Resekrönika: Rom
Åska.. blixtar.. och asballa killar som kissar i flaska på buss ”nummer 1” på väg till huvudstaden.
Under andra omständigheter hade säkerligen denna match haft ett större värde, känslomässigt, om än inte ens i närheten av dagen då Fiorentina åter blåstes igång i serie A, mot just Roma på Olimpico den 12 september 2004.
Nu blev det hindret mellan ”den största triumfen hittills” mot Milan och matchernas matcher som väntar oss violafans denna vecka mot zebrorna från Turin. Förväntan och lidelse saknas aldrig, ej heller denna obekväma och regniga söndagskväll i november, men jag tyckte mig höra och känna att matchen vi alla rest för att se började först efter det att domaren satt pipan till munnen och hejaklacksledaren inte längre behövdes för att befria ett unisont och ekande ”Juve, Juve, vaffanculo”.
Det hade snöat och regnat om vartannat i stora delar av Toscana, samt övriga delar av Italien, under flera dagar och när jag bekvämt satt mig till ro i ACCVC:s buss ”nummer 1” och rullade söderut mot Rom, blickade jag och många av mina reskamrater mot den översvämningshotande Arno.
Med regnet fortsatt piskandes mot rutorna började herrarna längst bak i bussen att stämma upp, dricka till och röka på – något de inte skulle upphöra med tills midnatt då bussen rullade ut från Rom på väg hemåt Florens. Buss ”nummer 1” lät lite som flax, nästan hedersamt, men skulle visa sig medföra några av Curva Fiesoles mest extrema idioter (ur den yngre skaran) som närmade sig apstadiet ju längre söderut vi kom.
ACCVC hade organiserat ett dussintal bussar och de övriga supporterorganisationerna minst lika många vardera, vilket utgjorde ett fullt godkänt antal lila fans som bildade en karavan mot huvudstaden. Normalt är det ganska lugna människor som bokar plats (läs: får boka plats) på ACCVC:s bussar, men denna gång krävde tydligen nöden att element från Il Colletivo tog plats och detta skapade, om inte visst obehag så en betydligt sötare lukt och förhöjd ljudnivå tack vare starka bidrag från killar som Manu, Scarsé och I´ cinese med vänner. Lite originellt, såklart, och inga som helst problem egentligen med tanke på situationen. Och den övervintrade Nakata-supportern från Japan tvärs över gången sov sött större delen av resan.
Halvvägs till Rom började dock en del allvarliga saker att hända, när tiotalet bussar med förfriskade violafans anlände till en Autogrill och vid blotta åsynen av rastplatsen drogs sången igång längst bak i bussen: ”Kanske, kanske, kanske kommer jag att betala”.
Undertecknad forcerade sig in medan personalen fortfarande log åt oss, ett hundratal hoppandes galna violafans sedan någon dragit igång ”Chi non salta è bianconero”. Matchnerven började kännas på riktigt, men dog snabbt när vi som en av de få kvarvarande bussarna på parkeringen en stund senare hotades av polis att skickas tillbaka till Florens. ”Någon” hade tydligen snattat och några timmar senare, efter vad som verkade vara verkligt kritiska överläggningar med ordningsmakten, länsades ”bytet” ur bussen vid en mega-kontroll vid infarten till Rom: en platta öl och en gigantisk Nutella-burk!
Vid denna kontroll, antagligen begärd av poliserna vid rastplatsen, förstod man vidden av bussar då samtliga tvingades parkera sida vid sida och samtliga supportrar beordrades stiga av för genomsökning av bussarna av en hord karabinjärer. Även om detta gick förhållandevis lugnt till, var scenen som snart skulle utspela sig i buss ”nummer 1” långt ifrån det.
Busschauffören hade stängt dörrarna och motorn brummade i väntan på att de väldiga köerna med bussar skulle lätta, när ännu ett ”Autista!” hördes från herrarna där bak.
Effekten var ungefär som när man blåst i flytvästens nödpipa för många gånger utan anledning, och ingen dörr öppnades för den akut kissnödige I´ cinese, varför han gick över till ”plan B” och gjorde sitt enkla behov i en flaska. Ryktet spred sig snabbt till ”capo-autobus”, Stefania från ACCVC som redan då givits öknamnet ”Donna allegra” (surkärringen, ironiskt översatt) av killarna från Il Collettivo, och en utskällning modell aggressivare bytte ut sångerna den sista biten mot Stadio Olimpico.
