Krönika: Det var bättre förr, men kommer bli bättre framöver.
Jag föddes inte till någon fotbollsfantast, jag började älska fotboll genom en annan väg. Egentligen har jag min syster att tacka, eller ska man kanske tacka Gabriel Batistuta.
Nu ska ni få höra hur det egentligen gick till innan jag började älska fotboll, älska Fiorentina. Dags att vrida tillbaka tiden till slutet av 90-talet. Häng med på denna fotbollsresa!
Fotbollen började existera i mitt liv när jag spelade för P-9 i min klubb som kallade sig Tigers. Det var runt 1997 tror jag.
Men jag gjorde det inte med nöje. Jag kände mig tvingad till varje träning. Ibland sa jag till min mor i bilen innan hon skulle släppa av mig vid träningsplanen ”Jag kan nog inte träna, jag har ont i öronen”. Jag kom alltid undan med den ursäkten då jag hade problem med öronen vid denna tid.
Efter ett tag tröttnade jag på att behöva åka till en träning som sa emot. Jag tröttnade på fotbollen som jag inte börjat älska än. Fotbollen var som osynlig i min värld.
På rasterna i skolan spelade man alltid fotboll. Och eftersom hela klassen deltog så var jag med där, mot min vilja.
En kompis sa en gång ”Du är Henke Larsson och jag är Dahlin”. Men jag kom inte på vilka fan det var? Jag bara höll med och spelade vidare.
Efter ungefär ett år började jag fatta varför det var så roligt att springa efter en boll och skjuta den i mål. Jag kände att det fanns en mening i det trots allt. Jag började hitta rytmen och kände att jag var med i matchen nu. Men Dahlin visste jag inte vem det var?
Det var fortfarande bara fotboll på rasterna som lockade. Längtade nästan till det lite till och med när man hade lektion. Man ville ut och springa och smutsa ner sig, ut och ge allt! Men att spela för en klubb fanns inte i tankarna.
Året 1998 hände det otroliga egentligen. En vändning som var otrolig, 0-5 till 6-5. Som man brukar säga. Som en blixt från en klar himmel.
Min syster hade varit i Rom någon vecka. När hon sedan kom hem igen hade hon två presenter med sig. En till mig och en till min bror.
Hon sa ”Vilken hand”? Min bror var snabb att välja höger. Fram kom en blå tröja som var gömd bakom systerns rygg. Den var inte bara blå, det var en Intertröja med trycket Ronaldo.
Nu undrade jag vad som fanns i den andra handen? Hon tog fram min tröja som var lila, men dock så vacker. Jag var förväntansfull på vem spelaren var. På tröjan stod det Batistuta. Jag log mot systern för att visa min glädje över presenten. Men jag blev så där fundersam igen. ”Vem fan är Batistuta nu då?”.
Tröjan var glänsande lila och var len som siden. Nummer 9 prydde ryggen och även en bild av honom som smälte in i färgen. Den var läcker! Nu skulle jag bara kolla upp vem Batistuta var.
Vi hade inte Internet så jag kunde inte söka något där. Men vi hade Fifa World Cup 1998 som datorspel. Jag hittade han till slut, i Fiorentina. Där började det. Jag fastnade för klubben direkt, jag fastnade för Batistuta. Det kändes som om han var min spelare, eftersom han fanns på min tröja.
Av ren slump såg jag på sporten att de visade Argentinas mål från matchen mot Japan i VM. Det blev 1-0 och jag blev helt varm inombords när jag såg att det var Gabriel Batistuta som gjorde matchens enda mål. Där fanns han, i verkligheten. Jag hade aldrig sett han innan. Bara på bilden på tröjan. Jag blev fast och bestämde mig för att följa Argentina i detta VM!
Andra matchen mötte de Jamaica och jag såg hela matchen. Första matchen jag såg med Batistuta på plan slutade med ett hattrick och 5-0 till Argentina. Var detta ödet?
Den sista matchen i gruppspelet blev det 1-0 till Argentina mot Kroatien genom Pineda.
Då var det dags för åttondelsfinal efter tre raka segrar i gruppen. Det skulle bli en tuff match mot England.
Men det började bra då Argentina satte en straff genom… Javisst, Batistuta! Men Alan Shearer kvitterade då England fick en straff. Sedan kom den där kvicka anfallaren igenom hela Argentinas försvar och kunde göra 2-1 på ett tjusigt sätt. Michael Owen presenterade sig. Men matchen höjdpunkt var Argentinas friparksvariant. Det är strax utanför straffområdet och alla väntar ett skott. En spelare hoppar över och den andra kommer till bollen men slår ett pass till en fristående Javier Zanetti som lägger upp den i krysset. 2-2!
Det blev till slut straffar där Argentina vann och den stora hjälten blev målvakten i Argentina som fick utstå hård kritik innan. Carlos Roa hette mannen som tystade kritikerna.
Usch, nu kommer matchen jag minns alldeles för väl.
Patrick Kluivert gjorde 1-0 då han lätt kunde sätta den i mål bakom Roa. Kvitteringen kom dock ännu lättare då Holland missade sin offsidefälla och Claudio Lopez kom fri och kyligt satte den mellan bena på målvakten Edwin Van Der Sar. Men…
…När inte allt för mycket är kvar av matchen så slår Hollands mittback Frank de Boer en långboll in i Argentinas straffområde. Dennis Bergkamp tar kyligt ner den kommer till rätta och skjuter bollen med yttersidan, i krysset. Där fick jag känna på min första sorg i fotbollssammanhang. Och det var Bergkamp som stod för den.
VM i Frankrike var slut men det här var början för mig! Jag började älska fotboll. Jag kollade på samtliga matcher i VM fast Argentina åkte ur. Måste bara nämna en favorit jag hade där. Luis Hernandez i Mexiko, vilken skön lirare.
Det var historian bakom min passion. Nu brinner jag för fotbollen och Viola och jag kommer aldrig någonsin svika det här laget. Jag har nästan bara varit med om motgångar sen min tid som supporter. Konkurs och minuspoäng.
Men det finns alltid ljusa punkter. Jag minns Champions League senast. Jag minns Repka, Rui Costa, Amoroso, Cois, Toldo, Chiesa och Guden Gabriel Omar Batisuta.
Jag minns när vi vann italienska cupen, jag minns Bressans mål mot Barcelona.
Hemma har jag en tavla, eller en affisch som jag ramat in. Jag köpte den efter konkursen. Då jag trodde det var över. Jag köpte den för att hylla klubben Fiorentina. Det var massa olika bilder som de hade klippt ihop till ett kollage, på till exempel Batistuta, Adani, Chiesa, Di Livio, Nuno Gomes och även ett lagfoto.
Jag brukade ägna en stund till att kolla på den och tänka tillbaka på den tiden som betydde så mycket för mig. Jag kunde sällan hålla mig, det var för stor sorg. Tårarna tog aldrig slut...
Trots att vi började om från början med ett helt nytt lag (förutom Di Livio) så ger den tavlan fortfarande mig en massa minnen och gör mig alltid tårögd. Fast nu är det en ny tid och vi ser fram emot en ny storhetstid.
Det var bättre förr, men kommer bli bättre framöver...
