Minnen från ett fantastiskt halvår, del 3

Det största och samtidigt det värsta man kan uppleva som Fiorentina-supporter att vara på plats på ”Franchi” mot ärkerivalerna från Turin, skyfall och derbyseger mot Livorno samt besvikelse i Empoli.

Del 1: Milan (h), Sampdoria (b), Cagliari (h)
Del 2: Inter (b), Lazio (b), Messina (h)

Fiorentina-Juventus (4 december, 1-2)
Bilder:
>> Bildarkiv december från Cicalasso Group
     Finns det egentligen något värre än att förlora mot ärkerivalen i matchens döende minuter? Det var sannerligen med blytunga steg det dryga trettiotalet av Viola Club Scandinavias medlemmar lämnade Stadio Artemio Franchi den där soliga eftermiddagen i december. Förspelet till matchen hade inte varit det roligaste efter den avbrutna (men sedan återupptagna) cupmatchen bara några dagar tidigare, något som skall minnas som ”tårgasmatchen”. Säkerheten sattes, om möjligt, ännu mer i första rummet och den där söndagen kändes Florens norra delar som en belägrad zon. För mig och jag tror för de allra flesta, skandinaver och florentinare, som såg matchen tillsammans nere vid ena hörnflaggan i Maratona Parterre var detta första gången på plats vid serie A:s mest historiskt infekterade möte. Jag kan med handen på hjärtat säga att inramningen var den vackraste jag någonsin sett på en fotbollsarena; knökfullt på läktarna en klar och fin dag där dock regnet hängde i luften, en makalöst vacker koreografi från Curva Fiesole där en stor sol avbildades med texten ”Som solen ska vi alltid återuppstå” löpandes längs densamma och regnbågen som visade sig i samma stund. Det var en magisk stämning som var helt fantastisk att få uppleva tillsammans med sina landsmän och violasupportrar. Men, och hade det inte varit för detta ”men”, matchutgången lade en svart sordin över allt detta och allt kändes så orättvist, så fel, så retsamt (utöver de arroganta zebrornas uttåg under Curva Fiesole med deras osportsliga beteende). Fiorentina hade spelat en formidabel match och varit det klart bästa laget på planen, medan gästerna hade två skott på mål. Samtidigt var stämningen mellan spelarna sådär härligt aggressiv som det är på ett derby, och även om detta inte är något sådant går kanske känslorna kring denna match att jämföra. Jag hade inte tänkt skriva så mycket mer om denna tillställning, ni som var med förstår säkert att känslorna över denna snöpligaste av förluster bubblar upp igen bara av att tänka tillbaka. Till er som inte var med denna gång kan bara bekräftas att detta är det största man kan uppleva som Fiorentina-supporter, och, en förlust som denna, det absolut värsta.

Fiorentina-Livorno (2 oktober, 3-2)
Mer läsning/Bilder:
>> En blöt krönika från Florens
>> Bildarkiv oktober från Cicalasso Group