Efter att ha besegrat den förväntade trängseln utanför arenan var det, en knapp halvtimme innan matchstart, äntligen dags att få upp Viola Club Scandinavias banderoll. Den fulla bortasektionen gav inte mycket annat i alternativ än att närma sig Roma-sektionen och en publikvärd fick agera sköld medan de första flaskorna ven genom luften och banderollen fästes väl synlig bredvid den från Alterati. Det gavs sedan inte mycket tid att hälsa på min vän Dano från Gruppo Sicilia, hans holländske kompis Nils och de övriga med vilka jag såg matchen på hyfsat bekvämt avstånd från det kvartslånga ”krig” som skulle komma att bryta ut strax efter matchstart – och således efter kanonkulan i den andra minuten som skickade huvudstadslaget i ledning.
Det som utlöste det hela var en stulen banderoll från Viola Club Trento som efter målet visades upp av Roma-fansen på andra sidan plexiglaset, det är ännu oklart om den stulits vid ett tidigare tillfälle eller innan matchen. Hursomhelst försökte folk från vår sektion (flest var de från kurvans nedre delar, där Il Collettivo höll till) storma Roma-sektionen och vansinniga huliganer utkämpade under ett fåtal minuter ett slag öga mot öga på varsin sida plexit, innan en stor polisstyrka satte in attacken och slog besinningslöst med sina batonger allt medan flaskor, tändare och tillhyggen flög genom luften från bägge sidor.
En kvart in i första halvlek hade det mesta lugnat ner sig och koncentrationen kunde äntligen vändas mot vad som skedde på planen, där Fiorentina tyvärr gjorde en mycket slät figur de första 45 minuterna (som vanligt på ”Olimpico”, med Stefano Fiore i täten). När såren slickades i halvtid träffade jag på en kille i skinnbyxor som hade ett rejält skärsår på vaden, troligen orsakat av en flaska, samtidigt som jag hörde rapporter om att en kille fått föras till sjukhus efter ”slaget” mot polisen. Dano stod vid en av de helstängda barerna under läktaren och fruktade det värsta; vedergällning och försök till återtagande av den stulna banderollen efter matchen.
Kanske räddades vi från svarta rubriker i tidningarna av Tonis mål på straff, stämningen lättades åtminstone upp betydligt och sången tog ny kraft för att hjälpa Fiorentina till ett försök att nå segern. Chanser saknades inte från något av lagen, men till slut kändes ändå en poäng som vunnen och inte förlorad.
Eller om vi ska säga det med temat från kvällen; glaset halvfullt.
Direkt efter slutsignalen drogs sångerna igång inför matchen mot Juve, med oförminskad styrka jämfört med under matchen, medan Stadio Olimpico snabbt tömdes på folk. Vi avbröts bara av en häftig åskknall och ösande regn som forcerade taket av tjock presenning och ingen missade stundens nyck utan stämde upp i ett sista: ”Oh, Toni e furmini” (blixt och dunder).
Hemresan blev lång, och ankomsten till Florens såklart kraftigt försenad efter ännu ett stopp på en Autogrill. När bussen slutligen svängde in runt hörnet till Viale Manfredo Fanti visade klockan prick 04.00 och drygt tre timmar senare vred jag om nyckeln till min lägenhet där den översvämmade Arno pustar ut i Medelhavet.
Efter att jag äntligen fått sluta ögonen och sova några timmar var Rom ett minne blott och det enda som ringde i mina huvud var ramsan jag alltid velat lära mig, men aldrig förrän nu förstått:
Al tuo fianco sempre resterò (jag ska alltid finnas vid din sida),
Mai da sola sai ti lascerò (du ska veta att jag aldrig kommer lämna dig ensam),
Ovunque andrai io ti seguirò (vart du än åker ska jag följa dig),
E, per te, così, io canterò (och, därför, ska jag för dig sjunga),
Alé alé alé violalé
Denna ramsa och en halsduk jag innan matchen fått i gåva av Claudio från Il Collettivo, tar jag med mig till nästa äventyr.
