.
Jag har redan varit inne på sidospår så jag kan väl få fortsätta med lite mer kuriosa? När Fiorentina spelade i serie B var det jobbigt på fler än ett sätt. Jag satt med min nya Fiorentinatatuering och var missnöjd över att få köpa Gazzettan varje måndag för att få se hur det hade gått för Viola. Jag tog några djupa andetag, lyfte luren och ringde till SVT; s text. Jag undrade varför de inte hade med Serie B i resultatbörsen? Ni har ju med engelska division två, som i praktiken är den tredje högsta divisionen! – Det finns nog inget intresse för Serie B tyvärr, blev svaret. Jaha suckade jag, men vägrade att ge upp. Italienska stryktipset var relativt nystartat om jag inte minns fel, så jag påtalade att det var Serie B matcher med på kupongen. Det blev tyst i luren, sen kom det jag hade hoppats så innerligt på: - Jag ska prata med min chef, för du har en poäng i det…
Nej, nej, nej! Jag ska inte ta på mig credit för att det ca två veckor senare kom upp Serie B på text-tv, men visst kan mitt samtal ha påverkat, eller vad tror ni?
Att jag även har ringt text-tv och påtalat att Batistuta hade gjort NITTON mål och inte ARTON under en säsong, och att de ändrade fem minuter senare är en annan sak…
Slutligen vill jag säga till er alla att Fiorentina är ett storlag. De är inte i samma klass som Milan, Juvent (usch) och Inter men ligger strax därbakom. Klubbar som Fiorentina kan aldrig dö ut. Jag var aldrig orolig under Serie C2 perioden. Varför går Luca Toni till Viola? Pengar? Kanske, samtidigt som jag hävdar att klubben i sig är skäl nog för ett byte. För vem vill inte spela för en förening som har en så mirakulöst vacker bakgrund vid stadion som Fiesole?
Viola nel cuore, PER SEMPRE!
