Minnen från ett fantastiskt halvår, del 4

Olika sorters dimmor i och på vägen till Udine, en stökig och sen söndagkväll i Rom, en överdos av lampredotto i polarkyla mot Treviso och tårgas som förstörde minnet av cupmötet mot Juventus.

Liksom den första delen i den här artikelserien ägnades åt de tre matcher som bar de bästa och roligaste minnena med sig, tänkte jag avrunda med fyra matcher som kanske hade glimten i ögat men inte riktigt var höjden av upplevelser.

Jag skulle också vilja precisera att jag missade ett antal matcher under min vistelse. Fiorentina-Parma i oktober och Tonis första hat-trick i Fiorentinas tröja såg jag på en pub i San Gimignano utanför Siena efter att av vänner lurats spendera en lördagskväll på ett känt tortyrmuseum. Några dagar senare var det match i just Siena, men biljetterna hade sålts på ett lite konstigt sätt och jag blev utan. Det hade kanske gått att planka in, men det var kvällsmatch en onsdag och förbindelserna med Pisa var obefintliga. Den tredje matchen jag missade under hösten var den strax innan jul, mot Palermo, då jag var hemma i kalla Sverige och klädde julgranen.

Hade stor otur att Reggina-Fiorentina, på trettondagen, blev en tidig lördagsmatch. Hade bokat nerresan redan i augusti med hänsyn till denna match (vars datum då inte var spikat) och det hade varit häftigt att ha med sig Viola Club Scandinavias banderoll längst ner i det djupa södern. Helgen därpå spelades matchen mot Chievo på neutral plan i Perugia och det var bara säsongskortsinnehavare som fick plats (i stort sett alla var där), såg matchen tillsammans med Wilbacher och min florentinske vän Nicola på puben Lion’s Fountain i Florens. Där jublet inte visste några gränser när Fiorentina satte avgörandet i slutminuten.

Annars kan jag säga att ”io c’ero”. Jag var där.

Udinese-Fiorentina (29 januari, 0-0)
Mer läsning/bilder:
>> Inlägg i VCS-bloggen av Thomas Wilbacher
>> Bildarkiv januari från Cicalasso Group

     Det är sällan dimma i Florens. Bergen norrut skyddar staden mot den farsot som håller hela norra Italien i ett spöklikt järngrepp för jämnan om vintermånaderna. Det var tidigt jag och klubbordförande Wilbacher steg upp den här söndagsmorgonen och tog bussen från Via Romana direkt mot stadion, det var lite småkallt och det duggade. Vi skulle långt norrut, och efter att det under veckan varit snökaos lite varstans fanns där innan en viss rädsla att matchen i Udine skulle bli uppskjuten. Bar Marisa hade öppet som vanligt och den lite slitna tjejen i min egen ålder stod som vanligt vid espressomaskinen och skeppade ut cappucci till de morgontrötta violafans som snart skulle sätta sig på en fem timmar lång resa mot Italiens nordöstra hörn. Jag och Wilbacher har sett en handfull matcher tillsammans på hemmaplan, men det här skulle bli första gången vi representerade Viola Club Scandinavia tillsammans på en bortaresa. För mig var detta dessutom den sista chansen att se mitt Fiorentina innan hemresan några dagar senare. På väg ut mot Florens passerade bussen det hotell där Fiorentina övernattar vid hemmamatcherna, Hotel Sheraton, och i diset såg den grådaskiga cementbyggnaden ut som huset som Gud glömde. Stämningen var till en början på topp i bussen, vi hade hamnat med Antonio (något han sett till själv, han hoppades väl fortfarande på att vi skulle plocka med oss någon nordisk skönhet stackarn) och en hel drös tonårsgrabbar som levde ut hela sitt hormonregister. Snart var dimman över oss och snö kantade motorvägen österut, man såg inte mycket på vägen och efter det enda stoppet på Autogrill började matchnerven komma. Stadio Friuli är ingen vacker syn, byggd i en grop av cement i ett platt landskap. Utan något endaste klotter, de som kallas ”terroni del nord” (ungefär nordbönder) verkar i alla fall ta hand om sina, om än föga iögonfallande, byggnader. Matchen blev ingen höjdare, 0-0 slutade det efter att Cosmis lag kämpat med en man mindre större delen av matchen, och sången bland oss dryga tusentalet på plats nådde nya bottennivåer. Det som var kul att se var att många supporterklubbar från närliggande länder tagit sig hit, i kurvan fanns ungrare och folk från Gorizia representerade (de senare är förvisso med överallt) och på sektionen intill stod slovenerna i bar överkropp och skrek för fulla muggar. Vi blev utsläppta tidigare än normalt och den långa hemresan kunde börja, där de allt mer påverkade ynglingarna gjort till sin uppgift att irritera bussledare Antonio med sånger om hans stora huvud och liknande. Vid 10-tiden var vi hemma i Florens, det hade varit en upplevelse av blandat slag. Själv var jag mest förbannad över att så få tog ton och sjöng fram sitt Fiorentina, det var märkligt tyst. Kanske hade det gett tre poäng denna gråa och trista dag.

