Fiorentina-Inter: 2-1
I onsdags kväll visade, ”Braveheart” Brocchi, att alla vägar till framgång går genom hjärtat oavsett odds, oavsett motstånd…
… oavsett underlag? Det var precis denna typ av anda, ”l’anima”, som jag efterlyste i en krönika för knappt ett år sen, då man fick höra det mest absurda bortförklaringarna för lagets motgång av ”kvalitetspelare” som Maresca, ja till och med underlaget var det ibland fel på! Nu, som sagt, knappa året efter, har en totalförvandling ägt rum och vi såg en reinkarnerad ”soldatino” leda fram laget in till sista minut.
Nr 32, Brocchi, tillsammans med Pazienza, sprang sönder Inters annars så spelskickliga innermittfält och på kanterna gjorde både Jörgensen och Fiore ett defensivt uppoffrande som bör uppmärksammas, vilket gjorde markeringsjobbet mycket enklare för Ujfalusi och suveräne Pasqual som höll internationell klass mot världsstjärnan Figo. Mittlåset i backlinjen stod för avgörande brytningar matchen igenom och när varken Kröldrup eller Dainelli räckte till var den sista utposten på Franchi, Lobont, (nästintill) omutbar. Fiorentina höjde sig minst sagt ett par snäpp och sist man spelade med en sådan målmedvetenhet och aggressivitet, var mot Juve i december då just den så länge omtalade svackan startade. Inter å andra sidan stod för en någorlunda blek insats med mycket bollinnehav, okunniga att tända till när det väl behövdes. Ändock hade man goda chanser för att reducera ett flertal gånger och det säger inte lite om vilken klass gårdagens motståndare väger in på.
Jag hoppas att denna övertygande seger ger upphov till en välbehövlig ”nytändning” och att spelarna kan fortsätta ge samma positiva intryck under den resterande säsongen.
Matchen
En iskall kväll i Florence- ett kokhett möte på Franchi. Kontrasterna kan göras många men det räcker egentligen med att nämna Fiorentina-Inter, de var varandras motpoler, åtminstone för denna kväll.
Efter en aningen avvaktande inledning tycktes lagen funnit den rytm som passade deras spel och Inter var det lag som sakta började föra. Klockan hann dock bara ticka till den 10:e minuten då Brocchi efter hörna fick ett ypperlig träff utanför straffområdet och Cesar som förvisso gick åt rätt håll utan att se den dykande bollbanan, hann aldrig reagera på ”Nordahls” alltid lika omtalade studs. 1-0 ! och en överlycklig Brocchi fick fira sitt första mål i den lila tröjan (efter ett antal liknande försök) genom att springa till kurvan dunkandes sin högra hand på Fiorentinas emblem och sitt hjärta. Lika symboliskt som rörande, något som kommer att få den redan populäre ”Braveheart” att växa än mer under publikens ögon.
Den nästkommande kvarten blev de tidigare indikationerna på lagens skilda spelsätt naturligtvis än tydligare och Inter var det förande laget med ett flertal inlägg och ett par goda halvchanser med Cruz och Figo i huvudrollerna. I den 24:e minuten fick Fiorentina ett kontringsläge genom Bojinov men W.Samuel kunde styra ut till hörna. Inte förens 10 minuter senare fick Lobont presentera sig på riktig med en parad, först med en enhandsräddning på ett skruvat skott från Veron och sen på Stankovic uppföljare. 42:a minuten och Brocchi startar en kvick kontring och överlämnar till Bojinov som bör förvaltat situationen bättre; bollen går högt över Cesars högra stolpe. Minuten senare springer Pasqual sig loss på sedvanligt vis, blir nerriven av Zanetti när han bryter sig in mot straffområdet, och slår ett perfekt inlägg på den efterföljande frisparken som Bojinov får en sämre träff på och bollen går strax över. Jag och kassören kan konstatera att saknaden av Chiellini inte blivit alls så stor som vi förfärats, tvärtom! Halvleken slutar i princip där och två minuter senare går spelarna ut till omklädningsrummen efter domare Trefolonis signal.
2:a halvlek och Fiorentina visar att man i och med sin vilja att utöka ledningen och sin spetskompetens är att räkna med i alla lägen redan från första minuten. Toni klackar till Bojinov som passar ut till Jörgensen, danskens skott styrs ut till hörna. Kvarten spelad och ett misslyckat skott från Fiore blir till en smörpassning för en påpasslig Jimenez som varit på plan i endast tre minuter (Bojinov utbytt). 2-0! Till Allas stora förtjusning, inte minst Prandellis som kommer av sig lite från alla tränares vanliga, coola ”coachlook”. Chilenaren kliver in matchen på ett övertygande sätt med gott sinne för djupledsspel (både passningar och löpningar) i en central roll som egentligen Fiore bör vara självskriven i, i ett 4-4-1-1. Istället får han stanna kvar på kanten. En indikation kanske, om att Cesares förtroende och tålamod börjar mattas efter ett flertal anonyma prestationer av den f.d. ”laziale”?!
En hel halvtimme är kvar att spela men det känns redan då som att Viola kommer gå hela vägen, tills Recoba byts in i 25:e minuten och jag får kalla kårar längs ryggraden. ”En frispark och ledningen är knapp igen…” tänker jag. Mycket riktigt förvärkligas denna föraning, som tur är så sent som i den 38:e minuten och Inter hinner aldrig följa upp sin reducering. 2-1 slutar matchen, en blodig Brocchi och de andra spelarna hälsar tillbaks till publiken som skanderar deras och Fiorentinas namn, medan kameran fokuserar på hedersläktaren och bröderna Della Valle. Ännu en kontrast uppmärksammas, där en något kluven Diego klappar om sin exalterade bror Andrea som knappt kan hålla sig still!
En mäktig seger att sammanfatta, där "boven i dramat" Mancini förlorar, slutet gott -allting gott! Förutom det så dyker det upp ett flertal frågetecken inför matchen mot formsvaga Livorno, inte minst den intressanta duellen om vem som bör starta mellan Fiore och Jimenez?
Tills vidare...
Forza Viola Alè, Firenze sempre comunque a te... alè! ! !
