Krönika: Landet utan rättvisa

”Italienarna, och detta visste Vittorio Emanuele, vill ha ståt, spektakel, normlöshet, teater. De tycker om det som ser ut som något men som inte är det; vad sen gäller substans, är de inte lika förtjusta.”

Tänkte jag skulle skriva en liten krönika, om ett stort och allvarligt ämne, därför att något har plågat mig och plågar mig ständigt. Jag tror att många av er som läser kan känna igen sig, om så bara när ni blir uppfyllda av tomhet vilken söndagseftermiddag som helst. Jag kräver inte att någon ska förstå, försöka sätta sig in i de känslor som blir till när tomheten går ut över veckans övriga dagar - ty alla är vi gudskelov olika - och när man tar in en annan värld som blir omöjlig att förstå sig på. När det sista ordet är skrivet på denna krönika kommer du som har läst inte att vara ett uns klokare, men när det sista ordet har lästs kanske åtminstone ett frö såtts i skallen om att rättvisa egentligen inte är ett ord med någon innebörd utan ett sinnestillstånd. Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra: är det din definition på rättvisa?

Inser att jag snart måste leda dig som läser till ämnet. Herregud, ovanstående rader liknar ju början på ett självmordsbrev!
Och det ligger faktiskt något i det, om än inte bokstavligt. När allt rullades upp i somras, med "Calciopoli" och det vanvett som skapat det monster som är den moderna fotbollen (där den italienska fotbollen ingår), kom det för vissa inte som någon överraskning. Den här rekordtornadon skulle dock inte skona någon och medan Italiens azurblåa landslag blev världens bästa, utlystes rikslarm utan förvarning och i katastrofläget som rådde skulle rättvisa skipas.

För egen del satt jag under sommarhimlen, i en prunkande trädgård, och skrev de sista orden på en examensuppsats om Italiens historia; medan Mameli besjöng det land som inte går att älska utan att samtidigt hata, skrev jag något väldigt subversivt som jag senare under sommaren ändrade för att kunna bli godkänd. När Fiorentina några veckor senare fick sin dom, i den rättvisa som var samma godtyckliga rättvisa jag skrev om i min uppsats som handlade om hur Italien bildades år 1861, läste jag det på text-tv på en gudomligt vacker plats i norra Sverige. Den morgonen intalade jag mig att rättvisan var ett monster för stor och mäktig och obevekligt orättvis för det sinnestillstånd jag befann mig i: nu fick det helt enkelt vara nog för mig. Jag ville inte vara med längre. Hade passerat gränsen för vad man kan tåla innan ilskan blir för stor. När den store Zidane sedan skallade och Italien vann, kände jag inget annat än tomhet.

Redan 1861 hade Italien sina allsmäktiga byråkrater; de som har fått den största delen av äran för att landet enades, de som använde alla andra som brickor i spelet. Dessa byråkrater, från det savojardiska kungahuset i Piemonte, lyckades bilda ett Italien som styrts och ännu – 140 år senare - styrs med deras syn på rättvisa som grund. En rättvisa som, naturligtvis, genom seklerna blandats upp med strömningar av korruption, maktmissbruk och nepotism sprungna från småborgerlighetens Italien.

Men nu måste pennan få vila, den börjar bli aningen för varm för att passa den här krönikan. Istället tänkte jag berätta historien om den lilla staden Bronte, vid Etnas sluttningar, nära Catania, på Sicilien.
Här, som på så många andra platser under sin fantastiska erövringsresa norrut genom stöveln, lovade den store generalen Giuseppe Garibaldi bönderna att feodalismen härmed var slut och att jorden skulle fördelas lika. Garibaldi och hans ökande följe soldater drog dock vidare och bönderna hade bara att hoppas på att löftet skulle hållas. Men efter enandet fick Garibaldi (visserligen hyllad som en stor hjälte) veta att hans uppdrag var slutfört; andra personer, med helt annan syn på saker och ting tog över. Tiden gick och folk fortsatte att dö av svält i Bronte som på många andra ställen i det urfattiga Södern. Befolkningen i Bronte bestämde sig för att göra sig sin egen rättvisa och ett hemskt blodbad bröt ut, där allt ”fint folk” strök med. Alla symboler och byggnader som bar en trikolor förstördes. Anarki rådde och allt folk väntade på var Kungens trupper som skulle komma för att avrätta och fängsla urskillningslöst, vilket också skedde. Historien om Bronte beskrivs av nationalskalden Giovanni Verga, från Catania, i novellen ”Libertà” (Frihet). Novellen avslutas med att en enkel kolgruvearbetare förs bort med handfängsel efter en segsliten rättegång, uttalandes orden:
- Vart för ni mig? Till fängelset? Jag har inte ens fått en handfull jord! Om de ändå sagt att det fanns något som hette frihet!

Frihet och rättvisa är två av de starkaste orden som finns. Och de används ständigt för att beskriva något som inte är verkligt, en utopi. Det är därför de bara är uttryck för sinnestillstånd.
Det är smärtsamt att inse hur något du passionerat brinner för, för min del Fiorentina, ständigt blir offer för den djupt rotade orättvisa som håller i trådarna för den italienska fotbollen. Eller rättare sagt, där ingen är fri och där alla är jämlika men vissa är mer jämlika än andra.

Jag mår lite bättre nu när jag insett detta. Det är kanske ditåt fler och fler av oss går, i dagens fusksamhälle, mot att bli mer som den där kolgruvearbetaren från Bronte som inte förstår vårt brott (och vilket brott sen?!) och som resignerade som vi blir helt enkelt inte orkar bry oss. Bland annat tror jag denna känsla delas av många av de verkliga ultras-supportrarna: hur ska man egentligen orka med allt?

Förra söndagen såg jag Atalanta-Fiorentina tillsammans med mina vänner i det skandinaviska samfundet för de med lila hjärtan. 2-2 slutade som bekant matchen, efter ännu en horribel domarinsats av Rosetti från Turin. Men det är liksom inte riktigt där fokus ligger längre, också detta har sedan länge blivit del av den normaliserade orättvisan och futtigheten. Det är dock där, under söndagseftermiddagar som den i söndags, som ilskan byggs upp efter helt abnorma domslut – också de som missgynnar motståndarlaget! Fotboll i Italien är liksom aldrig ett spel där 11 spelar mot 11, och nu ska jag säga det konstigaste av alla konstiga saker i den här lilla krönikan: det kanske är just detta som fascinerar publiken. Ovissheten, spelet vid sidan om, teatern. Kattens lek med råttan.

Nu har det blivit dags att avsluta en krönika som skulle ha handlat betydligt mer konkret om det fruktansvärda Calciopoli, och som också gör det, för den som orkar läsa mellan raderna.
Därför tänkte jag avsluta med ett citat från en ytterst samhällsironisk italiensk författare från Milano som heter Sebastiano Vassalli. Han skriver:

"Italienarna, och detta visste Vittorio Emanuele, vill ha ståt, spektakel, normlöshet, teater. De tycker om det som ser ut som något men som inte är det; vad sen gäller substans, är de inte lika förtjusta.”

Io non sono campione del mondo!

GE OSS TILLBAKA VÅRA 45 POÄNG!