Vidskepliga Firenze
Här kommer en lägesrapport från Firenze så här några dagar innan den sista hemmamatchen mot Reggina.
Med en och en halv vecka kvar till säsongen sista match och med ena foten i den där turneringen som alla vill spela i, verkar Firenze ha gått in i ett chocktillstånd. För det första är det av vidskepliga skäl förbjudet att ens prata om drömmen och nämner du cupens namn riskerar du en ordentlig avhyvling. Vidare följer en hel rad av regler inför de två avgörande matcherna. Till exempel får du inte prata om nästa säsong och eventuella nyförvärv. Det är till och med så att lokalpressen håller sig låg i det avseendet, kanske ett tecken på journalisternas lagtillhörighet?
Vad gör man då i det gamla storhertigdömets huvudstad?
För några dagar sedan hade jag tagit några vänner upp till Piazzale Michelangelo för att visa de Florens ”von üben”. På piazzan pågick en tennisturnering med väldigt få åskådare. Nyfiken som jag är frågade jag en av vakterna vad det var frågan om. Han berättade att det var kändisar från Florens och dess omnejd som under en vecka hade spelat en tennisturnering för att samla in pengar till en hjälporganisation för sjuka barn. ”Några fotbollsspelare?” frågade jag. ”Visst” svarade han, ”Torricelli spelar just nu final”. ”Torricelli, men bor han kvar i Florens?”. ”Jajemän.” Mycket ska man höra innan öronen trillar av, tänkte jag samtidigt som jag sneglade på matchen som höll på att vinnas av den gamle violasspelarens kvinnliga antagonist. Många märkliga saker ska man tydligen även få uppleva innan man trillar av pinn, blev min nästa tanke då den gamle benbrytaren Torricelli precis kastat sin racket efter en boll i en desperat gest att nå den, men missat bollen och istället träffat den tioåriga lilla flickan som för dagen agerade stolt bollkalle. Blodvite och gråt. Torricelli fick gult kort och helt plötsligt var allt som vanligt, fast ändå inte. Märkligt.
Nåja. Tidigare under veckan hade även Pasqual och Ujfalusi varit uppe och spelat. Tjecken som enligt sig själv ska vara en hejare på hockey var tydligen inte lika vass på tennis enligt vakten.
Ujfalusi ja. Vid ett lunchbesök på restaurangen ”Colle Bereto” stötte vi någon dag efter på honom och hans lilla familj bestående av fru och dotter. Med något stela kliv försökte han få sin dotter att sova, utan att lyckas. Efter att ha kastat i sig en pasta dränkt i parmesan fick han ta till flykten för att inte störa oss andra på uteserveringen. Ryktet om att UFO har problem med sina ljumskar stämmer med all säkerhet
Igår var jag uppe på ”centro coordanimento” för att fixa biljetter till Regginamatchen. Som vanligt rådde ett ordnat kaos och svordomarna haglade samtidigt som nöjda ”presidenti” för de olika violaklubbarna lämnade lokalen med biljetter till den sista hemmamatchen i handen. När det var min tur att hämta biljetterna fick jag nöjet att få träffa il presidente för ACCVC, Filippo Pucci. Han var på strålande humör och berättade att han precis hade varit i kontakt med Chievo och att han hade begärt biljetter inför den sista matchen. Han sa att biljettansvarig i Chievo satte förmiddagsnegronin i halsen när han berättade att han ville ha 20 000 biljetter skickade till sig. 20 000 biljetter till en bortamatch! Normalt brukar klubbarna få ca 5-10 % av arenans kapacitet, men matchen mot Chievo är inte vilken som helst. Bentegodi har en kapacitet på 42 000, och utöver de 20 000 biljetterna till Fiorentina har vi våra bröder från Hellas…
Annars är allt som vanligt, värmen är efter några dagars lågtryck återigen tillbaka, utanför museerna ringlar köerna med kulturtörstande turister och på Bar Marisa går munnarna i högvarv på gnällgubbarna. Man diskuterar Fiorentina och matchen mot Palermo, men vad som däremot inte nämns är drömmen. Den som vi alla har men som ingen vågar prata om så här i slutskedet av en säsong som redan har gått till historien. Jag hoppas att alla har förstått det nu. Vi tar dagen som den kommer, vi låter livet rulla på som vanligt, vi pratar Fiorentina och den underbara säsong som varit, men vi nämner inte drömmen.
