Kristus stannade i Prato

På vägen mot lycka och framgång kan Fiorentina ha tappat bort ett namn som nu åter hemsöker oss, när vi tänker på klubbens påstådda inblandning i den skandal som skakar den italienska fotbollen.

Minns med fasa orden som en gång slapp ur munnen på Fabrizio Lucchesi, före detta general manager i Fiorentina med öknamnet Herr Rolex, när han sade att hans modell var Luciano Moggi. Det är framförallt med denna bakgrund Fiorentina nu befinner sig på listan över matcher som kan vara fixade.
Bröderna Della Valle ska inom den närmaste tiden förhöras om den påstådda inblandningen i härvan, både Diego och Andrea har gått ut och lovat oss supportrar att vi kan vara lugna.

Men kan vi verkligen det? Hur stor insyn hade egentligen bröderna i hur en som Lucchesi skötte sina arbetsuppgifter? Svaret på den frågan kan faktiskt komma att bli ödesdigert.

Kristus stannade i Prato, han nådde inte längre. Han var inte närvarande när Lucchesi föddes i Empoli och inte när Luciano Moggi såg dagens ljus i ett av Italiens allra vackraste landskap söder om Siena. Nådde han alltså inte ens till Florens, där fotbollspassionen är så mycket större än de gudomliga titlarna?
De titlar som med enstaka undantag alltid tagits av lag norr om Prato, dit Kristus kom, och – vad det verkar – med hjälp från djävulens hantlangare. Som i fotbollsmässiga termer (eller är fotboll en term värd mer än att nämnas i sammanhanget?) översätts med namn som Moggi, Lucchesi, Pairetto, Carraro, Galliani, Mazzini, Bergamo, Lotito, Giraudo, Gaucci, Berlusconi. Med flera.

Lucchesis heder stod på spel

Fabrizio Lucchesi kom till Fiorentina i oktober 2003, när laget befann sig i serie B. Han fick i stort sett helt fria tyglar från ledningen och idag är det svårt att förstå hur en intelligent företagsledare som Diego Della Valle ens kunde komma på tanken att anställa en som den ovan nämnde. En man som hamnat i rejält blåsväder sedan det uppdagats att han skänkt Rolex-klockor till domarna under sin tid som ansvarig i Roma, vilket också gav honom sparken från den klubben.

I Fiorentina var Fabrizio Lucchesi fram till juni 2005 ansvarig för det mesta rörande laget; spelarköp, förhandlingar, uttalanden. ”Ansiktet utåt”, samtidigt som han hade exekutiv makt vilken han använde flitigt. Bland annat genom en hel del spelaraffärer med just Moggi, som lämnade en violasupporter aningen perplex; Maresca, Chiellini, Miccoli. Han genomförde två regelrätta revolutioner på spelarmarknaden, dels med ett i mitten harvande Fiorentina i serie B och dels inför den förra säsongen när laget skulle rustas för serie A. Att Fiorentina, med ett lag byggt av Lucchesi, visade sig odugligt, kan inte ha varit lätt för Herr Rolex.

Vad exakt gjorde Lucchesi när han förstod att hans heder stod på spel? En heder som för den genomsnittlige italienaren är viktigare att försvara än livet självt (läs Moggi, som trots ett veritabelt lexikon på 2000 sidor bevismaterial mot honom fortsätter att spela rollen av offret). När de lagliga medlen tog slut, vilka olagliga medel tog Lucchesi till då?
Frågan är högst rannsakande även för oss supportrar, vi som jublade när laget spurtade sig till en kvalplats i serie B och tog sig tillbaka. Eller grät av lättnad när Fiorentina med minsta möjliga marginal klarade sig kvar i serie A.

Sammanfattningsvis: undertecknad vill inte för en sekund tro att Della Valle på något vis kört med oschyssta medel, även om det naturligtvis inte helt går att utesluta. Men de som skötte Fiorentina åt Della Valle, Lucchesi och Mencucci, kan utan större insyn från Il Patron ha begått kriminella handlingar i Fiorentinas namn.

Della Valle, en omöjlig antites?

Det som nu uppdagas om systemet i den italienska fotbollen är en skam av närmast bibliska proportioner. Att det var illa, visste vi. Men det som sipprar fram från domstolen i Neapel är rent makabra uppgifter som riskerar att ta död på fotbollen som vi känner den.

Som fotbollssupporter i allmänhet och Fiorentina-supporter i synnerhet är det läge att ställa sig frågan: var inte det här det bästa som kunde hända?
Att följa en liga och ett lag där allt är uppgjort i förhand, där korruption och maktintresse styr vad som händer på planen – är inte det vi önskar ha bort?

Att Fiorentina med Della Valle i spetsen nämns i sammanhanget känns som en antites värd namnet. Efter alla ord och alla ambitioner om att göra fotbollen i Italien till en bättre värld, att förändra systemet. Men kanske är det så, som med antitesen, att det inte går att fördriva ont med gott. Att det goda också blir till ont. Och den ständiga frågan om målet helgar medlen.

Hursomhelst, kokar det i helvetet och någon kommer att förpassas dit. Fiorentina har varit där, för inte alls länge sedan, och i dessa dagar – efter lagets bragdsäsong – dansar vi supportrar limbo precis som i den gudomliga komedin av Dante Alighieri.

Florens fasar för det värsta.

Fotnot: Rubriken till denna artikel är inspirerad av titeln på Carlo Levis roman från 1945, ”Cristo si è fermato a Eboli”, vilken bland annat beskriver den hopplösa situationen för de bortglömda bönderna i södra Italien.