Minnen från ett fantastiskt halvår, del 1

Den sagolika segern mot Milan, kollektiv förälskelse för att smälta förlust i Genua och en heroisk prestation av Jörgensen mot Cagliari.

När chansen dök upp att få plugga en termin i Italien, fanns där ingen tvekan. Listan på möjliga studieorter skummades lätt igenom med vissa fotbollsmässiga anspråk; kalla och lite isolerade Trieste och serie B-fotboll med Triestina, lugnet i Padova och serie C, turistvimmel i Venedig och inte mycket till fotboll eller en exotisk upplevelse längst ner på klacken i Lecce fick inte magen att pirra tillräckligt. Università di Pisa!

Pisa (gör korstecknet) fick bli det naturliga valet, en dryg timmes tågresa från Florens. Ett knappt halvår med Fiorentina hägrade och i slutet av september landade planet en sen onsdagskväll på den lilla flygplatsen med det käcka namnet Galileo Galilei. Efter den första natten på ett hotell inrymt i ett gammalt kloster, ägnades den första dagen åt lägenhetsjakt. Åkte ut till havet, en dryg mil från Pisa, och hamnade till slut i Marina di Pisa mellan Pisa och Livorno där jag redan samma kväll packade upp väskorna i en rymlig tvåa ett stenkast från stranden. Fredagen skulle komma att bli stressig, redan på morgonen tog jag tåget till Florens i hopp om att kunna köpa biljett till söndagens match på San Siro mot Inter. Men tji fick jag och för att hinna skriva in mig innan lektionerna skulle börja på måndagen tvingades jag åka fram och tillbaka ytterligare en gång. Men på kvällen hade jag min biljett till San Siro i handen och äventyret kunde börja, ett äventyr som gjorde mig många erfarenheter rikare och gav mig 13 matcher med Fiorentina.

Under min vistelse blev det ett antal krönikor, vilka länkas till respektive match. Detta är den första delen av fyra av min berättelse som förhoppningsvis kan inspirera flera att ta chansen och resa ner några månader, vare sig man vill studera i Italien, följa sitt favoritlag eller – som jag – göra båda delarna.
Den sista matchen jag såg innan det bar hemåt var i Udine, där jag träffade på en mexikansk Fiorentina-supporter (jajemen, med äkta sombrero) som har ordnat en matig bildblogg som täcker de flesta av sakerna som skrivs i dessa artiklar. Han heter Antonio Roldan (är med i något som kallas Cicalasso Group) och länkarna finns tillgängliga nedan.

Fiorentina-Milan (14 november, 3-1)
Mer läsning/bilder:
>> En personlig krönika från Curva Fiesole
>> Bildarkiv november Cicalasso Group
     En upplevelse utan motstycke under min tid i Italien. Kom till Florens under lördagen och sov över hos vänner, det blev en sen lördagsnatt och klockan ringde tidigt på söndagen. Idag, innan avspark klockan tre, skulle jag nämligen representera Viola Club Scandinavia på ACCVC:s årsmöte. Bussen väntade utanför arenan och körde mig upp till Villa Montalto, ett palats mitt i grönskan mellan Stadio Artemio Franchi och byn Fiesole. Det bjöds på både frukost och lunch, annars hade man knappast klarat av att sitta och lyssna på ACCVC presidenten Filippo Puccis tal om budget och dylikt i nästan två timmar. Men det hade utlovats dignitärer och fram till talarstolen skred såväl det nya Fiorentinas förste president, Gino Salica, som den nuvarande, Andrea Della Valle. Stort jubel i salongen, där förutom Skandinavien även platser som San Franscisco och Malta var representerade tillsammans med över hundratalet av de omkring 300 supporterklubbar inom Italiens gränser som är knutna till ACCVC. Snart började klockan klämta och det började närma sig matchstart. Utsikten från villan var minst sagt vidunderlig, vädret inte sämre med klarblå himmel. Vid lunchtid hade de första helikoptrarna börjat cirkulera och stämningen började tillta. Naturligtvis hade jag sparat mig vid lunchen för den rituella lampredotton, en lunch jag spenderade med att tala med några av medlemmarna i Viola Club Orzinuovi (Prandellis hemort). Jag hade dessutom tur att befinna mig utanför Curva Fiesole när spelarbussen svischade förbi till folkligt jubel, och med mitt lånade säsongskort till samma kurva kände jag mig lycklig som aldrig förr när jag äntligen tog plats tillsammans med mina vänner Dano och Sara, under grabbarna i Alterati och några rader ovanför vettvillingarna i Internati med Nick i spetsen. Slutresultatet säger det mesta om hur själva matchen var i sig; det var utan tvekan den bästa match jag sett Fiorentina spela på plats. Efter matchen, när jag skulle lämna tillbaka säsongskortet på ACCVC:s kontor var folk överlyckliga och många, personer som följt Fiorentinas alla glädjestunder och vemödor sedan barnsben, såg helt enkelt tagna ut. Fantastiskt.

