Minikrönika: I Florens finns bara den lila färgen
Den problematiska frågan om landslagets återkomst till Florens får sitt svar när februari byts till mars. Men är våren verkligen redan här?
Precis som Thomas Wilbacher skriver i sin blogg från Florens, är det med försiktig entusiasm man som Fiorentina-supporter ser på kallelsen – en välförtjänt sådan – för Pasqual till Lippis italienska landslag. Florens är som för det mesta delat i uppfattningen om tiden verkligen är mogen för de azurblåa att åter springa in på Artemio Franchis underbart gröna matta. Diskussionerna tog fart redan när beslutet fattades i höstas och den ene experten efter den andre har fått säga sitt. Hela program har vigts åt denna fråga i Toscanas lokalkanaler och, även om de riktigt inbitna supportrarna fått komma lite till tals, de flesta verkar tycka att det är dags att sluta någon slags fred. Denna fråga är svår att ta i itu med, av samma anledningar som nämns i dagens (27/2) blogg, och personligen anser jag att det rör sig om två sorters fred.
En fred, som i dagens pengainfluerade och skendiplomatiska fotbollsvärld, skulle gynna det Fiorentina som är tillbaka i toppen starkare än någonsin. ”Fiorentina måste växa” menar de flesta (många i kostym) och det rätta sättet är inte att sätta sig på tvären för anledningar man ändå aldrig kommer att få upprättelse för. Och så finns den fred, som måste kopplas in i ett större perspektiv. Jag tror att de som söker den freden, eller avskyr den, bryr sig lite om Pasqual blivit kallad till landslaget eller inte. Om Toni riskerar att bli hela Italiens hjälte om några månader. I kvarteren runt Artemio Franchi står samma fras klottrad på var och varannan husvägg, ”Inga kompromisser” står det, och jag känner mig lite delad själv om innebörden i den är rätt eller fel. Att Fiorentina missbehandlats av det som kallas för ”il Palazzo” och i florentinarnas ögon representeras av landslaget som i sin tur är och framförallt varit en bild av den svartvita färgskalan som Fiorentina alltså är på väg att bryta.
Om några år kan Fiorentina vinna serie A. Det finns ingen anledning längre att skriva det inom citationstecken. Det vore det absolut största och rättskipande man kan tänka sig, efter vad denna stad tvingats utstå de senaste åren (och, för dess äldre supportrar, i fornstore). Men frågan kommer över oss nu, i denna stund, när Fiorentina för första gången sedan konkursen spelar med lätta fötter på gräs och inte på någon lerig plan i byn-som-Gud-glömde och äntligen har lite vind i ryggen. Det är en jobbig fråga och det hade varit betydligt skönare att slippa ta ställning. Tyvärr är det omöjligt, för på onsdag kväll sker det många trodde var omöjligt. Landslaget är tillbaka på Artemio Franchi, om det är ett ytterligare bevis för fotbollsaristokratins ytlighet gentemot staden och dess supportrar eller ett nödvändigt ont för att kunna närma sig vad som skulle kallas fred vill jag lämna oskrivet.
Klicka här och läs Thomas Wilbachers inlägg i VCS-bloggen, vilken tjänat som inspiration till denna minikrönika.
wandel@hotmail.com2006-02-27 20:44:00
