Införkrönika: Känslornas match
På ett förmodat dimtyngt Artemio Franchi i Siena ställs Fiorentina öga mot öga med vad som ter sig som ett eldprov. Med tabellen i ryggen och ett fång historiska rosbuskar det är lätt att sticka sig blodig på.
Toscana. Florens, Empoli, Livorno. Siena. De medeltida striderna mellan i guelfi och i ghibellini får oväntad plats på lokal-tv när upptakten till höstens hetaste match ska diskuteras, examineras och – naturligtvis – provoceras fram. Allt kryddat med denna, hemma i Sverige minst sagt osedvanliga, beröringspunkt där känslorna utöver den geografiska närheten mellan städerna går långt långt tillbaka i tiden.
Tyvärr har jag fått munkavle av mina kollegor på Fiorentina-redaktionen att redogöra för historiska händelser i dessa sammanhang, efter en något darrig debut på ämnet, då det finns personer hemma i ”Svedala” med lila hjärta och betydligt större kunskaper i toskansk historia.
Men Siena-Fiorentina måste ändå vara en match som genomlevs via dessa kanaler; ett derby där känslorna på något sätt görs kokande av en urgammal låga. Samma låga som gör att folk i dessa fantastiska städer fortfarande riskerar livet vid spektakel som il palio (Siena) och Calcio Storico (Firenze).
Känslan av återfunnet ”lördagsgodis”
”Känslornas match” var lördagens fyrverkeri mellan Fiorentina och Parma. Inga geografiska eller historiska grannar precis (varken vetenskapligt eller fotbollsmässigt). Lokal-tv hade, kvällen innan matchen, bjudit in gamla Florens-kändisar som Oreste Cinquini (idag sportdirektör i Parma) för att prata gamla minnen och Sebastien Frey med folk som Aldo Firicano och Carlo Pallavicino. Allt mycket gemytligt och alla med ett ärligt leende på läpparna. Sedan när journalisten (Corriere di Firenze) Raffaello Paloscia började hytta med sin tidning i studion och proklamera Fiorentina-Parma till känslornas match, var det nästan så att man fick gåshud. Morfeo var förstår ute ur leken, avstängd, men när den lilla diskussionen om Stefano Fiore dött ut dök namn som Lupatelli, Donadel och inte minst Prandelli upp. Samme Paloscia frågade de övriga i studion om inte risken fanns att det skulle bli för kärvänligt mellan de bägge lagen, sett till de många x:en, och att det således skulle bli en mer eller mindre tillknäppt historia med en eventuell delad poäng. Idag vet vi att Prandelli återfört fotbollen till Florens och att hans stackars gamla Parma inte hade en ”sportslig.”
Känslor saknades, som sagt, inte. Och i detta hade naturligtvis den gamle vise Paloscia rätt. Jag längtar efter att få se honom intervjua någon nästa gång, som alltid med tidningen i näven.
Känslan av att se Martin Jörgensen slå en perfekt cross på Tonis panna, när Fiore slår en lika vacker cross som samme Toni tar ner med bröstet för att sedan lobba över den redan överspelade målvakten. För att inte tala om Stefano Fiores fullträff från 25 meter, säkerligen ett av helgens vackraste mål runtom i Europa.
Dessa är känslor, helt fantastiska sådana, av en glädje vi har lyckan av att känna när vi ser dagens Fiorentina. När vi ser tillbaka på vad vi nyligen gått igenom och när vi tänker på vad vi kommer att kunna få uppleva inom en både nära och mer långsiktig framtid med vårt älskade Viola. Kvällar som den mot Parma i lördags får en att undra vart lördagsgodiset tog vägen under några år.
När Luca Toni i halvtid drar på sig en tröja som han fått i gåva av Curva Fiesole och vid kompletteringen av sitt hat-trick låter världen läsa ”Toni e furmini” (Blixtar och Toni), där förtjänsten uteslutande går till välgörenhet för ett sjukhus i Florens.
När medeltida spår blir till motorväg
Men känslornas match, så som jag ser den, behöver något mer för att förtjäna sitt epitet. Något som sträcker sig utöver de vanliga (eller ovanliga) historierna som berör de 22 spelarna på planen eller övriga inblandade. Och när nedräkningen har börjat på allvar inför ”Il Derby del Chianti” är det väldigt lätt att dras med i vågen av spänning som verkar vibrera på allas läppar och som har rötter i något som är svårt att förstå som utomstående.
Därför att, visst är det mer eller mindre inom ens räckhåll att sätta sig in i vilka känslor en spelare kan tänkas bära på inför ett möte med sitt forna lag. Men det är just denna mystik kring en match som den Fiorentina ska spela på onsdagen, som intrigerar och förför, som får en att känna hur pulsen och svettningarna ökar. Egentligen är detta lika svårt att förklara som varför de medeltida spåren lever kvar och delvis får agera motorväg i förhandssnacket till detta derby. Å andra sidan krävs inte mycket mer än att strosa runt några timmar i Sienas medeltida kvarter, i något av de 17 kvarteren – contradorna – med dess symboliska flaggor hängandes ut genom fönstren. Eller att ställa sig mitt på Piazza della Signoria i Florens och vid fötterna läsa minnesplattan som i stort lyder ”Här brann Girolamo Savonarola till döds på bålet år 1498 för sitt motstånd mot Påvemakten”.
En påvemakt som hade ett av sina allra starkaste fästen i Siena.
Strålkastarna slås på
Under de 90 minuter dessa sistnämnda känslor på onsdag kväll ska få utlopp, på ett förmodat dimtyngt Stadio Artemio Franchi i Siena, kommer naturligtvis helt andra faktorer att fälla avgörandet.
Vad som säkert är, dock, att Fiorentina efter två dunkla prestationer på bortaplan i Milano och i Rom och efter att i lördags kväll ha tagit sin fjärde raka seger på hemmaplan nu måste bevisa sin kapacitet även på resande fot.
När den tidigare nämnde Raffaello Paloscia under måndagskvällen ironiserade i ämnet kom han snyggt fram till att senast Fiorentina vann borta, tack vare en imponerande andra halvlek, för övrigt enda gången detta har skett denna säsong, i Lecce för en dryg månad sedan var även då strålkastarna påslagna en sen onsdag. Och, menade han, nu har Fiorentina liksom inget val då den gängse uppfattningen är att laget bara är starkt hemma på ”Franchi”. Så vad spelar det då för roll vilken stad segern ska bärgas i, så länge arenan bär samma namn?
På onsdag kväll får vi svaret på många av våra frågor om den verkliga kapaciteten detta Fiorentina har, med tabellen i ryggen men med en historisk eld att vandra igenom.
Nell´ora di sconforto o di vittoria, ricordati che nel calcio hai tu la storia,
FORZA FIORENTINA!
