Krönika: Prandelli och glädjen

Orzinovisk strävsamhet möter florentinsk skepsis och resultatet blir ett nytt stort Fiorentina.

När du ska sätta dig ner och skriva en krönika fungerar det, åtminstone för undertecknad, inte alls särskilt bra. Idéerna, de fina och kanske kloka, finns där. Men något saknas. Man behöver resa på sig, sträcka ut ryggen, kanske koka en kopp kaffe och möta solens strålar innan pennan (tangenterna) är redo att förmedla det som finns bakom pannbenet.
Ibland räcker det, men ytterst sällan. Först måste ett möte till för att den verkliga idén ska kunna födas (och ordet känns här helt perfekt), ett möte med något som du inte trodde fanns och som gör idén – för en stund – det största i din värld. Bara för några timmar. En krönika behöver idéer, precis som en åker behöver sitt vete, men det är först när en droppe faller på din panna som du vet att det är dags att börja skörda. Den bästa krönikan blir ofta till när den där ”droppen” kommer från en klarblå himmel och du inte förstår varför.
Det hade inte regnat på flera dagar, innan imorse. Men metrologi har inget som helst att göra med varför den här krönikan blev till. Därför att, ibland är det så, med glädjen och saker som gör dig glad: det största i din värld.

Som den glädje vi violafans känner efter att vårt lag, Fiorentina, gjort ett mål. Och i just den bemärkelsen har en atombomb sedan länge släppts i vår atmosfär, sedan Luca Toni lät det första allarmet ljuda i augusti i förra året (mot Sampdoria, det känns som ljusår sedan, glädjen kanske har den effekten). Vår man i Florens, Lapo Mecacci, skrev efter den matchen i sin matchrapport: Toni is a "God's Fury", he is terrific: every ball passes from his feet, making it possible, for the other players, to try to score and he shows to be one of the best central forwards actually in the Italian League. It is so clear that Viola's supporters start to sing the old-fashioned "Toni-gol" and the collective memory goes back to the never-forgotten Bati…

Jag tror inte att mer behövs tilläggas. Luca Toni påminde om Bati och Fiorentina började allt längre säsongen led att påminna om ett annat Fiorentina. Ett lila lag som fick många av oss att bli supportrar, efter erövringar som den på Wembley, och myten hade hittat en plats i våra hjärtan. Vi supportrar, violafans från hela världen, som i våra mentala kartor ritat ut (och aldrig suddat) platser som Gualdo Tadino eller Fano, inom kort åter få skrika ut vår glädje och vår kärlek på arenor som Bernabéu och Old Trafford.

Orzinuovi. Namnet påminner om en sådan där plats ”gud glömde”. Men Gud glömde inte Orzinuovi, utanför Brescia, här föddes Claudio Cesare Prandelli, mannen bakom glädjen vi känner. Tränaren som blev Cesare när han lade skorna på hyllan (som spelare kallades han alltid Claudio). Jag har aldrig träffat Prandelli personligen men en gång hade jag förmånen att, vid ett årsmöte för violaklubbar, träffa folk från hans hemort. Medlemmar i Viola Club Orzinuovi. Det sägs att dessa var med när Prandelli höll sin allra första träning som tränare för Fiorentina och att klubbpresidenten då (en mycket rättfram herre) ska ha inlett en hetsig diskussion med Cesare från läktarplats varefter violatränaren gav gubben svar på alla sina frågor direkt från mitten av träningsplanen i Folgaria.

Det behövs en speciell tränare för ett lag som Fiorentina, en stad som Florens där fotbollen aldrig sover. Och även om Prandellis genialitet ännu aldrig riktigt satts på det hårda provet som kallas le mille voci, tror jag att han har allt som krävs för att bli historisk i staden där 2000-talets guelfi och ghibellini träter om vilka spelare som ska finnas på planen. Historisk är han ännu inte, Cesare Prandelli, men det han gjort med Fiorentina är inte långt därifrån. Tyvärr är det svårt att gradera den insats han gjort; spelare som Donadel, Brocchi, Fiore verkade över en natt ha gått från överskattning till hjältestatus. Och den blonde dansken, ”nollan” ingen ville ha, fick Curva Fiesole att vifta med danska flaggor. ”Som på Ströget”. Debutanter som Pasqual och Jimenez klev in som om de alltid spelat i serie A. Dessa har vi under de senaste nio månaderna följt i deras gudomliga teater som någon gång under vintern fick namnet ”Fjärdeplatsen”, låt oss inte glömma vem som satt ovanför scenen och drog i alla trådar. Den som gav oss tillbaka glädjen.

Årets Fiorentina blev historiskt på många sätt, utöver glädjen när fjärdeplatsen säkrades, och ett flertal gamla klubbrekord slogs. Men historisk blev på något sätt även årets säsong med tanke på att Claudio Cesare Prandelli fanns kvar från den första omgången till den sista. Senast det skedde att en tränare hållit ut en hel säsong i Florens krävande klimat, var faktiskt säsongen 1999-2000; Giovanni Trapattoni blev den förste och siste tränare att leda ett italienskt klubblag till seger på Wembley, i den historiska matchen den 27 oktober 1999, men sade adjö efter säsongen tillsammans med Batistuta. Sedan dess har dessa herrar nött ut bänken innan säsongens slut:

- Terim
- Chiarugi (en ständig nödlösning, idag framgångsrik med Allievi nazionali)
- Mancini
- Ottavio Bianchi
- Fascetti (under sommaren 2002)
- Vierchowod
- Cavasin
- Mondonico
- Sergio Buso
- Zoff

Cesare Prandelli har alltså något dessa herrar inte hade. Naturligtvis hade han en bättre grund att stå på, men vi ska inte glömma alla problem som drabbat Prandelli och hans familj. De som fick tränaren från Orzinuovi att lämna fotbollen under ett år, hans levebröd. Jag tror att Prandelli då förstod att det finns viktigare saker i livet än det på en fotbollsplan, jag tror att erfarenheten från det året varit bland det viktigaste i hans liv.

Eller som den där gubben, presidenten i Viola Club Orzinuovi, kanske skrek till sin gamle barndomskamrat som höll på att förbereda Fiorentina inför säsongen som i söndags tog slut: Te gh'eet inscì de corr! (på dialekt; ungefär ”Du har fortfarande mycket att uträtta”). Och jag tror gubben har rätt. Mycket arbete återstår för topplaget Fiorentina, men jag tror också att den strävsamma mentaliteten från Orzinuovi och florentinarnas skepsis har bildat en häxbrygd som inte sinar när glädjebägaren rinner över, som i söndags, eller när det väl blir smolk i den. Och som har allt för att fortsätta förtrolla oss.