Nürnberg - FC Heidenheim1 - 1
Milan - Fiorentina 0-0
Första poängen på många år på San Siro för ett Fiorentina som borde visat större övertygelse.
En poäng på ett soligt San Siro gör naturligtvis inte mycket för att ändra på Fiorentinas sagolikt goda tabelläge inför de tre återstående matcherna, men det var en poäng som kändes mycket skön. Just denna arena, denna borg som är världens bästa fotbollsteater i sina bästa stunder, har ju inneburit många ledsamheter för oss violafans de senaste åren. 0-0 mot Milan är signifikativt med det nya Fiorentinas allra första poäng i Milano, efter idel förluster sedan återkomsten till serie A.
Hur gick det då till? Ja, vissa 0-0 matcher kan ju ha lika mycket material för att skriva en roman som säg en 3-3-match. Så är icke fallet med denna mållösa historia. Det var slappt, idéfattigt, tråkigt, oengagerat spel mellan två lag som efter pausen belyste det faktum att säsongen snart är till ända och att parasollen börjar ställas ut längs stränderna. Det vore inte fel att spekulera i om Prandellis lag till och med varit kapabelt att ta hand om samtliga tre poäng, om nu Fiorentina spelat med lite mer övertygelse och gnista, något Milan av förklarliga skäl saknade denna eftermiddag efter uppvisningen i onsdags.
0-0 känns därför varken som en halv seger eller en halv förlust, det känns bara förbannat mycket 0-0. Som inristat i måltavlan och omöjligt att ändra på.
Ändå hade lagen sina möjligheter, om än inte många kvantitetsmässigt. Milan brände naturligtvis den allra bästa, när Kakà slog en straff i stolpens insida efter 26 minuter. Denna straff bör diskuteras: bollen kommer in från höger och Gamberini är ensam någon meter från mållinjen, missar att flytta kroppen för att brösta ner bollen och slå bort den utan låter bollen studsa upp på hans utsträckta arm. Naturligtvis sökte bollen armen och inte tvärtom, vilket ledde till protester bland de vittröjade spelarna i Fiorentina. Straffen kom i ett läge då Fiorentina presterade mycket bra och säkerligen hade ett mål betytt en uppförsbacke som varit svår att ta klara av. Istället fortsatte Fiorentina skapa halvchanser och spela lugnt längs backen, med ett visst övertag när domare Rossetti sade pipan till munnen på exakt 45 minuter.
Men lagen kunde lika gärna stannat i San Siros innandöme och lämnat oss med en relativt välspelad första halvlek att tänka tillbaka på. Tempot var stundtals pinsamt dåligt i den andra halvleken och de flesta avsluten saknade allt var precision och skärpa heter. Olycksgubben Gamberini lämnade tidigt (51:a) plats för Dainelli som bjöd på ett antal fantastiska soloräder från mittbacksplatsen, där han snubblade sig långt upp i planen med bollen i behåll, men den gode Darios försiktighet när han plötsligt såg hur långt han kommit är symtomatiskt för hela Fiorentinas spel efter paus. Man vågade liksom inte ta ut det sista, i passningarna, i löpningarna eller i avsluten. Ska man vara elak såg det faktiskt inte ut som man ville det heller.
Cesare Prandelli sade åtminstone följande på presskonferensen efteråt:
"Detta var ett rättvist resultat efter en bra match. Detta är en arena där vi har det svårt och killarna visade mod. Milan var inte i bästa slag men det var absolut ingen enkel uppgift. Vi försökte vid ett flertal tillfällen avsluta, i andra halvlek tänkte vi istället på att inte släppa in något mål och till slut blev det ett rättvist resultat. Angående viktiga spelares frånvaro är det så att när du har vissa spelare med vänjer du dig vid att spela på ett visst sätt. Dock gjorde Pazzini en utmärkt insats mot två världsspelare som Nesta och Kaladze. Laget uppträdde på ett mycket bra sätt genom att visa en mycket bra inställning på planen. Milan har varit mycket skickliga på att sluta sig samman under svåra perioder denna säsong och genom detta har de nått finalen i Champions League. Det går inte att säga vilka som är starkast, de rödsvarta eller Inter, det får den kommande säsongen utvisa. Mina killar har aldrig tidigare tagit en poäng på San Siro. Detta var en efterlängtad poäng som vi verkligen ville ha med oss och därför var detta en viktig uppgift vi klarade av. Jag är övertygad om att svackan i den andra halvleken berodde på att vi var rädda för Milans omställningar och släppte till för stora ytor mellan mittfält och anfall. Vi har arbetat månad in och månad ut för att hitta en viss balans och nu har vi den. Jag har spelare som kan spela fotboll och detta gör det möjligt att spela sitt eget spel på vilken arena som helst."
Härnäst väntar Sardiniens stolthet hemma på Artemio Franchi, ett Cagliari som fått blodad tand och krigar för överlevnad. En på förhand delikat uppgift för Prandelli, som efter matchen sade till Sky att han hoppas på Tonis medverkan.
wandel@hotmail.com2007-05-06 21:03:00