Roma-Fiorentina (27 november, 1-1)
Mer läsning/bilder:
>> Resekrönika Rom
>> Bildarkiv november från Cicalasso Group

     Kvällsmatch på söndagen och den andra resan till Olimpico med Fiorentina inom loppet av en dryg månad. Skulle det bli en ny plattmatch av Prandellis lag på resande fot, eller kunde det som verkade vara en negativ trend på de stora arenorna brytas? Ja, tack vare en kylig straff inslagen av Toni blev det inte förlust i alla fall. Den här bortaresan var faktiskt lite unik i det att matchen kändes roligare än allt runtomkring, även om lagen inte bjöd på någon publikfriande fotboll var det spännande in i slutet. Fiorentina hade chanser att avgöra, vilken fest det hade blivit! Istället var det stökigt både på min buss och på läktarna. Det var en relativt stor skara violafans som tagit sig till huvudstaden denna gång, uppskattningsvis var vi runt 4000 personer. Strax efter avspark utbröt kravaller på vår sektion sedan Roma-fansen på andra sidan plexiglaset visat upp en stulen banderoll från Viola Club Trento och några från vår sida försökt ta sig över på den andra för att göra upp. Flaskor och andra tillhyggen ven i luften, alltmedan polisernas påkar slog tillbaka med kraft. Strax dessförinnan hade jag fäst klubbens banderoll bara några meter från platsen där de värsta striderna bröt ut, men jag stod säker bredvid Dano från Gruppo Sicilia och de övriga curvakompisarna. Bussresan blev en pärs, dels med tanke på den stenhårda poliseskorten som gjorde att det tog mycket lång tid och dels med tanke att några idioter på bussen skaffat sig en ovän i bussledaren Stefania som kastade av en av killarna med ”kinesögon” (ett syndrom kopplat till haschrökning) utanför stadion innan hemresan. Till råga på allt åkte första morgontåget mot kusten iväg framför näsan på mig efter att jag sprungit tvärs genom Florens från stadion mitt i natten för att hinna. Nej, Rom har jag sannerligen inga ljuva minnen från.

