Krönika: Korruption och maktmissbruk
Efter Conis dom i fredags kan man tycka att vi går mot en "ren" italiensk fotboll. Men är den italienska fotbollen verkligen på väg dit och har Calciopoli verkligen ändrat så mycket i fotbollsitaliens maktkorridorer?
För många är Calciopoli ett avslutat kapitel och den italienska fotbollen fick i helgen någon typ av nystart med ett rafflande Milanoderby. I de olika månadsmagasinen, i tidningarna, både italienska som svenska och av krönikörer som anser sig vara objektiva och insatta kommer Calciopoli en gång för alla att vara finito. Men det är inte slut, inte på långa vägar.
Det skulle kunna vara slut för Juventus och Lazio vilka båda fick smaskiga ”rabatter” på straffen. För Juventus del är sagan om Moggi, deras förra sportchef, och hans smutsiga affärer för mycket för att man överhuvudtaget ska börja tänka på ytterligare en överklagan. I Lazios fall borde faktumet att man för bara några år sedan blev benådade från sina enorma skulder och istället, som i Fiorentinas fall, för att bli nedflyttade i de lägre seriesystemen och bli fråntagna allt få ett halvt sekel på sig att betala tillbaka sina skulder, göra att man nöjer sig med Conis slutgiltiga dom.
Milan då? Låt oss säga att de fick sin “rabatt” redan i somras. Medan Fiorentina och Lazio blev av med sin Champions League respektive UEFA cup-plats fick de rödsvartrandiga från Milano behålla sin plats i den finaste turneringen i världen, den som garanterar dig 300 miljoner kronor och uppåt och räddar klubbens ekonomi så att man kan fortsätta att investera stort i framtiden. Champions League som blev fråntaget Firenze och istället kom som en fin sommargåva åt huvudstaden Rom och deras gulröda lag. Jag översätter: flera hundra miljoner kronor mindre åt Fiorentina, flera hundra miljoner kronor åt Roma (vilka har behov av dem för att överleva). Det är ganska uppenbart att de som verkligen blivit nedtryckta i skorna i den här soppan är de från Arnos flodbäddar.
Igår kunde vi läsa att Fiorentinas president Andrea Della Valle inte utesluter en överklagan till TAR, men innan man gör det måste man värdera om det lönar sig. Han måste precis som alla vi Fiorentinafans och för all del alla som följt vårt fall under de senaste månaderna ha satt kvällsgrappan i halsen när domen kom. Inget brott meddelade Coni och Della Valle-familjen hade återfått sin ära, men med ett maffigt straff på 45 poäng, 30 förra säsongen och 15 i det som pågår. Nej, nej det här är inte slut, Calciopoli lever.
Visst kan jag som Fiorentinasupporter, som brinner för det här laget dagligen, verka bitter och inte speciellt objektiv, men faktum är att fotbollen handlar mycket om ekonomi och därför blir Fiorentinas fall det mest tydliga. Hör här. För två år sedan krävde Diego Della Valle en omfördelning av makten i fotbollsitalien. Pengarna från TV-avtalen var fördelade på ett sätt så att de redan överlägset ekonomiskt starkaste lagen i Italien blev ännu rikare medan de mindre klubbarna fick allt svårare att hänga med. De randiga storlagen inkasserade enorma pengar och gapet mellan stor, mellan och liten blev bara större och större samtidigt som storlagen hade de mindre lagen i ett järngrepp. Della Valle ville justera det här med till exempel kollektiva TV-avtal och drev frågan mot maktens högborg där Galliani och Carraro styrde. Om Della Valle skulle lyckas med sin revolution skulle det betyda många miljoner förlorade för Juventus, Milan, Inter, Roma och Lazio. Della Valle blev då plötsligt ensam i kampen och på planen började man förlora matcher på allt mer mystiska sätt. Det gick till och med så långt att gentlemannen Dino Zoff, efter att Fiorentina förlorat en match mot Sampdoria sedan man fått två spelare utvisade på matchens första 9 minuter utryckte att det fanns ”onda viljor” i den italienska fotbollen. En stor grej för en annars tillbakadragen och lugn man från Friuli.
De fick Della Valle-familjen att betala dyrt, och det verkar inte gå bättre idag. Med fler poäng från Coni skulle Fiorentina "riskera" att återta sin Champions League-plats och med den erhålla flera hundra miljoner kronor. Under tiden är allt sig likt i fotbollsförbundets lokaler. Pengarna går till de vanliga, serien är fortfarande för lång och namnen på de som bestämmer är de samma, med all respekt åt Matarrese, ny i maktens centrum.
Återigen, det här är inte slut på långa vägar, och då pratar jag inte om TAR. Allt är fortfarande alldeles för motsägelsefullt och obalanserat i den italienska fotbollen och de ”onda viljorna” finns kvar. Det som Della Valle försökte få bukt på och som genom uppdagandet av alla skandaler skulle ha kunnat ändra på den italienska fotbollen blev bara till en diffus rättegång med märkligt motiverade domar. Rättegångarna klarades av på en pisskvart och offret i hela historien blev den största skurken.
