Införkrönika från Toscanas slättland
Det toskanska derbyt, som efter många års avsaknad är tillbaka, är vad fotboll handlar om.
Vi som var med om cupmötet mellan Fiorentina och Juventus den 1 december på Stadio Artemio Franchi kan vittna om vad fotboll inte bör handla om. Undertecknad följde inte med den skandinaviska delegationen hem, av akademiska skäl, och befinner sig några dygn ifrån att ta tåget till Empoli för att vara med om ett RIKTIGT DERBY!
Det fotboll bör handla om. Förväntan, spänning, taktiska pilar och knutna nerver. Utan kravaller. Åh, vad jag längtar till att det ska bli söndag eftermiddag!
Lyckad medling i Empoli
Johnny Ekströms gamla klubb, Toscanas förnämsta plantskola, har efter en strålande inledning som nykomling inkasserat fyra förluster på raken och i måndags (efter uddamålsförlusten i Siena i lördags) morse hölls ett ”krismöte” med tränare Mario Somma, sportdirektör Pino Vitale och president Fabrizio Corsi. Folk fruktade det värsta; skulle fantomtränaren från fjolårets serieseger i serie B få sparken? vem skulle efterträda?
Dagen efter kunde man läsa i lokaltidningarna att allt retts ut i all vänskaplighet och att Somma inte alls riskerade att få sparken.
Den kyliga decemberluften slog emot mig när jag för sista gången detta år steg av vid stationen i Florens. Ett regionaltåg och en promenad senare befann jag mig utanför grindarna till Stadio Artemio Franchi där gymnasieungdomarna samlats för att jaga autografer av spelarna som i sina bilar rullade upp ur garaget under arenan. Där hittade jag tjejen från Japan med det omöjliga namnet, med ett obevekligt leende utsmetat över hela ansiktet och med en t-shirt i händerna där några av spelarnas autografer redan fanns runt texten ”Fiorentina Japan Tour 2005”. Hon tittade frågande på mig när jag sa att jag bara skulle hämta min biljett och att jag inte skulle med på bussen på söndag. Men herregud, tänkte jag, när du kan cykla. Kvinna!
Vägen till Europa går även via Empoli
Johnny Ekström var här i mitten av 90-talet. I Empoli. Mitt i ingenstans, mitt i det toskanska slättlandet, på exakt avstånd mellan Florens och Pisa. Empoli har Toscanas vackraste tågstation, utvecklad med hypermoderna diodskyltar som väcker även de djupast sovande på något av regionaltågen mellan Florens och Livorno eller Siena (där Empoli är en av ytterst få förbindelser). Staden ligger platt som en pannkaka utan att se särskilt många berg i horisonten, precis som i Florens ägnar man sig mycket åt skinn- och textilindustri. Staden och ”annexet” till Stadio Carlo Castellani är dock historisk i det avseendet att det var här Viola Club Scandinavia landade för allra första gången, i samband med ett derby i Primavera-serien i januari detta år. Samma banderoll som då sattes upp för allra första gången (på det mest spartanska av sätt, med hjälp av snörena från gymnastikskor tillhörande klubbens första medlemmar) kommer i mån av plats att finnas väl synlig i bortakurvan när Fiorentina på söndag fortsätter in vandring mot Europa. Långt från en gudsförgäten plats som Empoli.
Jag vet inte om det är vad fotboll handlar om, i sitt djupaste, men även om detta rör sig om ett derby känner jag inte det minsta lust att häda motståndarna. Empoli ska behandlas med respekt, det är en klubb som kämpar med små medel för att ha ett lag i den högsta serien och rent historiskt sett finns inte ens tillstymmelsen till rivalitet mellan supportergrupperna. Tvärtemot, florentinarna ser detta som något av en ynnest att – när bägge klubbarna befinner sig i serie A – kunna ta moppen eller rentav cykeln de tre milen västerut för att åka på bortamatch och heja fram sitt Fiorentina. Det finns en klassisk bild från säsongen 97/98 där en kortege violafans burna på två hjul leds fram av polisen längs en avstängd motorväg, en bild som på söndag lär kunna återuppväckas.
10 000 violafans och Christian Riganò
Förutom julhälsningarna, var det sista som sades på lokalkanalen Rete 37 i dess fredagsprogram om Fiorentina ”kanske 10 000 violafans”. Under mina tre månader i Toscana har jag aldrig sett ett mer avslappnat inför-program som denna kväll, där alla säger precis vad de tycker och alltid med ett leende på läpparna. Medverkande denna afton var, som vanligt, journalisten Raffaello Paloscia (som följt Fiorentina i lokalpressen sedan 60-talet) och författaren till boken om Cristiano Lucarelli, Carlo Pallavicino. Förutom dessa fanns även Empolis president Fabrizio Corsi och ”urtoskanaren” tränare Renzo Ulivieri (vilken hade uppgiften, som annars sköts av Aldo Firicano, att rita upp de bägge lagens taktik på tavlan).
Under programmet med rubriken ”A tutto campo” (slående likt den för det allra första programmet i svensk television som handlade om italiensk fotboll, ”Tutti in campo”, med Jane Björk-Nielsen) diskuterades framförallt Paolo Di Canios beteende under mötet mellan Livorno och Lazio i söndags samt dopingskandalen där Juventus i veckan blivit friade. Men den sista halvan av programmet ägnades åt söndagens derby och åt Christian Riganò, som lär gå in på planen med alldeles speciella känslor med tanke på vad han betytt för Fiorentinas väg tillbaka mot att åter bli ett topplag. ALLT!
Kvällen har blivit sen i mitt Toscana där Arno pustar ut i Medelhavet. På söndag tar jag tåget (cykeln lämnar jag hemma) och möter mina florentinska bröder i Empoli.
För att på Stadio Carlo Castellani känna vad fotboll verkligen handlar om.
Garrisca al vento il labaro Viola…