Resekrönika i Europas tecken - Del 2: Sampdoria

Fiskförsäljarna från Genua kom på besök och återkomsten till Europa skulle firas. Regnmolnen lättade i halvtid, med en 2-1 ledning för Viola, och vilken sista halvlek på säsongen det skulle bli!

På väg mot Florens

     Jag hoppas det här läses med känsla och inlevelse, för de här raderna beskriver något som jag egentligen inte kan beskriva. Fiorentina-Sampdoria, sista matchen för säsongen, den sista söndagen i maj år 2007; var bara känsla, inlevelse och helt obeskrivlig.
Som viola-supporter var denna match det största jag varit med om; det roligaste, häftigaste och bästa minnet från Artemio Franchi sedan första gången jag var här och såg Florentia Viola spela oavgjort mot ett lag som heter Castelnuovo Garfagnana. Det var på sensommaren år 2002 och ambitionen just då var att vinna serie C2. Nu är vi tillbaka i Europa efter sex minst sagt händelserika år. Publiken är densamma, den lila fanan med den röda liljan svajar som den alltid gjort från Torre Maratona och "Juve vaffanculo" ekar fortfarande genom "Comunales" slitna betongfundament.
     Det här har vi åstadkommit; med blod, svett och tårar, ett enda lila hjärta. Från Carsten Hutwelker till Luca Toni, cirkeln är sluten! Prandelli, portaci a maiala dell'Est!

     Med risk för att låta tjatig, för den som eventuellt snubblade förbi del 1 av resekrönikan, blev lördagskvällen alldeles för sen. Tog det åtminstone lugnt med negronin den här gången. Efter hundratals mil på räls genom Italien hade jag hamnat strax utanför Bologna, på en kulle där tiden tycks stå still, hos min bäste vän Michele. I två bilar körde vi mot kusten, Adriatkustens riviera, och prick klockan sex (på kvällen) öppnade happy-hour på "La Duna degli Orsi" (björndynen) och sedan var det - som min gammelmormor skulle sagt - fullt hålligång, på Romagnas Copacabana, till midnatt. Michele hade, som de flesta italienare, kastat alkolåset till hundarna och färden gick framåt småtimmarna längs kusten till platser som Milano Marittima och Cesenatico: ett italienskt Stureplan i light-version. "Tur" att inte Il Presidente var med, då hade det nog blivit en serata trasferta-style (ursäkta språkbruket) och "canteremo fino alla morte" av hela grejen.
     Men Il Presidente, Knut och fyra andra från VCS hade precis anlänt och var i Florens. Jonny och Christina, Micke från Helsingfors med flickvän. Snart skulle vi mötas åter, i vår andra hemstad Florens, för säsongens sista lila seans på "Franchi". Jag var fortfarande långt borta och när Michele styrde tillbaka mot Bologna i vargtimmen började jag bli lite orolig över hur jag skulle må när klockan skulle dra upp mig om några timmar och det var dags att påbörja resan mot Toscana. Sömnbrist, en lättare veckaslång baksmälla och den här värmen!

     Men det gick bra. Man får ta sig samman och köra ända in i kaklet ibland! I Bologna var det försenat så in i Norden, en tornado uppe i Nordöst stoppade tågtrafiken och mitt Intercity-tåg visade två timmars ritardo. Lite förvirrad och mycket nervös inför matchen beställde jag frukost på stationsbaren. Hann precis få mustasch av cappuccinon (klockan måste varit innan elva, för efter dricker jag något annat i kaffeväg) när ett vrål hördes precis utanför på spår 1. Ett tåg dundrade in på stationen med vrålande catanesi och deras blåröda flaggor hängandes ut genom fönstrena. Barpersonalen blev som myror i en myrstack, sprang fram och tillbaka och skrek "är de här, har de kommit?". Den mest rådiga av "myrorna" låste snabbt alla dörrar och beordrade alla att stanna på sina platser. Då kom jag på att Catania idag skulle spela för sin överlevnad i serie A just här i Bologna, mot Chievo. När "faran" var över släpptes vi ut och inget var nytt på skylten för partenze.
     Il Presidente var nog redan utanför stadion och mumsade på en lampredotto, tänkte jag. Sket i allt och hoppade vid halv-ett-tiden på ett regionaltåg till Prato, fick väl bli en svindyr taxi till stadion därifrån i värsta fall men banne den som gjorde så jag missade avsparken. I Prato öste regnet ner men till min enorma glädje såg jag att tåget äntligen fått upp farten och skulle komma om tio minuter. Ringde upp en tjej jag pratat med kvällen innan för att prata om vädret, hon gav mig en kommentar värre än min mamma som såg Ajax på TV och frågade om Ariel: "Men du har väl paraply med dig till stadion?!" Jag förklarade så att även ett barn skulle förstå det att man inte bär paraply med sig in i kurvan. Hon frågade hur jag trodde matchen skulle gå och jag svarade nåt i stil med att "resultatet, det spelar mindre roll", varpå hennes replik höjde henne i aktning: "Ni ska bara göra casino va?"
     Innan halv tre rullade tåget in på Campomarte-stationen, ett stenkast från "Franchi" och med raska steg gick jag mot Curva Fiesole där jag efter en stunds letande fann Il Presidente och Knut shoppandes exklusiva t-shirts i ett av de många stånden utanför. Det regnade inte längre.

