Fiorentina - Livorno 2-1 (0-1)
På ett kylslaget Franchi visar Fiorentina stor vilja när man vänder underläge 0-1 till vinst med 2-1.
Solen sken över ett fruset Firenze under söndagen. På läktarplats var det dunjackan med det klassiska italienska midjebandet och mössan men den vackert röda, franska liljan som gällde framför det något kallare alternativet bestående av militärjacka och kepa. Personligen fick jag nöja mig med att inta sedvanlig position framför storbilden på pizzerian i Stora Mossen samt en uppladdning tillsammans med SKY:s ”experter”. Inte helt pjåkigt och just denna kyliga januaridag bjöd på extra stark nostalgi redan vid första sippen av det rubinröda Chianti-vinet.
Söndagsmatch betyder tidig lunch utanför stadion med ett glas bordsvin från Chianti-området och en lampredotto med både den gröna persiljesåsen och den röda ”salsa piccante” som har den röda chilifrukten som bas. Kylan glöms snabbt bort när smakerna tar över. Sältan och värmen från kons femte mage och den tanninrika chiantins robusta smak fungerar makalöst bra tillsammans och blir en perfekt bas inför en fotbollsmatch som kräver nittio minuters gapande och euforiska (i bästa fall) glädjeyttringar. Matcherna mot Livorno har de senaste åren blivit särskilt prestigefyllda då den tidigare vänskapen har gått över till toskansk rivalitet, vilken präglas av sarkastiska ramsor, banderoller och budskap. Att vinna är ett måste. Den politiska kurvan från Picchi valde i fjol att visa upp banderollen ”först röd, sedan svart - det är er kurva”, medan Curva Fiesole svarade med ”Välkommen till Livorno, Pisas hamn”. Glåporden haglade den gången redan vid ankomsten till Livorno och för en utböling skulle detta säkert ses som starkt hat mellan de båda lägren, även om så inte är fallet.
I livornesi fick nog samma mottagande när de passerade det gamla furstendömets stadsmur på söndagen. Av de 2000 amaranto-fansen kan jag dock tänka mig att det inte var många som räknade med förlust. Faktum är att Livorno har blivit till en mardrömsmotståndare för Fiorentina allt sedan matcherna i Serie B för 4 år sedan och symbol för detta är gamla curvaiolon Lucarelli himself.
När just Lucarelli i den 27 minuten gjorde bort hela Fiorentinas försvar med en enkel kroppsfint satte nog fansen i Ferrovia jointen i halsen. Innan dess hade nämligen de lila pressat sina antagonister ned i Amelias ersättares knän och bombarderat denne med skott och nickar. Men när alla väntade på ett mål från hemmalaget gjorde Lucarelli det han är så extremt skicklig på, mål. Efter det avtog Violas press något även om man var det bäst spelande laget. Mutu var tillsammans med Jörgensen och Toni de som skapade mest men ofta missade man i de avgörande momenten. I övrigt var mittfältet orörligt och slarvigt. Både Gobbi och Liverani slog bort enkla pass samtidigt som man vek ned sig i närkamperna. Blasi bidrog med sedvanligt slit men offensivt var det inte mycket som gick rätt. Donadels frånvaro visade sig ha större betydlese än vad i alla fall jag trodde innan. På läktaren satt Donadoni, som bland annat kommit just för att kolla på U-21 landslagsspelaren. Han såg för övrigt nöjd ut i halvlek. Jag undrar varför.
Andra halvleken börjar med ett byte för Fiorentina. Ut går för dagen usle Liverani och in kommer hungrige Pazzini. Halvleken startar som den första med klart Fiorentina-övertag. Första chansen får Mutu som serverad av Jörgensen får ett mycket bra skottläge inne i straffområdet. Rumänen verkar dock inte ha ställt in siktet och missar. Fiorentina jobbar vidare men med mindre intensitet och med betydligt lägre fart. Därför är det på något konstigt sätt extra skönt när Toni i misstänkt offside-läge stänker in returen på Mutus hårda skott. Lättnaden är stor bland Violafansen och man kan äntligen häckla tillbaka mot Livorno-fansen som skrikit ”Serie B, Serie B” hela matchen igenom. Samma ramsa från Viola-håll ekar nu på Franchi.
Fiorentina, med nyvunnet självförtroende, ökar tempot och kommer således till fler farliga chanser. Jörgensen och Pazzini är båda nära med distansskott och flera av hörnorna är nära att ge utdelning. Vinstmålet uppkommer från vänsterkanten där Mutu tagit bollen och avancerat inåt i banan. Med en svepande kross hittar han UFO som slår in den på ett tillslag till Toni. Toni gör som tjecken och petar ned den till Jörgensen som stänker in bollen i mål. Livorno som är slutkörda efter att ha fått jaga mycket boll lyckas sedan inte med någon vidare offensiv och resultatet står sig matchen ut.
Fiorentina gör en bra match även om det finns mycket att förbättra. Som vanligt ser försvaret darrigt ut. Peaken var när Livorno skickar in en boll i Fiorentinas straffområde mot Lucarelli. Denne gör ingenting, rör aldrig bollen, men ändå lyckas Fiorentinaförsvaret med Kröldrup och Gamberini i spetsen nästan få in bollen i mål. Tack vare en fantastisk räddning av Frey lyckas man hålla tätt den gången. Framåt ser det som vanligt bra ut även om de offensiva kvalitéerna på mittfältet inte direkt är många med Gobbi, Liverani och Blasi på planen samtidigt. Pazzini gör ett ok inhopp och blir bättre ju mer boll han får. Vid några tillfällen briljerar han med fin teknik samtidigt som självförtroendet inte räcker till för att få till ”det där sista”. Hans betyg 5 av fiorentina.it är på tok för lågt. I gazzettan får han 6,5 - ett betyg jag skriver under på.
Samma vanliga problem vilka leder till samma gamla frågor. När ska Montolivo gå från talang till dominant mittfältare? När ska försvaret sluta strula? Vem blir nästa nyförvärv? Santana, när är han tillbaka? När får jag min nästa Negroni?
Outgrundliga frågor. Klart är att framtiden ser ljus ut och att vi har UEFA-cup platsen på inte allt för långt avstånd. För visst känns det så, man kollar inte längre nedåt i tabellen ut bara uppåt mot lagen strax under toppen. Bara det är värt att fira.