Sampdoria-Fiorentina (18 januari, 3-1)
Bilder:
>> Bildarkiv januari Cicalasso Group

     Klubbordförande Wilbacher hade anlänt med sina 50 kg övervikt (i baggaget naturligtvis) och flickvän någon vecka tidigare och vi fixade plåtar kvällen innan match. Det var tänkt att vi skulle åkt buss med ACCVC men vi gick bet på de sista platserna. Därför var tåg det enda alternativet för att ta sig till Genua, men matchen spelades en onsdag kväll och det skulle vara en praktisk omöjlighet att ta sig tillbaka till Florens samma kväll. Så undertecknad fick en snilleblixt och ringde upp Gustav, en oerhört begåvad svensk kille som läser till båtbyggare i La Spezia, och erbjöd honom en plats med oss i bortakurvan. Att sedan ta tåget längs kusten och sova några timmar hos honom skulle inte vara några problem. Efter att vi lämnat ACCVC kom jag på att vi ju glömt banderollen, den nya som sedan december varit i ACCVC:s beskydd (för att sättas upp i Curva Fiesole varje hemmamatch, något som fungerat prickfritt). För att göra en lång historia kort fick jag ta mig tillbaka till stadion och träffade där Loris, en italiensk kopia av Ernest Hemingway, som ansvarar för logistiken. En krånglig gammal herre som inte alls ville göra oss en tjänst denna regniga kväll och gå ner under Curva Fiesole för att hämta vår banderoll. Dagen efter, tidigt, träffade jag Wilbacher på Santa Maria Novella (tågstationen) utan banderoll. Lokaltåg till Pisa och där byte mot Genua. Solen sken och det var vårvarmt i hamnstaden, där vi träffade på en lycklig Gustav som på morgonen klarat av sin sista mattetenta och tillsammans satte vi oss på ett utefik och käkade lunch. Några öl och en tur ner till hamnen senare var vi på väg mot Stadio Luigi Ferraris, eller ”Marassi” som den kallas i folkmun, Halsdukarna var väl undanstoppade när vi gick genom en lång gångtunnel under Brignole-stationen och såg allmänt bortkomna ut bland Sampdoria-ungdomarna. Vi var tidigt utanför arenan och tänkte att vi skulle dela på en liter Tavernello-vin (en klassiker på bortaresor), men försäljning var förbjuden i alla affärer runt arenan. ”Fixaren” Wilbacher spände dock blicken i en stackars kassörska och fick med sig en tetra ut och i strålkastarljuset började förhandssnacket inför matchen. Fiorentina gjorde sedan en slät figur på planen och hade inte en chans mot ett starkt Sampdoria, där matchens behållning var Palombos underbara bicycleta. Det som gjorde detta till en minnesvärd resa, den roligaste under min tid i Italien, var att verkligen få smaka på florentinarnas humoristiska lynne. Med stadion tömd på folk och moralen under isen väntade vi som vanligt på att få bli utsläppta genom Marassis trånga kulvertar. Framför vår sektion satt två fotografer kvar på sina pinnstolar, en manlig och en kvinnlig, och plötsligt börjar klackledaren sjunga om någon Jennifer i megafonen. Fler och fler hängde med i sångerna, som till en början var gulliga för att bli mer och mer vulgära. Det blev dock aldrig pinsamt, kanske därför att Jennifer – en brunett med kort hår – spelade med totalt och efter att ha skrattat åt våra verbala ”närmanden” manades hon att komma ner under kurvan. Hennes kollega gav henne en armbåge i sidan, som för att säga ”kom igen nu” och hon vandrade gapskrattandes ner och vinkade till allas stora jubel. Vid plexiglaset längst ner såg det ut som att någon fick hennes nummer. Deppigheten och frustrationen efter förlusten hade förbytts i glada skratt och en stunds kollektiv förälskelse. Matcherna därefter kunde sånger om ”Jenny” höras sjungas, skönheten från Genua.

Fiorentina-Cagliari (30 oktober, 2-1)
Bilder:
>> Bildarkiv oktober Cicalasso Group
Viola Club Scandinavias första banderoll hängde i Curva Ferrovia under matchen mot Cagliari.
     Den här matchen får ett omnämnande bland de tre roligaste matcherna under min vistelse mycket för prestationen av en viss dansk. Spelet var nämligen inte mycket att hurra för och trots konstant Fiorentina-press större delen av matchen, saknades rätt kyla framför mål och gästerna från Sardinien höll på att få med sig en poäng hem till sin paradisö. Det kunde till och med ha blivit tre om det inte varit för en heroisk hemåtlöpning och ”Glenn Hysén-brytning” av Martin Jörgensen, som ensam räddade ett friläge på en kontring med dryga fem minuter kvar. Stående applåder revs ner från läktarna medan Jörgensen ställde sig med huvudet mellan knäna vid mittcirkeln efter denna löpning över hela planen. Fiorentina upp i anfall, ställningen är fortfarande 1-1, och det känns som att det kommer hända någonting. Publiken, där jag stod långt upp i solen i Curva Ferrovia tillsammans med min florentinske skolkamrat från Pisa Nicola (som debuterade på ”Franchi”), eldade på sitt Viola bäst man förmådde. Så kommer bollen till Jörgensen och pang sade det bara: 2-1! Glädjen efter ett mål i slutminuterna är alltid den skönaste och vildaste, när man dessutom känner att det började gå riktigt illa är den ännu bättre. Arenan var i ett glädjerus och Martin Jörgensen fick springa ärevarv nedanför Curva Fiesole efter slutsignalen. Vad jag minns från den matchen var framförallt en stor stolthet att vara skandinav och jag vet inte om det är ren nostalgisk lögn eller en bit av sanningen den eftermiddagen, men jag tyckte att folk log mot mig och Nicola när vi knöt upp banderollen efter matchen.

Fortsättning följer inom kort i del 2...