Min första krönika –”Interbloggen” kan slänga sig i väggen!
Med all respekt för Henrik Landström och hans revolutionerande sätt att skriva, så föredrar jag den ”gamla läran”.
Ett billigt trick att nå ut på den populära Inter-bloggens bekostnad? Läs vidare och bedöm själva, "popolo Viola" som "utomstående"!
Trots att jag endast fått höra om Zdravko Kuzmanovic och det först igår mellan klockan elva och midnatt, så välkomnar jag ett sådant drag från ledningen på alla sätt och vis.
För det första så är ändå Bosnienserben med schweiziskt pass en av Schweiz största talanger; han jämförs med Cambiasso i spelstil, har spelat 17 matcher i Basels tröja under hösten och gjort tre mål. Han har även erfarenhet av spel i Uefakuppen något som ett fåtal av våra spelare kan skriva in på meritförteckningen.
Allt detta och så är han som sagt endast 20 år, dessutom kan vi kanske flirta till oss lite svensk mediebevakning då vi numer har vår ”zingaros” borttappade enäggstvilling!
Skämt åsido, det som får mig personligen att känna mig ännu bättre till mods är dock själva draget i sig; att investera hela 3 miljoner euro i en pojkvasker.
Oavsett om han blommar ut under de 40 dagar som Donadel beräknas vara borta, vilket knappast är troligt och vore något av en jackpot, eller om han gör det om 2 år, så bevisar ledningen att man har kraft att stå på egna ben, trots baksmällan i Calciopoli och de uteblivna CL-intäkterna (ja ni vet, dom som gick till Roma… och Chievo?).
Jag måste erkänna att någonstans sitter en djupt rotad rädsla och skepsis i mitt bakhuvud. Ett ont frö som såddes den dagen alla fiorentini har dragit ett stäck över och gått vidare, dagen då AC Fiorentina gick i konkurs p.g.a. av en annan omogen pojkvasker i en medelålder mans kropp som besudlade hela den respektabla familjen Checci Goris namn i slutet av juni 2002.
Detta frö började växa sig allt starkare då flertalet dejavus har poppat upp sedan den dystra säsongen 2001/2002. Kalla mig vidskeplig eller paranoid men bara att Marchionnis namn var aktuellt ett längre tag, liksom då, fick mig att rysa. Faktum att flertalet rykten kopplades till Viola men att inget hände började få mig att ana ont;
- Kunde Della Valles projekt ha gått i spillror efter den ”finansiella missbedömningen” och den ”misslyckade satsningen” för spel i Europa?
Ty det är nämligen sådana ekonomiska nederlag som tvingar de flesta företagare att dra ner gardinerna, spika igen fönster och dörrar och i bästa fall se sig om nya alternativ.
Mina misstankar tycks som tur är, vara felriktade. Della Valle är nog en familj med större tradition, pondus och makt som en snart 23 år fyllda, ideellt skrivande här på svenskafans, schysst och skön kis från Gröndal kan föreställa sig.
Så länge bröderna DV håller detta projekt vid liv, finns nog inget att frukta. Men fröet kommer alltid att finnas kvar som när jag för lite mer än ett år sedan pratade med en respektabel affärsman i hans egna cocolatteria vid Centro Storico, på ”andra sidan Arno” nära Palazzo Pitti, där VCS vistades i ett hotell mittemot det berömda barockslottet under sin fotbollsresa anno ’05.
Hursomhelst dök detta samtalsämne upp med denne man i övre medelåldern. Han ”försäkrade” mig om att Della Valle var godhjärtade människor som var måna om att hålla kontakten med Firenzes folk genom att inte allt för sällan strosa omkring och ”känna på pulsen” i renässansstadens vimmel.
- ”Inte minst brukar självaste ”Don” Diego komma förbi och ta sig en pralin”, stoltserade han!
”Ja visst…” tänkte jag, men ställde genast motfrågan;
- Var inte även Checci Gori en respektabel och länge älskad familj?
Mannen blev genast tyst och fundersam, rykte bekymmersamt på axlarna och medgav att det visserligen var sant… ingen av oss ville gå vidare i spekulationerna och vi bytte samtalsämne och njöt av den eufori som fanns kring staden då Prandellis manskap utförde bragd efter bragd på planen, söndag in och söndag ut, liksom de än gör idag.
Jag och en inte allt för insatt Stavros Drivas som hade fångat in den söta expediten i sin charmerande ”dionysiska blick” tackade för oss genom att köpa två kilo ”pepperoncino – praliner” att dela med oss till hela tjocka, grekiska, släkten uppe i Svedala.
- Arrivederci!
Det ena leder till det andra; från Zdravko Kuzmanovic, till Checci Gori, till Della Valle, till en flashback i den underbara fotbollsresans sista timmar med "Stavros och chokladfabriken".
-Popolo Viola, Arrisentirci!