     Vädret var konstigt i Toscana denna helg och skulle komma att prägla mitt minne av detta derby, som annars innehöll allt man kan önska sig. Jag minns att jag låg på stranden på lördagen och läste tidningarna som talade om den stora duellen mellan serie A:s skyttekungar, Lucarelli och Toni, medan jag genom att vända mig i min solstol såg Livornos gigantiska hamn längre bort längs kusten. Nu kändes det verkligt att man var här, i Toscana, för att följa Fiorentina, mitt i fiendelandet Pisa. Den där lördagen, den första dagen i oktober, var riktigt varm och det blev ett par dopp i Medelhavet innan det var dags att röra sig inåt land mot Florens. Kvällen innan match spenderade jag på en examensfest, där vår redaktionskollega Lapo firades. Mötte ”Bojinovs bror” i dart och vill minnas att jag vann, tur det för jag hade blivit grundlurad av mina vänner att en kille vid namn Michele faktiskt var Valeri Bojinovs äldre bror. Likheten var enormt slående, dessutom åts det betydligt mer än det dracks på den där festen. Vaknade sent på söndagen och det fanns bara tid att käka en snabb lunch hemma hos Lapo, där jag övernattat, innan det bar av mot stadion. På väg i bilen från Bagno a Ripoli började det se oroligt svart ut på himlen, som tur var hade Lapo i sista stund fått med sig två ”regnjackor” (som sedan skulle visa sig vara enkla vindjackor och inte alls tjäna sin funktion), och väl inne på arenan och med banderollen uppsatt i Maratona kändes luften alltmer tryckande. När lagen gjorde sin entré på banan släppte allt helvete lös och Stadio Artemio Franchi liknade snart ett vattenfall, många tog sin tillflykt från skyfallet under trapporna men när Lucarelli blev utvisad efter bara dussintalet minuter och hela stadion plötsligt ruskade av sig allt vatten bestämde jag och Lapo oss för att en gång för alla trotsa regnet. Vi sprang ner mot trapporna och började skrika och gestikulera även vi, till någon småfet amerikansk khaki-klädd killes stora förtret. Han ville ju se matchen, men bara med kvarten spelad hade vi förstått att i det här vädret var det bara att försöka föra fram sitt lag till seger bäst vi kunde. Förutsättningarna var minst sagt ogynnsamma och avgörandet skulle bestämmas av yttre faktorer – för inte skulle väl en tidig utvisning knäcka kämparna från hamnstaden?
Jag vet inte om det var den där tidiga (och som skulle bevisas i efterhand, mycket konstiga) utvisningen av Livorno-kaptenen eller om Fiorentina helt enkelt var alldeles för bra denna eftermiddag, men de lila såg i alla fall ut att vara minst påverkat av en plan som redan i halvtid var en swimmingpool och de skulle relativt enkelt segla upp i en 3-0-ledning. Regnandet avtog aldrig och det som gjorde att matchen inte blev avbruten var nog att Artemio Franchis gräsmatta är en av Italiens absolut bäst skötta. Livorno lyckades sätta press de sista minuterna genom två snabba mål och det enda som saknades denna lite konstiga eftermiddag var väl just ett tredje mål och kvittering från ett Livorno med tio man praktiskt taget hela matchen. När vi passerat bussarna med Livorno-fans och kommit tillbaka till bilen, hade jag någon centiliter vatten i mina skor och mobilen hade dött. Som tur hade jag ombyte, annars hade lunginflammation varit medräknad i tågbiljetten tillbaka mot kusten.

Empoli-Fiorentina (18 december, 1-1)
Bilder:
>> Bildarkiv december från Cicalasso Group

     För min del var det här den absolut närmaste bortamatchen, Empoli ligger ju precis halvvägs mellan Florens och Pisa, och med biljetten på fickan kunde jag ta tåget vid lunchtid och gå i makligt tempo mot arenan. Efterspelet till denna match skulle ju komma att innebära ett extremt hårt straff för Fiorentina, en hemmamatch på neutral plan, sedan några idioter vält en bajamaja. Visst var faciliteterna i Empoli minst sagt spartanska (det fanns inte ens ljus inne i de trånga toaletterna) men stämningen var god och jag såg inte tillstymmelse till problem varken på eller utanför arenan. Omkring femtusen violafans hade tagit sig hit denna iskalla decemberdag en vecka före jul, många kom med egna medel (dock gjorde nog kylan att det var färre mopeder än vanligt på motorvägen) och en hel del tog tåget. Vi placerades på båda kortsidorna, där vi fick stå hoppressade som sardiner på de provisoriska byggställningarna utan skydd för vinden. Jag stod tillsammans med Antonio från ACCVC och sörplade Tavernello-vin för att försöka hålla värmen. Det gick sådär, precis som det gick sådär för Fiorentina att göra sig gällande i detta derby. Stefano Fiore gjorde som vanligt en usel match på bortaplan men de var få i Prandellis lag som förtjänade godkänt denna dag, största applåden från oss bortafans fick istället en av spelarna i hemmalaget; Christian Riganò. Naturligtvis var det inga större problem att överrösta den lilla hemmaklacken belägen på ena långsidan, och vissa sånger gav rejält tryck då det sjöngs från båda kortsidorna. Oavgjort var rättvist, men det var med besvikelse man lämnade denna lilla arena med stora förhoppningar om framtiden.

Fortsättning följer i den fjärde och sista delen...