Sciarpata några minuter innan avspark.

Matchen

     Med några få minuter kvar till avspark gick jag för första gången sedan förra säsongens tårgas-match mot Juve uppför trapporna i Curva Fiesole. Vi trängde in oss i hörnet där Alterati brukar stå, mot Maratona till. Men dessförinnan hade jag bevittnat en mäktig sciarpata (när alla höjer halsdukarna i ett slags tifo), kanske den sista utposten i den numera av myndigheterna torterade ultras- och tifokulturen. Men vi skulle faktiskt få vara med om en annan, mycket speciell, manifestation av detta slag lite senare. Hursomhelst, avspark blev det i mycket lätt duggregn. Folk stod lite här och var iklädda regnkappor sponsrade av YAB, en av Florens mest trendiga nattklubbar. Det sjöngs, men det sjöngs på spridda håll. Något riktigt tryck blev det inte i första halvlek, trots Fiorentinas två mål. För många grupper körde helt enkelt sin grej och där vi stod var det nog fler som var tysta än som sjöng. En kurvagranne utbrast någonstans mitt i halvleken, på karakteristisk florentinska "la hurva un l'è hoordinata na sega!" (kurvan är inte samspelt för fem öre). Vilket han naturligtvis hade en poäng i. Men det här var en speciell match, den sista innan vi alla skulle skiljas åt under långa sommarmånader, vilket kändes både när man tittade ner på planen samt när man hörde den proppfulla Curva Fiesole. Just över Fiesole började molnen skingra sig något, fanns det hopp om sol efter paus månne?
     Sampdoria, påhejade av några hundratal trogna som envetet viftade med sina flaggor och fanor långt borta i den "lilla ostbiten", lyckades reducera strax innan paus. Annars var motståndet från Genua blekt och Fiorentina spelade stundtals ut fiskförsäljarna efter noter. Någon riktig fara för att vi inte skulle få uppleva en seger i sista matchen förelåg inte. Men å andra sidan var det lite samma historia nere i Messina. Men, när solen bröt igenom allt mer, slog mig tanken att blixten ju ytterst sällan slår ner två gånger på samma ställe.
     Fast i den tanken gick jag ner under läktaren efter domarens signal, för att söka upp Dano, medan Ordföranden och Knut knatade iväg mot gallret till Maratona för att köpa langad, riktig, öl (eftersom den som säljs i kurvan är strikt alkoholfri). Stackars Dano hade drabbats av astma i det mycket kvava vädret och han såg rätt tagen ut faktiskt. Vi gick upp på läktaren och jag fick återknyta bekantskap med folk jag inte sett på ett tag, sedan jag följde Viola på korsen och tvärsen halva förra säsongen. Träffade lilla Sara, från Marche, som alltid är på plats. Hon stod med de andra på samma ställe där vi tillsammans såg 3-1-segern mot Milan ifjol, när jag i tårögd extatiskt tillstånd skänkt henne min mest värdefulla talisman, halsduken jag köpt vid mitt första besök på "Franchi" och alltid burit med mig sedan C2-tiden. Hon kramade om mig och visade att den, halsduken, var knuten runt hennes handled, ett speciellt ögonblick. Tog ett hastigt farväl och letade upp de andra skandinaverna.

     Ordförande Wilbacher gick med bestämda steg mot kurvans mitt och vi tre ställde oss med Collettivo, på första raden några meter bakom klackledaren Fabrizio.
Vi började sjunga.

fortsättning följer