Minnen från ett fantastiskt halvår, del 2

Kalldusch på mäktiga San Siro, Stefano Fiores ”svek” på Olimpico mot Lazio och ett återförenande i Curva Ferrovia mot Messina.

Har du något ord som du gärna överanvänder? För min del är det ordet ”fantastiskt”, det var min redaktionskollega med det österrikiska efternamnet som berättade det en gång. Och det är faktiskt sant, när jag tänker efter närmare. Jag väljer ofta det ordet framför andra superlativ, jag har mina teorier om varför men tänkte absolut inte spilla ut dessa i det här utrymmet.

”Ett fantastiskt halvår” är en titel som är en lögn med modifikation. Jag kom hem efter fyra månader, men alla upplevelser med Fiorentina och andra saker gör att det känns som ett halvår eller längre. Och fantastiskt, det var det. Det var någon som sa till mig att det var helt rätt valt tillfälle att följa Fiorentina, om man nu hade möjligheten att göra så under ett ”halvår” av sitt liv. Jag kan inte direkt säga att jag stått på arenorna runt om i Italien och njutit av lagets spel, det är Fiorentina i regel alldeles för bortasvaga för (det jag saknade under min vistelse var framförallt att uppleva en seger, och dess konsekvenser, på bortaplan). Att följa ett lag match efter match handlar om så mycket mer än spel, laguppställning och resultat, jag skulle – för egen del – faktiskt drista mig till att det är av underordnad betydelse. Det som verkligen betyder något är gemenskapen, skratten, historierna, sångerna, törsten, haschlukten och minnena som du kommer att ha med dig för alltid.

Hemmamatcherna liknar detta om man väljer att leva dessa stående i kurvan, men det är liksom i light-version. Det är dock en alldeles speciell känsla att komma in på ”Franchi”, varje gång det händer, och det känns som att man andas hela den här klubbens stolta historia. Det är en stolthet jag vill ta till mig, jag vill bli till ett av dess uttryck på läktaren.

Inter-Fiorentina (25 september, 1-0)
Mer läsning/Bilder:
>> Resekrönika San Siro
>> Bildarkiv september Cicalasso Group

     Det här skulle bli min andra resa till mäktiga San Siro, och jag var lika upprymd som första gången (då förlorade det gamla Fiorentina mot Milan med tennissiffrorna 5-2, med Mancini som tränare). Detta skulle också bli min första bussresa till en bortamatch och jag såg till att vara tidigt utanför Bar Marisa för att hitta rätt bland de 15-20 bussar som stod uppradade på Viale Manfredo Fanti. Hamnade på en ganska lugn buss, bredvid en Simone och bakom två herrar från ”Gruppo Briachi” (som trogna texten på sina tröjor snart korkade upp den första flaskan Chianti-vin och bjöd på smakprov). För mig var själva upplevelsen att åka på bortamatch den största, tidigare hade jag alltid åkt för egen maskin eller med vänner bosatta i städerna där Viola spelat. Med sångerna mot ordningsmakten som långsamt långsamt lotsade bussen noorut och de retfulla mot busschauffören kände jag verkligen att jag var på väg mot Milano. På radion lyssnade vi på eftermiddagens matcher i serie A och det rådde en stor förväntan inför kvällens match – skulle Fiorentina kunna skaka Inter i dess hemmaborg? Några timmar senare visste vi (det var en stor uppslutning, mellan fem och sextusen violafans) att detta inte var matchen, efter att Martins givit Inter ledningen efter bara några minuter, ett mål som stod sig tiden ut. Det hade skett en svår olycka i höjd med Parma och köerna var någon mil långa på motorvägen. Vi satt fast i över en timme och folk verkade på allvar oroa sig för att inte hinna till Milano i tid, det behövdes faktiskt tillkallas polis som fick lotsa vår buss och andra förbi köerna i filen avsedd för utryckningsfordon. När vår parkerade utanför San Siro var klockan nästan åtta och bortasektionen var nästan helt fylld, där vi fått hela nedre sektionen av ena kortsidan. Efter en stunds funderande på vart jag skulle fästa banderollen, lyckades jag ta mig längst ner i höjd med hörnflaggan och sätta upp banderollen på en av de få kvarvarande platserna med hjälp av några publikvärdar. Under min väg tillbaka uppför läktarna hann matchen dra igång och medan jag letade efter folk från bussen gjordes matchens enda mål. I fel ände, men ändå. I ilska kastade jag av mig tröjan och stod i bar överkropp, som en hel del andra denna ljumma sensommarkväll, och sjöng i resterande 85 minuter. Med hes hals men upprymd över att ha upplevt detta majestätiska fotbollstempel ännu en gång, upptäckte jag till min stora fasa att vattenflaskan hade blivit stulen från väskutrymmet på bussen. Uttorkningen ledde till att glömde mobiltelefonen på bussen när jag och en tjej från Siena steg av vid stationen strax innan klockan fyra på måndagsmorgonen, därefter tog jag det första tåget mot Livorno och hoppade på cykeln i Pisa. Efter en timme i mörkret längs den spikraka vägen som följer Arno ut i havet var jag äntligen hemma i min säng för att smälta alla intryck, de första under min vistelse med Fiorentina.

