Torino - Fiorentina 0 - 1
Passion, vilja och teknik. Fiorentina är den italienska fotbollens ansikte utåt och gårdagen var inget undantag.
Fiorentina kom till Turin utan vare sig Blasi, Pazienza eller avstängde Mutu. Reserverna Montolivo och Jörgensen var redo och Donadel, som var tillbaka från avstängning, kände sig sugen på att ta tillbaka sin plats som regista och grovjobbare framför det lila försvaret.
Vad man däremot inte hade räknat med var att Tonis fot inte skulle tillåta honom att starta. En halvtimme innan matchstart kom beskedet, Toni på läktaren, Reginaldo in från start och Di Carmine, född i Firenze 1988 och som alltid spelat i Fiorentina, på bänken. Det började kännas som att det var ett avbräck för mycket för att vi skulle kunna ro i land det här.
Innan matchen visades härliga scener på planen då Fiorentinas och Torinos ultras omfamnandes bar varandras flaggor runt planen. Il gemellaggio mellan fansen bestod som väntat och man hade tidigare haft stor gemensam fest ute på Torinos gator.
Matchen
Fiorentina öppnade klart starkast och även om det syntes att Reginaldo aldrig kommer att bli någon Toni så lyckades man trycka tillbaka Torino och skapa ett tryck med mycket bollinnehav. Just bollinnehavet är den stora skillnaden på årets Fiorentina jämfört med fjolårets. Både Liverani och Donadel är mycket skickliga på att låta bollen gå från den ena kanten till den andra och igår när även Montolivo fick chansen hade motståndarna inte en chans att bryta vårt säkra spel. Det var även här vi skulle komma att vinna matchen. Vårt mittfält gjorde en grym match och Montolivo tog chansen han väntat på.
Målet föregicks av ett misstag i en Torinokontring. Istället kunde Santana snappa upp bollen och tillsammans med 4 andra Fiorentinaspelare ställa om och gå till motattack. Santana släpper ut bollen till höger där Donadel kommer rusandes. Han får tag i bollen strax utanför straffområdet, men blir ikappsprungen av en försvarare. Istället för att skjuta slår han en genomskärare genom hela straffområdet till Jörgensen, som kommer fri från nära håll. Vår danske mästare i att göra ”viktiga mål” sätter den iskallt i det bortre hörnet.
Fiorentinas tryck fortsätter och man ser, trots alla skador, klasskillnaden framförallt på mitten. När Montolivo efter ett anfall taget ur Prandellis bibel får ett perfekt inlägg tvekar han inte en sekund. Med nästintill perfekt timing och teknik drar han på en volley som stenhårt går mot bortre krysset. Årets mål om skottet hade varit 10 cm lägre, nu gick det bara i ribban och resultatet står sig.
I andra halvlek spelar Torino upp sig och kommer till flera farligheter. Framförallt är det Stellone (ej att förknippa med Stallone, om ej inte helt olikt) som ställer till det för Gamberini och Kröldrup, men som tur är har vi en fransk puma på mållinjen och han gör inga misstag.
I Fiorentinas anfall syns en mörkhyad, mycket vilsen man. Han springer som en idiot på allt men lyckas aldrig fånga bollen eller för all del göra något vettigt med den de få gånger han kontrollerar den. Tanken slog mig att Reginaldo kan vara en av få brassar utan tekniska kvalitéer. Hur som helst så blir han utbytt mot slutet. Fram till dess har båda lagen haft sina chanser, ingen speciellt jättefarlig, men när Samuel Di Carmine inför jublet från de tillresta supportrarna, ca 800 i antalet, kommer in händer det grejer. Matchuret står på 45 minuter och fjärdedomaren visar upp 3 minuters tillägg. Torino pressar lite utan att få till några farligheter. Efter ett misslyckat anfall med minuten kvar att spela snappar Liverani upp bollen, han slår sedan en fin boll mot en framstormandes Di Carmine. Han i sin tur vinner löpduellen mot sin försvarare och kommer fri. Då blir han brutalt kapad, i straffområdet, och alla väntar på domarens signal. Till och med målvakten som tagit bollen efter kapningen väntar, men ingenting händer. Det hade kunnat bli hans första mål i Serie A, i sin debutmatch, men det får vänta. Di Carmine kommer att få många chanser framöver och hans karriär och framtid ser mycket ljus ut. Jag kommer aldrig att glömma när kameran zoomade in hans nervösa plyte och ihärdigt tuggandes på ett tugummi försöker Samuel dölja sin entusiasm, vetandes att på läktaren står hans kompisar med Fiorentinahalsdukar runt halsarna och kanske en ”canna” i mungipan sjungandes för sin vän. Jag tror inte att Di Carmine kommer att minnas så mycket från varken det här ögonblicket eller för all del från straffsituationen. Men vad gör det när man som nybliven 18-åring gjort Serie A-debut och tagit emot jublet från sina vänner på en stadion långt hemifrån.
Passion, vilja och teknik. Fiorentina är den italienska fotbollens ansikte utåt, och gårdagen var inget undantag.
Noi non ti lasceremo mai da sola!
Höjdpunkter från matchen