Fiorentina-Treviso (10 december, 2-0)
Bilder:
>> Bildarkiv december från Cicalasso Group
     Ska jag vara helt ärlig hade jag vissa funderingar på att stanna hemma denna lördagkväll. Det regnade och blåste iskallt, vintern hade ju kommit. Hade inte köpt biljett innan och jag visste att ingen av mina vänner skulle pallra sig ut för att se matchen tillsammans med mig. Som grädde på moset hade jag dåligt med pengar så det skulle bli att stå i den lite avslagna Curva Ferrovia (där man hittar de billigaste biljetterna) och frysa. Men jag tog mod till mig, klädde mig varmt och spelade hymnen på datorn och så bar det sent omsider av mot Florens och Stadio Artemio Franchi. Jag trodde att vinden skulle vara kallare ute vid kusten, men utanför stadion blåste det genom märg och ben. Jag såg som enda råd att äta och dricka mig tillräckligt varm för att klara 90 minuter i denna polarkyla, så det blev både en och två lampredotto med den starkaste ölen den här sidan Arnon – tunga nioprocentaren Tennents Super. Minns att jag läst någonstans att florentinarna har som skämt att man inte ska äta för mycket av den fjärde komagen, och det kändes faktiskt lite oroligt i magtrakten när jag kurade in mig i mitten av kurvan där klackledaren ännu inte anlänt trots att avsparken gjorts. Det var bara att sjunga och hoppa bäst man förmådde, för någon större oro på planen visade inte Fiorentina denna afton mot nykomlingen och bottenlaget med den gamle bekantingen Cavasin på bänken. ”Uppoffringen”, och jag tänker då främst på den rent som gormand innan matchen, belönades med en seger och även om jag mot slutet började tappa känseln i tårna kändes det värt det. Efter slutsignalen tömdes ”Franchi” på folk med en hastighet jag aldrig tidigare skådat, Det blev en lugn afton, som mest ägnades åt att få tillbaka en godkänd kroppstemperatur.

Fiorentina-Juventus (30 december, Coppa Italia, 2-2)
Mer läsning/bilder:
>> Kylskåp och tårgas i Firenze
>> Bildarkiv december från Cicalasso Group

     Vid lunchtid denna dag anlände bussen med medlemmar i Viola Club Scandinavia, efter inkvartering på hotellet och utdelning av matchbiljetter samt medlemskort till vissa var vi på väg till Artemio Franchi för detta glödheta cupmöte. Hoppfulla och en aning spända vandrade undertecknad och de flesta andra genom Florens, medan ett fåtal tog bussen eller till och med taxi (jag tror att detta är ett bra läge att nämna den numera ökände kassören). Vi hade, om det var genom ett missförstånd eller ren flax, lyckats få dryga 30 biljetter till den utsålda Curva Fiesole (som ju under seriematcherna fylls med säsongskortsinnehavare) och inte minst av denna anledningen var förväntan stor. Det var lite rörigt utanför kurvan, som sig brukligt är, även om det till en början verkade gå lugnt till. Vi var ett gäng som gick upp för att ställa oss i hörnet av kurvan och hitta plats för den rykande färska, nytillverkade banderollen, medan Wilbacher skulle vänta utanför med ett gäng och om möjligt invänta norsk-florentinske Yuri som anlänt med flyg bara någon timme tidigare. Matchen började och ”Franchi” kokade. Fiorentina gjorde 1-0 och glädjen visste inga gränser, sången växte och det hoppades i kurvan till ramsan ”Chi non salta è bianconero”. Men plötsligt blev det oroligt någonstans och det började springa ner folk under läktarna, tog själv inte mycket notis om saken då det ofta sker någon mindre provokation som retar upp, Men det här skulle växa till något så allvarligt som var en hårsmån från, ett outtalat ord från någon, att avbryta matchen. Tårgas hade skjutits av polis utanför Curva Fiesole för att skringra grupper av supportrar som rykt ihop utanför. Det rådde stora skillnader i bedömningen av situationen hos de supportrar jag gick för att prata med, när lagen flytt ner i omklädningsrummen i halvtid. Tårgasen låg då tjock över kurvan och ett moln sänkte sig över planen, skulle det gå att fortsätta? Det var svårt att andas och det stack i ögonen, medan vi satt och väntade på att speakern skulle ändra sitt mantra ”matchen är för tillfället avbruten” till något definitivt. Det kändes som timmar, och allt vad eventuellt hat, spänning, glädje eller entusiasm betytt innan var lika bortblåst som den rena luften denna kväll. Kvar på läktarna fanns uppgivenhet, blandad med ett stort hopp om att matchen skulle blåsas igång igen och att vi skulle få se en fotbollsfest. Efter en lång tids väntan kunde matchen slutföras, Bojinov gjorde ett fantastiskt mål och det slutade 2-2. Men, med halsduken för ansiktet, vem minns idag det där fantastiska målet?

E dai Viola facci un gol,
così Firenze esploderà
in un boato che farà
tremar
la terra, il mar
oh-oooh-oooh-ooooh