Lazio-Fiorentina (16 oktober, 1-0)
Mer läsning/Bilder:
>> Resekrönika Olimpico
>> Bildarkiv oktober Cicalasso Group

     I denna match gjorde Stefano Fiore något som fick i alla fall mig att helt tappa tron på honom som en framtida hjälte, åtminstone i mitt älskade Viola. Jag ska inte raljera över hur en professionell fotbollsspelare bör bete sig, men att göra som Fiore gjorde den där soliga dagen på sin gamla hemmaarena Olimpico är att tänka med arslet, rent ut sagt. Och då tänker jag inte på alla felpassningar och den urusla match han gjorde, i en match där Fiorentina som mest hade behövt någon som åtminstone försökte få till något konstruktivt på mittfältet. Jag tänker framförallt på att Fiore sprang rakt ut från omklädningsrummet efter halvtid och ner till Lazio-kurvan för att lämna en gullig blombukett till sina rakade och tatuerade favoritgossar i Curva Nord. När folk i Fiorentina-kurvan ätit klart sina mackor, tänt ännu en joint och åter börjat vifta med flaggorna spred sig någon slags tystnad som jag ganska starkt tolkade vara i besvikelse över Fiores gest. Annars var detta en minnesvärd resa, där jag lärde känna Daniele från Agrigento längst ner på Sicilien (fast bosatt i Rom) medan jag fäste banderollen. Jag följde sedan matchen med honom och hans anhang av Fiorentina-supportrar från olika delar av södra Italien. De var nästan ett dussintal, där några tanter från Kalabrien utmärkte sig med att bjuda på hemmagjord stark korv i halvtid. Mums! Här lärde jag också känna Sara, som jag skrev om i krönikan från Milan-matchen. Vädret var som en dröm denna helg, och jag hade valt att åka med tåget från Livorno redan på lördagen för att sedan övernatta hos min flickväns syster, vilket gjorde att jag fick eskort både till och från arenan med bil (i Florens hade man varnat mig för att resa ensam just till Olimpico). Tyvärr blev matchen en stor besvikelse, men jag kände mig ändå inte alltför nedstämd när jag i ottan på måndagen tog tåget hemåt Toscana (en oerhört vacker tågresa som går längs havet nästan hela vägen). Jag hade ju skaffat mig kompisar i kurvan, och även om kollektiva bortaresor definitivt har sin charm får man ut betydligt mer av att känna atmosfären i staden man kommer till. Och även om Rom har sina baksidor, två av dem heter Lazio och Roma (vilka innefattar romare, vilket ofta är ett ”jävla släkte” om jag får uttycka mig så), är det en stad som ingen annan.

Fiorentina-Messina (22 januari, 3-0)
Bilder:
>> Bildarkiv januari Cicalasso Group
     Det var bara några dagar mellan matchen i Genua och den här, klubbordförande Wilbacher hade lyckats få plats på en av bussarna den kvällen och varit hemma i Florens på rekordtid tack vare en fantastisk busschaufför. Själv sov jag ut i La Spezia och tog sedan ett skumt lokaltåg som skulle korsa Apenninerna och ta mig till Parma, varifrån jag sedan skulle ta mig via Bologna ut till min kompis som bor halvvägs till Imola. Efter att ha spenderat en lång helg i Emilia-Romagna och käkat glass på glassmässa i Rimini var det dags att få sig ett sista lystmäte med Fiorentina på Artemio Franchi för den här gången. Wilbacher hade fixat biljetter till Curva Ferrovia och eftersom matchen spelades på kvällen hade jag råd att ta ett tåg sent på eftermiddagen, ett tåg som dessutom tog mig direkt till Campo di Marte-stationen (där stadion är belägen, annars måste man ta sig tvärs över stan). Mobiltelefonen ringde precis när jag korsade Viale dei Mille i riktning mot Bar Marisa, herr klubbordförande hade gått av bussen halvvägs med biljetterna liggandes hemma på köksbordet. En och annan öl senare, genom att ha fördrivit tiden med att bara titta på folk som gick förbi mot Curva Fiesole, anlände Wilbacher med biljetterna och det blev en sväng förbi Lampredotto-haken nedanför huvudkurvan innan vi tog plats i Curva Ferrovia strax innan matchstart. Det var en ganska kylig kväll i Florens och folk satt och huttrade på sina platser medan speakern ropade ut lagen. Klubbordföranden ville till varje pris söka upp sina vänner från serie B-tiden, ”Le bandane”, som inte längre utgör en officiell klubb och inte längre är kärnan i Curva Ferrovia efter ett bråk med några grupper i Curva Fiesole. De stod, som under varje hemmamatch, på sektionen längst ner – kallad ”parterre” – men vi skulle snart bli varse att detta inte var någon vanlig match för dem. En banderoll täckte hela stängslet från bortasektionen till andra långsidan där ”huvuddukarnas” (bandane betyder just det) nyss avlidne president Herbert hedrades. Men det mest uppseendeväckande var att åter se deras flaggor vaja och det var som om de återuppstått bara för denna matchen, bara för att hedra Herbert. Utan att ta särskilt mycket notis om vad som skreks i megafonen ovanför oss, av den skäggige lite clownaktige nye capocurva i Curva Ferrovia (milsvid skillnad mot Collettivos dito i Curva Fiesole), sjöng Bandane sina egna – eller mycket egna – sånger och narrades friskt om både spelare och lag som om allt vore ett skämt. De har en väldigt skön attityd de här grabbarna och man förstår nästan direkt varför de inte går ihop med den hårdare jargongen som finns bland ledarna i CAV. Messina hade inte mycket att säga till om i matchen och hemmasegern var väntad, dock borde den ha varit betydligt större sett till den mängd chanser som skapades av ett för dagen mycket bra Fiorentina. För mig var det härligt att få avsluta med en seger på Artemio Franchi och upprymd tog jag adjö av mitt fotbollstempel för denna gång.

Fortsättning följer efter helgen i del 3...