Kylskåp och tårgas i Firenze

Det här är min berättelse från cupmatchen mot Juventus för 7 dagar sedan. Vad hände egentligen utanför Curva Fiesole?

Matchen i cupen var den första av två tunga möten som jag tillsammans med 40 andra medlemmar ur Viola Club Scnadinavia skulle få se under helgen. Som vanligt när zebrorna kommer på besök var alla på helspänn, inte minst polisen. Lagens tifoserie hade länge planerat denna match, vilket skulle visa sig senare på torsdagskvällen.

Från Sverige till Franchi

För oss hade det var en lång dag med samling på Skavsta redan halv sex på morgonen. Lägg till att vissa hade en lång resa genom Sverige bakom sig. Men, med en spännande helg framför sig tror jag att tröttheten dämpades något och istället var ivern att få komma fram till Firenze den starkaste känslan. Efter en smidig flygresa till Rom tog vi oss upp till Toscana på fyra hjul. Vackra Lazio passerades och efter att ha penetrerat Toscana var vi framme i dess hjärta, Firenze. Det sedvanliga strulet med hotellrum, trots tydlig information någon månad innan, avverkades och det började bli dags att bege sig till stadion. Vädret? Kvällen bjöd på isande kyla, underbart!

Väl framme vid Franchi, efter en 40-minuters promenad, väntade Lampredotto, påfyllning i ölglasen och souvenirshopping. Jag måste säga att det var en något märklig känsla utanför Curva Fiesole. Folk tisslade och tasslade, småsparrades och såg allmänt ut att vara på tå. Jag kommer ihåg att jag tänkte att ”ikväll smäller det nog ordentligt” när jag spanade in de för dagen ovanligt många ”casualklädda” fansen. Hatet låg i luften. En viss oro började gro i mig. Inte för att rädslan att någon av oss skulle skada sig var speciellt stark, men tanken på folks reaktioner vid en eventuell kaossituation störde mig. Detta var trots allt mångas första gång på Franchi och man har följt sitt lag under en lång tid. Skulle allt detta raseras nu om det värsta skulle ske?
Mötet med ett gäng sköna lirare från San Frediano fick mig att tänka på annat. VCS hade gått in i kurvan medan jag och kassören blev kvar utanför i väntan på förstärkning från Norge. Vi bjöd våra nyfunna vänner på öl och tillsammans stämde vi upp i sång i höstkylan. "Stupofiscio per te" – var deras egna omgjorda violaramsa vilken vi inte var sena att hänga på.

Hatsånger och Ultras

Ingen norrman (mi dispiace Yuri, davvero) och vi begav oss in. I kurvan serveras ingen alkohol, det gör det däremot på långsidan. Det enda som skiljer sektionerna från varandra är en gallergrind så att kirra öl är inga problem, tvärtom. Tjejen som ”arbetade” med langningen var mycket trevlig och vi beställde glatt varsin. Fel. Vi beställde två, då jag tänkte att det var lika bra. Jag menar hon ville väl också se matchen? ”Nej då”, förklarade mina vänner på bred San Frediano-dialekt, den grötigaste av de florentinska, ”hon jobbar här och vi kan återkomma när vi vill.” Det är så fint i Italien, allt löser sig liksom.
Därefter letade jag upp ”Gruppo Storico”, som tillsammans med ”7 bello” är den äldsta av Fiorentinas ultrasgrupper, och tog plats bland dem. Då märkte jag första gången vilket grymt jävla drag det var. Jag kände inte igen sången som ekade, men fattade snart vad det var frågan om. "Oooh sei un zingaro, sei un zingaro, sei un zingarooo!"
Zlatans kaxiga gester från i fjol hade gjort honom hatad i Firenze och nu var det ”pay-back-time”. Jag älskade det och sjöng med för fulla muggar. Plötsligt avbröts sången och ett oroligt surr spred sig i kurvan. Roby, som stod närmast mig, berättade att Juvefansen tagit sig ut från stadion och var på väg mot oss i Curva Fiesole.
”Ok, vad gör vi nu då?” frågade jag. ”Vad tror du, vi möter de och ger dem på käften. Vad tror du? Häng på!”
”Ok”, tänkte jag. "Det här måste jag trots allt se".

