Från Resan: Lördag kväll
Om ett italienskt välkomnande i typisk toskansk miljö som man som svensk sällan glömmer. Om när Viola Club Scandinavia hälsade sin hedersmedlem Kurt Hamrin välkommen.
I Italien sägs det att man inte åldras vid matbordet. Jag tror det kan ligga en del i det uttrycket. Och säkert är, att den som inte gammal känner sig heller ej gammal är. Lika sant som att en man bäst mäts i hur många vänner han har (detta gäller naturligtvis även för det täcka könet).
Nåväl, jag vill hävda att samtliga dessa påståenden stämmer mycket väl in på paret Hamrin, Kurt och Marianne, med vilka vi i Viola Club Scandinavia hade den stora äran att äta middag kvällen före stormötet i ligan med Juventus.
Ingen turistsammankomst
Som någon slags samordnare på plats hade undertecknad ansvaret att ordna med en utvald florentinsk trattoria, att boka och välja meny för 39 personer. Icke då vetandes att ett par telefonsamtal senare skulle denna middag ha inte en, inte två, utan tre – om inte celebra så högst passande gäster till denna kulinariska uppladdning inför resans höjdpunkt som stod på programmet mindre än ett dygn bort.
Stället, ”Pane e vino”, ter sig utåt liksom inåt sett ganska anspråkslöst men träfanér och vildsvinshuvuden på väggarna ger dig direkt känslan av att vara i hjärtat av Florens. Bakom Piazza Santa Croce, avskilt från turisterna. Naturligtvis skulle våra speciella gäster ta bort alla känslor av turistsammankomst som mot förmodan kanske fanns.
Vi hade alla satt oss till bords och norsk-florentinske Yuri och Bruno, dennes far, samt vår redaktionskollega i Florens, Lapo, hade anslutit till alla oss andra vid trattorian. Några extra stolar togs för säkerhets skull in i det fullsatta inre rummet där väntan inte blev speciellt lång innan den högt emotsedda trion gjorde entré.
Kurre kom i spetsen, hans fru Marianne strax bakom och sist men inte minst en 17-årig kille från Borlänge som paret Hamrin har under sina vingar medan han, Niklas Bohman (son till den legendariske ”Råttan” Bohman), provspelar med Fiorentinas Primavera-lag. Samtliga vid bordet reste sig upp för att applådera en av Fiorentinas allra största spelare genom tiderna och en av de svenskar som bjudit på roligast underhållning på fotbollsplanen genom alla tider.
Med fotbollsvänner i Florens
Det syntes direkt på Kurre att detta överhjärtliga välkomnande gärna fick ta slut. Med stora ögon följde vi honom till hans plats längst in i hörnet vid långbordet samtidigt som vin, bröd och mineralvatten snabbt dukades fram. Småpratandet vid de fem olika stora borden återupptogs och vi som hade äran att befinna oss närmast paret Hamrin och den framtida (förste?) dalmasen i violatröja njöt till fullo av stunden.
Alla de svenskar (just alla var intrycket som gavs) som haft fotbollsanknytning i Florens har blivit vänner med paret Hamrin och man förstår på studs varför, när man direkt hamnar på samma våglängd och utan att känna varandra innan pratar som gamla bekanta. Under middagen fick vi reda på en intressant sak som, åtminstone enligt paret själva, förklarar denna ödmjukhet, öppenhet och gästfrihet.
Då vi ju gick i matchen Fiorentina-Juventus tecken talades det en del om Kurres allra första tid i Italien, som ju spenderades i Turin eftersom det var Juventus ”bläckfiskarmar runtom i världen” (ungefärligt uttryckt av Kurre) som snappade upp honom i Solna och gjorde honom till professionell fotbollsspelare. I alla fall berättade Marianne om en kvinna som hjälpt Kurt och henne väldigt mycket under deras första tid i Italien, och denna gest blev på något sätt ett motto för dem att leva efter. Fru Hamrin berättade, med viss beundran i rösten, om denna kvinna som en enormt viktig person för acklimatiseringen i ett nytt land; en roll ack så viktig som paret Hamrin fyller i Florens (trots att ingen officiell kontakt idag finnas mellan Kurre och Fiorentina).
Det berättas att...
Efter en mycket typiskt toskansk antipasto med salami och crostini fick vi vänta en bra stund på huvudanrättningen, som var en tallrik med tre olika sorters kött där den klassiska bisteccan naturligtvis utgjorde en del på en bädd av rucola tillsammans med potatis. Det gavs därför tid åt diverse samtalsämnen vid hörnan av bordet, innan den lätt svettandes men alltid lika glade trattoriaägaren Giovanni inspekterade utskeppningen av de fyrtiotalet tallrikar han troligtvis förberett i stort sett på egen hand i köket på andra sidan väggen.
Vår provspelande yngling från Dalarna hade petat lite i förrätten, av rädsla för Gluten, men började månne redan få smak på vad Florens har att erbjuda i matväg när tallriken med prima kött slukades av Signor Bohman. Inte för att käket lär vara särskilt pjåkigt hemma hos familjen Hamrin, där man ju hört historier om hur Kurre smyger in en och annan droppe vin extra i såserna. Fru Hamrin (av Viola Club Scandinavias ordförande även kallad Fröken) berömde köttet, vilket inte är lite efter dryga 50 år i den toskanska huvudstaden.
När middagen njutits klart bestämdes det med Kurre att han skulle ställa sig upp och berätta lite om sin karriär och svara på frågor, innan kaffet skulle bäras in och denna smått magiska afton skulle komma till sin spets. För oss i Viola Club Scandinavia kom kvällen till sin spets när vi fick överlämna ett stort fång blommor i gula, blåa och lila färger till Fru Hamrin samt ett inramat diplom och kuvert innehållandes kort som hedersmedlem i klubben till Kurt. Några passande fraser sas väl innan Kurre, märkbart tagen av denna säkert för honom oväntade stund, äntligen tog plats på ”podiet” framför skylten ”Vietato fumare” och började berätta.
Vad Kurt Hamrin berättade för oss under den halvtimmeslånga (”han är ju så långrandig”, menade fru Hamrin) ”sagostunden” med efterföljande frågor (där Kassören utmärkte sig med att sätta självaste Hamrin i något som liknade Heta stolen) tänker jag låta vara kvar i minnet hos de som var med denna gång och kanske i framtiden för nya resenärer att upptäcka.
Just Kassören, som omnämnts i andra sammanhang här på Svenska Fans i de resekrönikor som författas av oss som var med, fick det sista ordet. Vilket kom från hjärtat, med frågan: ”Hur kan du vara så ödmjuk?”. Kurres svar var lika enkelt som leendet på hans läppar: ”Jag är mig själv”, och kassören tog sig för bröstet där den röda liljan sitter broderad, log även han och sade: ”Det känns, det känns”.
Tack Kurt, tack Marianne, tack Niklas. Tack Giovanni.
Tack alla som var med, för mig var det här en av de absolut bästa stunderna som Fiorentina-supporter.