Tårgas och Kylskåp

Många tankar flög förbi när jag såg ryggarna på Gruppo Storico ösa mot utgången. Jag skyndade på och hann ifatt dem i början av Maratona. Alla stannade och jag märkte till min förvåning att Juventusfansen, ett hundratal, bara stod ett 40-tal meter ifrån oss. Inga poliser emellan. Jag i första led. ”Skyll dig själv” tänkte jag. ”Är du så jävla nyfiken får du stå ditt kast”. Jag knöt nävarna och var beredd på det värsta. Just när jag trodde att det skulle braka ordentligt small det inte långt från mig och jag kastades omkull. Jag fattade det inte då, men senare förstod jag att det var polisen som kastat en av sina tårgasgranater (som senare skulle visa sig vara någon typ av nervgas). När jag torkat ögonen och lokaliserat var jag var såg jag i carabinieri rusa mot oss. Benen på ryggen och tillbaka in i Curva Fiesole. ”Det här skötte ju snuten smidigt”, tänkte jag och trodde att allt var över. Grindarna gick igen bakom mig och många blev kvar utanför stadion. De fick polisernas sparkar och batongslag över sig och forslades in i piketbussar. Tårgasattacken ville dock inte sluta, trots att de nu hade läget under kontroll. Det var också nu som några sluga på långsidan tröttnat på allt och letat upp 5 kylskåp (den mindre varianten utan sval. Jag tror till och med att Grehn hade klarat av lyftet. Kastet är jag jag mer tveksam till) någonstans i katakomberna av stadion. Dessa hivades över staketen mot poliserna, som givetvis svarade med fler granater.
Återigen smällde det nära mig. Denna gång hade poliserna slängt tårgasgranaterna in i kurvan. Det fortsatte att smälla och till slut hade de avverkat dryga trettio granater. Matchen blev avbruten, folk kräktes (inklusive spelarna) och den kaosstämning jag oroade mig för innan matchen var ett faktum. Då slog det mig. "Hur är läget med mina landsmän?"
Efter lite letande fann jag banderollen snyggt uppsatt i kurvan. Jag tog plats bland VCS och kramade mina kamrater, överlycklig att ha återfunnit dem. Så började jag se mig omkring och märkte att alla var på plats, utom en. Kassören var borta. ”Han kan klara sig själv” tänkte jag och stämde istället av läget med de andra. Till min förtjusning var alla glada. ”Vilken jävla match” var den spontana reaktionen. VSC består av ett gäng jävligt hårda grabbar och tjejer. Det stod klart för mig då. Fantastico! Samtidigt hade man bestämt sig för att köra igång igen och jag var lyckligare än någonsin. Rubentus var på väg att besegras, alla mådde bra (förutom kassören förståss) och framförallt, vi var där, tillsammans och sjöng Viola mot seger. Inget slår att vara på plats med sina vänner. Det är det här fotboll handlar, i alla fall för mig.

Efter matchen var alla trötta och tårgasen hade givetvis gjort sitt, men vi var långt ifrån slagna. Ett gäng törstiga skandinaver hade kommit ytterligare ett steg närmare varandra. Denna gång var det kärleken till ett fotbollslag, och inte vilket som helst, som fört de samman och det var kärlek vid första ögonkastet. Min resa hade bara börjat och min vänskap med mina nyfunna vänner hade bara snuddats vid. Ändå var jag lyckligare än på mycket länge!
För de som undrar så fortsatte festen in på småtimmarna. Alla hade ju sin historia att berätta. Utom en förståss, kassören. Han var borta. Men det är en helt annan historia…